Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 3

Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 3
Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp, del 3, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från de ljusa och glesa tallmoarna söder om ljungheden och väster om Östersjön.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under andra halvan av september år 2015. Bilderna är klickbara.

För tredje och sista gången denna höst hälsar jag er välkomna till ”Skillingaryds skjutfält och bristen på svamp”.

Hösten 2015 blev verkligen ingen bra svampperiod men efter två år av rekordmycket svamp, åren 2013 och 2014, får man väl acceptera detta, kanske blir det bättre nästa år.

Bilden visar Malmstigen som likt en åder skär genom detta område från norr till söder. Vägen har fått sitt namn efter de malmtransporter, från bland annat Taberg, som kördes där under 1600-, 1700- och 1800-talen. Järnmalm som bearbetades bland annat vid Götafors bruk, Götaströms bruk och Hörle bruk.

Det är inte svårt att se vad grävlingen har ätit, lingonen är i flera fall i princip osmälta och de tre stora ljust brunbeiga larverna har därför mycket att äta i det som redan en gång gått igenom en matspjälkningsprocedur.

Det är inte bara larver, skalbaggar och bakterier som trivs i spillning utan även diverse mögelsvampar, vilken art detta är vet jag inte men märkligt ser det ut.

Bilden visar de bruna vinterståndarna av den vackert postgula tallörten som här står kvar som ett minne från sommarens blomningstid bland tallmons väggmossa, lingon och tallbarr.

Streckmusseron, ”Tricholoma portentosum”, växer främst i barrskog men är även funnen i ren lövskog och räknas till ett ganska besvärligt komplex med närstående arter som alla får gula fläckar på fot och skivor med åldern.

Streckmusseron är en god matsvamp som ofta har tjocka svarta blyertsliknande streck på hatten precis som min bild visar och som matsvamp kan streckmusseronen stekas, stuvas, användas i soppor eller läggas in.

Pepparriska, ”Lactarius rufus”, är en svampart i familjen ”Russulaceae” och har vit mjölksaft samt en brännande smak, varför den inte förekommer så ofta som matsvamp hos oss, även om den i insaltat skick lär vara vanlig som sådan i vårt grannland Finland.

Pepparriskan är dock av vissa mykologer ansedd som en delikat svamp till olika anrättningar om den bara får koka av i rikligt med vatten först.

Narrkantarell eller falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”, är en svampart i familjen ”Hygrophoropsidaceae” och den förväxlas ofta med den utsökta matsvampen kantarell.

Dock är den själv ingen matsvamp och andra namn som förekommer i litteraturen på svampen är brandgul kantarell och brandgul trattskivling.

Narrkantarellen är ingen matsvamp men dess giftighet är osäker, men med anledning av dess släktskap med den giftiga pluggskivlingen avråds folk från att äta den.

Den innehåller toxiska proteiner, som normalt spjälkas sönder under tillagning och av människans magsaft men dessa kan dock leda till blodbesvär hos personer med nedsatt magsaftutsöndring, trots ordentlig temperatur vid tillagning.

Narrkantarellen har riktiga skivor och dessa är mycket täta och mer rödaktiga än hos den gula kantarellen som har fåror.

Narrkantarell har dessutom en mer tunnköttig hatt samt ihålig fot jämfört med gul kantarell.

Narrkantarell har en tydligare gräns till foten än vad gul kantarell har.

Narrkantarellen är mjuk och sladdrig i konsistensen, medan den gula kantarellen är fast i koncistensen.

Frostvaxskivling, ”Hygrophorus hypothejus”, tillhör släktet basidiesvampar med över 90 arter i Norden.

De har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa och vanligen nedlöpande skivor. Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller slemmig.

Sporpulvret är vitt och arterna är marklevande och många bildar mykorrhiza. Släktet innehåller några goda matsvampar som till exempel bildens frostvaxskivling men även arter som sotvaxskivling, olivvaxskivling och scharlakansröd vaxskivling med flera.

Frostvaxskivlingen växer ofta bland renlav med tall över hela Norden och brukar först visa sig efter den första nattfrosten.

Svampen plockas enklast vid torr väderlek då den annars blir mycket slemmig och hal.

Frostvaxskivlingen lever i symbios med tall och växer framför allt på sandiga jordar och bergig mark nära lingonris, mossa och renlav och den förekommer allmänt i hela landet.

Den har inga farliga förväxlingssvampar, men är rätt lik den ätliga olivvaxskivlingen som dock kommer tidigare på säsongen.

Som matsvamp har den sakta men säkert uppgraderats och den doftar svagt, och även smaken är mild, nästan lite smörig.

Den passar både som blandsvamp och på egen hand. Hela svampen kan tillagas och hatthuden behöver inte dras av.

Om man bara hittar några få exemplar av frostvaxskivlingen går det alltså bra att blanda med andra matsvampar, vare sig de är torkade eller frysta, exempelvis svart trumpetsvamp, trattkantarell, gul kantarell och olika soppar.

Rödbrun stensopp, Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, är en god matsvamp fullt i klass med sin nära släkting Karl Johan, från vilken den dock skiljer sig genom mörkare rödbrun hatt, och att rören ofta får brunaktiga mynningar.

Rödbrun stensopp, Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, växer med tall i barrskog över hela landet och har samma matvärde som sin släkting Karl Johan.

Hatthuden kan dock ibland bli grönfärgad vid upphettning men det är en naturlig egenskap hos vissa stensoppar och har ingen negativ inverkan på matvärdet.

Den gröna färgen på hatthuden uppkommer vid upphettning och försvinner så snart svampen har svalnat.

Bildens laxskivlingar, ”Laccaria laccata”, är en svampart i ordningen skivlingar som tillhör familjen ”Tricholomataceae” och som växer i både barrskogar och lövskogar.

Fruktkroppen uppträder under sommaren och hösten, från juli till november och hatten är rosabrun eller något köttrödaktig.

Hattens form är välv till utbredd och unga exemplar har en mer välvd hatt än äldre exemplar som har en mer utbredd hatt.

Ovansidan av hatten är matt och kan vara lite småfjällig och ofta har hatten en strimmig kant.

Laxskivlingens skivor är glest sittande och vidfästade, färgen på skivorna är laxrosa och det är efter detta som svampen är namngiven.

Foten är rosabrun i färgen och blir mellan 3–8 centimeter hög med en diameter på 4–8 millimeter. Dess smak och doft är båda milda men svampen har inget matvärde.

Rödskivig kanelspindelskivling, ”Cortinarius semisanguineus”, är en mykorrhizasvamp som växer i torra och magra moskogar och i kanten av myrmarker, ofta i sällskap av tall.

Den är allmän i så gott som hela landet och passar bra till färgning av garn.

Stor riddarmusseron, ”Tricholoma auratum”, är en nära släkting till riddarmusseronen, ”Tricholoma flavovirens”, som den också liknar.

Stor riddarmusseron växer i barr- och lövskogar i hela Sverige och den är vackert svavelgul med bruna fjäll på hatten som ibland dock kan vara svåra att se.

Hattens ovansida är klibbig och därför oftast täckt med sand, skivorna är gula, och hela svampen har en karakteristisk lukt som påminner mycket om fuktigt mjöl.

Arten har tidigare ansetts som en läcker matsvamp, men flera allvarliga förgiftningsfall har rapporterats, framför allt från Frankrike, under de senaste dryga 15 åren.

Svedkremla, ”Russula adusta”, ingår i släktet kremlor och familjen kremlor och riskor.

Kremlor på latin ”Russula” är ett släkte svampar som är representerat med minst 130 olika arter i Norden varav många är goda matsvampar.

Ingen av kremlorna är starkt giftig, men några kan orsaka retningar i mag-tarm-kanalen och leda till illamående, kräkningar och diarré ett par timmar efter förtäring.

Släktets latinska namn ”Russula” härleds från latinets ”russus” för ”röd” men det svenska namnet ”kremla” är av ovisst ursprung, enligt SAOB.

Bilden visar ytterligare en svedkremla, ”Russula adusta”

Trattnavling, ”Pseudoclitocybe cyathiformis”, är enligt Catalogue of Life en svampart som ingår i släktet ”Pseudoclitocybe”, och familjen ”Tricholomataceae”, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten istället släktet ”Pseudoclitocybe”, och familjen trådklubbor ”Typhulaceae”.

Hos bildens svartkremla, ”Russula nigricans”, rodnar köttet sakta för att sedan bli gråsvart och de kemiska reaktioner som får svartkremlan att rodna och sedan svartna är liknande dem som händer i vår egen kropp när vi blir solbrända och bildar det mörka pigmentet melanin.

Svartkremlan kännetecknas av att skivorna är mycket glesa och lukten är svagt fruktartad.