Så ser relationen mellan Sverige och Israel ut

Per Ewert är filosofie doktor i politisk historia och direktor vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet.

Per Ewert är filosofie doktor i politisk historia och direktor vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. Han är en van och uppskattad föreläsare, förkunnare och en av landets mest engagerade kristna samhällsdebattörer. Hans doktorsavhandling ”Moving Reality Closer to the Ideal” och boken ”Landet som glömde Gud” handlar om de politiska processer som under 1900-talet formade Sverige till världens mest sekulära och individualistiska land. I helgen besökte han Värnamo för att föreläsa om att ”Sveriges politiska partier och Israel är en mer försämrad, politiserad och allt mer polariserad historia”.

– Vi befinner oss i en polariserad tid, inte bara åsiktsmässigt men också jämfört mellan de etablerade röster i politik och kultur och gräsrötterna. Det märktes för knappt ett år sedan när många av er som här och i min familj satt och sms:ade som galningar en lördagskväll i maj. På bilden ser ni hur många länders befolkningar som gav tolv poäng till Israel. Där kunde man känna att det var en fantastisk låt av den unga sångerskan Elen Golan men att det också fanns en moralisk dimension, att ”här behöver vi stå på Israels sida och visa det genom vår lilla sms-röst”, men där ingen av jurygrupperna som bestod av mer etablerade gestalter inom kulturen gav henne en tolva. Det var en otrolig skillnad mellan folket och eliten inom området, människor som har jobbat och gjort sig kända inom ett område och som sedan har radikaliserats i fel riktning efter 7 oktober, säger Per Ewert och pekar på en tysk tidningsrubrik om Greta Thunbergs-rörelsen.

– Här är ett sådant bevis från en tysk tidning. Under rubriken ”Persona non Greta” berättas att Greta Thunberg inte längre är välkommen i Tyskland, just för att hon har tagit så tydlig ställning mot det judiska folket. Då känner Tyskland det moraliska ansvaret från sin historia.

Utifrån sin egen doktorsavhandling ”Landet som glömde Gud” går Ewert över till att analysera Sveriges relation med Israel genom åren. Han gör det med avstamp i landets utropande som egen stat 1948.

– Under den första tiden fanns en stark och demokratisk och poltisk vänskap mellan nationerna. Båda länderna stod upp för socialdemokratin och menade att det var med demokratisk socialism som ländernas samhälle ska byggas. Sverige sa ja till FN:s delningsplan. Det var ingen idealisk lösning men ett bra alternativ. Man ska komma ihåg att det handlar en mellanstatlig konflikt mellan Israel och arabländerna, där Israel är den svaga parten. Då var det ännu mer naturligt för Sverige att stå upp för dem och sätta kraven på arabländerna att erkänna, förhandla med och sluta fred med Israel, säger Per Ewert.

Utifrån sina analyser kan Ewert konstatera Sverige var väldigt Israelvänligt under de kommande två decennierna. När sexdagarskriget inträffade 1967 så var det en självklarhet från svenskt håll att stå på Israels sida:

Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst till väst, från Europa, Afrika, Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende uran för hela sin existens

Uttalande Stockholms Arbetarekommun 7 juni 1967

Men den goda relationen mellan länderna tar en ny vändning när Olof Palme tar över som Sveriges statsminister efter Tage Erlander.

– Man känner att Palme har en mer aktivistisk agenda, framför allt i utrikespolitiken. Inledningsvis är Sverige fortsatt försiktigt Israelvänligt, men inga offentliga ställningstaganden görs. Men när Yum Kippur-kriget inträffar i oktober 1973 så sker förändringar. Då åker Palme till Algeriet för att träffa Yasser Arafat och PLO. Då får Palme budskapet att det här är ingen mellanstatlig konflikt utan en inomstatlig. ”Israel är en ingen svag part, utan det är det vi i PLO representerar”. Palme får intrycket att det är en inomstatlig konflikt och 1974 kommer en beskedlig förändring i relationen länderna emellan. Sverige byter tydligt ståndpunkt i frågan och Palme beskriver hädanefter konflikten som nationell och inte mellanstatlig, säger Per Ewert.

Men alla politiker i riksdagen har inte samma ståndpunkt. Folkpartisten Per Ahlmark och hans parti var en tung röst för Israel i början av 1970-talet. När Sverige 1976 fick sin första borgerliga regering på 40 år fick Ahlmark erbjudandet om att bli utrikesminister, men han tackade nej på grund av tydliga oenigheter med Olof Palme.

– Hur hade Sveriges relation till Israel sett ut om Ahlmark hade blivit utrikesminister? Det får vi aldrig veta, säger Per Ewert.

Socialdemokraterna vann det efterföljande valet och Olof Palme fick åter förtroendet som statsminister. 1983 bjöd Palme in Yassir Arafat till ett statsbesök i Stockholm. Varken riksdag eller Socialdemokraterna ställde sig bakom besöket, så Palme bekostade besöket ur egen fick.

– Resultatet av mötet blir att Sverige ställer sig på samma sida som PLO. De går från att kategorisera PLO som en terroristorganisation till att ge dem status som ”det palestinska folkets mest auktoritativa talesman”. Sverige accepterar PLO:s verklighetsbild och börjar kritisera Israel. 1988 talar Sten Andersson i FN om att Israels ”brutala förtryck av palestinierna” och i den utrikespolitiska deklarationen samma år står följande: ”Solidariteten med det palestinska folket kräver att Sverige kraftigt fördömer den israeliska ockupationspolitiken”, säger Per Ewert.

Hur har det då gått sedan? Under Göran Perssons tid som statsminister skedde en förändring i relationerna. Under den tiden närmade sig Sverige Israel och det fanns en relation med den judiska befolkningen på ett helt annat sätt än tidigare.

– Det var en vänlig relation. Persson ansåg Israel vara en demokrati bland en mängd totalitära stater, säger Per Ewert.

Relationerna kom att förändras ytterligare en gång när den nya regeringen, med Margot Wallström som utrikesminister, i regeringsförklaringen 2014 erkände Palestina som en självständig stat. Men relationerna mellan Sverige och Israel har under den nuvarande regeringen blivit bättre.

– Förra veckan var utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) på statsbesök i Israel. Till Världen idag berättar Malmer Stenergard att Israel ser en ”bättre Sverige­relation”, säger Per Ewert.

Hur har de politiska partierna profilserat sig i Israel-Palestinafrågan efter Göran Perssons tid som statsminister? Det har Maria Owiredu, universitetslektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, forskat om. Under förra året blev hennes avhandling ”Sveriges politiska partier och Israel-Palestinafrågan: En analys av svenska partiers agerande 2006–2021” klar. Owirede har bland annat, genom att utgå från etablerade partimål, studerat vilka strategier politikerna i de etablerade svenska partierna använder när de diskuterar frågan. I avhandlingen har Maria Owiredu utgått från fem partimål: policy, röstmaximering, position, partisammanhållning och internationell trovärdighet.

Resultaten visar att Israel-Palestinafrågan har strategisk relevans för flera politiska partier. Partiernas ideologi och policy är viktigt, där Israel–Palestinafrågan är starkt ideologisk. Vänsterorienterade partier (som Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet) tjänar mest på att strategiskt engagera sig i frågan, men resultaten visar att det kan anses partistrategiskt relevant även för partier som Kristdemokraterna och Liberalerna för att ta itu med Israel-Palestinafrågan. Centerpartiet är det parti som lägger minst uppmärksamhet på frågan.

– Jimmie Åkesson har gått ut och sagt att SD är Sveriges mest Israelvänliga parti, men i studien ges intrycket att Kristdemokraterna är det. Sammanfattningvis kan man säga att Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Liberalerna är mest positiva i frågan och att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet är mer återhållsamma i frågan. När det gäller Miljöpartiet så kan man se frågan som ett lackmustest för dem, säger Per Ewert.