Rydaholms kyrka och Hjälmsänga

Rydaholms kyrka och Hjälmsänga
Rydaholms kyrka och Hjälmsänga, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder från södra delen av Jönköpings län samt om stor, tung och intressant svensk historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av september månad anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Låt mig först få säga att Rydaholms kyrka är en fantastiska historisk upplevelse och en plats där alla religionshistoriskt intresserade, eller om ni så vill bara historiskt intresserade, borde göra ett eller flera besök.

Vid ett av mina besök här genom åren fastnade jag denna gång för bland annat dopfunten, men när Rydaholms kyrka brann i början av 1200-talet skadades den dopfunt som då fanns i kyrkan.

Man kunde då eventuellt rädda vissa delar av denna dopfunt samt de djurhuvuden som finns inmurade under takhofsen på södra vapenhuset.

Den nuvarande dopfunten är tillverkad runt år 1200, för mer än 800 år sedan, då den svenska kyrkan blev skattefri, varvid ”det andliga frälset” skapades.

Den danske historikern Saxo Grammaticus skriver år 1200 ”Gesta Danorum” på svenska ”Danernas bedrifter”, som även behandlar svenska förhållanden.

Filip II August av Frankrike reglerar år 1200 studierna och studenter revolterar i Paris.

Helena Pedersdotter Strange, drottning av Sverige under åren 1229–1234 och gift med Knut Långe ser dagens ljus år 1200.

Kristina Stigsdotter Hvide, drottning av Sverige 1164–1167 och gift med Karl Sverkersson avlider år 1200.

Benedicta Ebbesdotter, drottning av Sverige sedan 1195 eller 1196 och gift med Sverker den yngre avled år 1200 eller möjligtvis år 1199.

I skenet av dessa händelser ovan får man betrakta dopfunten i Rydaholms kyrka som innehåller flera människogestalter, det vanliga vid denna tid var annars fabeldjur och djur med symbolisk betydelse.

Om ni någon gång besöker Rydaholms kyrka lägg då en stund vid dopfunten och dess bilder och en möjlig tolkning av bilderna i arkadfälten är,

Mannen med slungan som symboliserar David, som vann striden mot Goliat.

Mannen med den långa rocken och kronan är troligen kung David.

Pelikanen som hackar sönder sitt bröst för att mata sina ungar är troligen en symbol för Jesu lidande.

Det troliga lejonet är en Kristussymbol och det sägs att stenhuggaren som tillverkade bilderna nog inte visste hur ett lejon såg ut utan skapade djuret efter eget huvud.

Helgonet S:t Laurentius med ett halster, han halstrades till döds för sin tros skull.

En aspis, ett tvåbent och drakliknande fabeldjur, som under medeltiden var en symbol för synden. Aspis var ursprungligen en beteckning för kobran, vilket gör att man kallar denna figur för kobran som avbildas som ett mellanting mellan lejon, örn och orm.

En bock som symboliserar ett offerdjur som i sin tur symboliserar Jesus.

En härfågel som är en symbol för den kristna församlingen.

Ett lamm, det vill säga Guds lamm, Jesus.

Två människor som klättrar upp i ett träd eller i en stolpe och man har spekulerat över om bilden skulle ha med syndafallet att göra, men det finns ingen kunskap som kan styrka den tolkningen.

Det är inte helt lätt att läsa och tolka inskriptionerna på gravarna inne i kyrkans golv men så här tycker jag att texten säger,

”Här ligger begrafen Magr. Eric Hultgren fordom präst öfwer Östbo Härad och kyrkohede uti 26 år i Rydaholms och Gällaryds församlingar, född d 24 jan 1700 saligen död d. 27 dec 1765. Gen 32.V:10

Jag är förringt til all den barmhärtighet och all den trohet som du med … i in tie el tidn äro gjort hafwer.

Denna sten låto bekosta och ristades efterlemnade söriande änka Margareta Junbeck och söner Teodor samt Peter (Pehr) Hultgren.”

Genesis 32: Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. När Jakob såg dem sade han: ”Detta är Guds skara”, och han kallade platsen Machanajim.

Erik Hultgren var präst under åren 1731-1765, född i Norra Sandsjö socken den 24 januari år 1700 och son till en torpare.

Studerade i Uppsala år 1722 och disputerade år 1723, problema philosophicum, perennitatem finis ultimi juris naturalis, ex ratione demonstratamn sistems pres. J. Hermansson och år 1731, menditationes philos de monadologia Leibnitzio-W’olfiana, pres. E. Alstrin.

Fil. kand. år 1729, fil. mag. år 1731, docent i Uppsala år 1732 samt föreslogs som stipendiat till en utländsk studieresa år 1735, promoverades. vid sin hemkomst år 1738, med mera.

Gift med Margareta Junbeck som avled den 15 juli år 1792, hon födde två barn.

Theodor, född den 5 juli år 1710 och avled i november år 1820. Blev i så fall 110 år gammal, rätt eller fel!?

Pehr, född den 5 november år 1718, adlad von Seth år 1772, avled år 1811. Blev 93 år gammal.

Det är som sagt inte helt lätt att läsa och tolka inskriptionerna på gravarna inne i kyrkans golv men så här tycker jag att texten säger,

”Sinom salige kiäre fader den sehrewordige och wdade kroppen HR Andrsae Mathie Torpensi fordom berömdlige prost i Östbo härad som afled i Herrans ohpa sit 03 H OBA 1672 och sine sahlige kiäre moder den ehreborne och gudfrucktige Mittohen hustru Elin Torstensdotter LOHM som i Herran om afled på sitt 66 åhr 4 1692 till åminnelse hafver deras son kyrckioheden i Forsheda, Bredarud och Torskinge HR Lars Andersson Torpensis och deras soneh Ustro hustro Kristin Jonsdotter Gumali anno 1708 n 5 august denna grafsten upprättat FNUIDIAM virtute malum bono favore osores vingasspe presibus 9 v e deUme vive diu sed vive deo nam vivere mundo Moris opus viva est vivere vita viro”.

Kyrkoherden Lars Andersson Torpensis var broder till Magnus Andersson Torpensis och föddes som barn till Andreas Matthiae Torpensis och Elin Matthiae Torpensis, född Torstensdotter Lohm.

Andreas Matthiae Torpensis föddes år 1610,i Rydaholm och Elin Matthiae Torpensis, född Torstensdotter Lohm, föddes i 1627, också i Rydaholm.

Lars Andersson Torpensis hade 5 syskon: Katarina Gislesson Unnerus, född Andersdotter Torpensis, Magnus Andersson Torpensis och 3 andra syskon.

Magnus Andersson Torpensis levde till år 1656.

Det är även svårt att verifiera årtal och ålder vilket ni kommer att märka om ni räknar födelseår och dödsår.

Behovet att för sig själv befästa minnet av personer, miljöer och upplevelser genom konkreta souvenirer och skriftliga hågkomster är stort, mänskligt och tidlöst, liksom behovet att visa och berätta för andra vem jag träffat, vad jag sett och vad jag upplevt.

Stamboken spelade där en viktig roll under nästan trehundra år.

Det handlar om det minnesalbum, föregångare till våra dagars poesialbum, som användes från mitten av 1500-talet, framför allt av studenter på studieresor inom och utom hemlandet och där lärare och studiekamrater, familjemedlemmar och, inte minst viktigt, samtidens berömda kulturpersonligheter, fick skriva in sig med ett citat, sitt personliga motto eller en välgångsönskan, allt till ”en evinnerligh ihugkommelse”.

Ordet stambok har vi övertagit direkt från tyskans ”Stammbuch” medan man inom det romanska språkområdet talar om ”Album amicorum” eller »”Liber amicorum”, på svenska ”Vännernas bok”, ibland ser man också det grekiska ”Philotheca”, ungefär vännernas samlingsplats, idag kanske ”facebook”.

Inskriptionen under släkttavlan för Lilliesparre säger följande: Majoren Olof Lilliesparre till Fylleskog och Ugglekull, död 1673.

Majoren Olof Lilliesparre af Fylleskog föddes på säteriet Fylleskog i närheten av Ljungby i en familj av civila statstjänare och militärer.

Fadern och en bror var båda assessorer i Göta hovrätt och tre bröder stupade i krig.

Lilliesparre tjänstgjorde som ung vid hovet i Stuttgart och tillbringade, att döma av stambokens bidrag, åren 1616–1626 i Tyskland då han flitigt använde sitt album, ett par år före 30-åriga krigets utbrott och fram till dess att Sverige gick med i kriget.

Det är inte fråga om en så kallad ”lärd” stambok med bidrag av professorer och studiekamrater utan det är en helt annan krets av personer som framträder här.

Det är furstar och anställda vid hoven i Stuttgart, Durlach, Weimar, Güstrow och Stettin med tyngdpunkten i Stuttgart, huvudort i hertigdömet Württemberg och vid Lilliesparres ankomst styrt av Johann Friedrich, hertig av Württemberg, tillsammans med bröderna Friedrich Achilles, Julius Friedrich, Ludwig Friedrich och Magnus.

De biografiska uppgifterna om Lilliesparre är få, vi vet till exempel inte när han föddes och exakt hur, när och varför han kom till Stuttgart är också oklart.

Hertigen Johann Friedrich i Stuttgart skrev dagbok och den 3 maj år 1616 antecknar han att hans bror Julius Friedrich återvänder från Sverige och möjligen kan Olof Lilliesparre ha varit med i det följet.

Sitt första daterade bidrag i stamboken får han i Stuttgart den 8 oktober år 1616 och glappet i tid talar inte emot hypotesen att han kom till Stuttgart tillsammans med Julius Friedrich, troligen gick det några månader innan han upptäckte att han borde skaffa sig en stambok.

Olof Lilliesparre, son till Jöns Jöransson, till Fylleskog i Ryssby socken, Kronobergs län och Ugglekull i Gällaryds socken, Jönköpings län, vilket han tillöste sig av fru Kerstin Ulfsax på Rävsjö år 1648.

Var page hos hertig Carl av Södermanland i sex år och hovjunkare hos konung Gustaf II Adolf i två år.

Olof företog utrikes resor under åren 1616–1618 och gick efter hemkomsten i krigstjänst och var kapten vid Jönköpings regemente sannolikt år 1622, med säkerhet år 1630.

Han blev jämte sina bröder Arvid och Isak samt sina kusiner Jöran och Sven introducerad år 1625 under nr 8, vilket sedan ändrades till 44.

Regementskvartermästare vid Jönköpings regemente år 1637, major vid Jönköpings regemente år 1638 och avsked år 1640.

Olof köpte 1665-10-11 av sin svåger Erik Andersson Oxe Mjölkenabben och Bergön, båda i Urshults socken, Kronobergs län.

Gjorde gårdsskifte med riksrådet Göran Gyllenstierna 1668-10-28 och blev 1668 bötfälld vid riksdagen för förfallolös frånvaro.

Olof levde 1672-08-06, men var död 1673-06-10, och slöt ätten på svärdssidan samt begraven i Rydaholms kyrka, där hans vapen uppsattes.

Olof gifte sig 1644-01-21 med Agneta Gyllengrip, begraven 1684-10-06, samt dotter av assessorn Anders Christoffersson Grip eller Gyllengrip, och hans första fru Ebba Soop.

Olofs fru Agneta testamenterade 1679-05-19 till Johan Gyllensvärd och Jöns Netherwood Fylleskogs och Samseryds säterier med underlydande gods, vilka egendomar hon dels fått i morgongåva, dels bekommit genom inbördes testamente.

Olof och Agneta fick följande barn:

Isak, född 1644-12-17 och död 1647-10-01 på Fylleskog samt begraven i Rydaholms kyrka, där hans vapen uppsattes.

Anders, född 1646-02-14, död ung.

Anna, född 1647-12-15, död ung.

Ebba, född 1649-04-08, död 1649-04-28.

Gabriel, född 1652-08-28, död ung.

Anna, född 1654-10-15, död före 1679.

Olofs far Jöns Jöransson, son till Jöran Olofsson, till Samseryd i Hestra socken, Jönköpings län och Fylleskog i Ryssby socken, Kronobergs län.

Satt ting, häradsdomhavande, i Västbo härad på 1590-talet och 1601, på Olof Hårds vägnar år 1605 och i Östbo på Bo Gustafssons till Fållnäs vägnar under åren 1608-1613.

Assessor i Svea hovrätt 1614-02-16, men är antecknad i dess protokoll såsom närvarande sista gången 1615-06-26.

Köpte Boarp i Långaryds socken år 1620 samt levde år 1623, men var död år 1624.

Han grundade omkring år 1590 Fylleskogs sätesgård och gods och var gift med Anna Jönsdotter Rosenbielke, som var död år 1630, och dotter av ståthållaren Jöns Arvidsson Rosenbielke och Carin Isaksdotter Halvhjort.

Olofs farfar Jöran Olofsson var son till Olof Jöransson Skåning, till Håkantorp och erhöll befallning att jämte andra förhandla med allmogen i Småland 1543-01-23.

Häradshövding i Västbo härad under åren 1543–1546 och 1547, förseglade bland adeln Västerås arvsförening 1544-01-13 samt fogde i Västbo och Östbo 1547-02-07 till år 1550 och tillika i Sunnerbo under åren 1547-1548.

Fogde över Vadstena klosters lantbor 1551-02-28–1554 samt i Vifolka under åren 1559–1564 och tillika i Göstrings härad mellan 1562-1564 och erhöll år 1559 konfirmation på ett dombrev angående ett torp Kråkäs.

Underskrev adelns trohetsförsäkran 1560-06-30 och ständernas bevillning 1561-04-15 samt trohetsförsäkran till konung Johan III år 1568.

Han skänkte år 1548 medel till en brudkrona till Bredaryds kyrka som bestod av 27,5 lod silver, som han lät taga av sin faders Olof Jöranssons till Håkantorps likkista.

Jöran Olofsson var gift med N. N. Ulfsax.

Olof farfars far Jöran Olofsson, var ägare till Håkantorp i Bredaryds socken, Jönköpings län, och gift med Margareta Aronsdotter Hård, av gamla Hårdätten.

Den förste i släkten Netherwood var William Netherwood till Förarp i Tutaryds socken i Kronobergs län, född på 1500-talet av en adlig ätt i Skottland.

Inkom till Sverige och blev skeppskapten samt hovmästare hos riksrådet och riksamiralen, friherre Carl Carlsson Gyllenhielm som avled år 1633 på Förarp.

William Netherwood erhöll 1629-04-02 av riksrådet Gyllenhielm nämnda gård, som denne förvärvat till ovärdligt frälse 1622-05-31.

William gifte sig år 1620 med Carin Lilliesparre af Fylleskog, som levde ännu 1655-07-29, men var död 1674.

Carin var dotter av assessorn Jöns Göransson Lilliesparre af Fylleskog och Anna Jönsdotter Rosenbielke.

William och Carin fick följande barn:

Carl Netherwood, född år 1621 och död år 1672.

Jöns Netherwood, född år 1628 och död år 1696.

Ätten Ridderstedt adlad 1691-06-17, introducerades år 1743, utdöd år 1922, nr. 1862.

Den förste personen var Johan Demitz som uppges varit bördig från Tyskland och kornett vid Smålands kavalleriregemente.

Johan Demitz fick följande barn:

Staffan Demitz, född i Småland och adlad Ridderstedt, och Page först hos riksrådet, friherre Lorentz Creutz, sedan hos riksrådet, greve Johan Gabriel Stenbock.

Gefreiter, motsvarar ungefär furir, vid livgardet år 1674, drabant, det vill säga livvaktssoldat, år 1675.

Staffan Demitz blev löjtnant vid Smålands kavalleriregemente 1677-09-11 och regementskvartermästare därstädes 1678-09-13.

Adlad Ridderstedt 1691-06-17 varvid äldste sonsonen Carl Henrik Ridderstedt på ättens vägnar introducerades år 1743 under nummer 1862.

Staffan Ridderstedt blev ryttmästare vid nämnda regemente, det vill säga, Smålands kavalleriregemente, 1692-08-28.

Han avled 1693-02-28 och ligger begraven vid Rydaholms kyrka och om honom skrivs att,

”Han bevistade skånska kriget på 1670-talet och därunder slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona, allt såsom en behjärtad soldat, samt erhöll trenne blessyrer.”

Staffan Ridderstedt gifte sig år 1680 med Catharina Lindelia, född år 1650 och död år 1710 efter den 31 maj, hon var dotter till prosten Lindelius.

Staffan Ridderstedt och Chatarina Lindelius fick följande barn:

Carl Fredrik, född år 1681 och död år 1715. Ryttmästare.

Christina, född år 1682 och död 1738-09-06 i Lagmansryd, hon var gift med kornetten Anders Wittberg, född år 1664 och död 1739-04-08 på Lagmansryd.

Catharina, född år 1684 och död 1763-08-10 på Lagmansryd, och gift första gången före år 1704 med saköresfogden Nils Persson Appelgren, död 1720-04-14 på Lagmansryd, gift andra gången med bonden Måns Persson i Lagmansryd, född i december år 1684.

Elisabet, född år 1685 och död 1707-08-19 på Lagmansryd och begraven samma år den 31 augusti.

Helena, föddes år 1686 och var gift år 1720.

Geska eller Jessika, född år 1688 och död 1744-03-30 i Ekeflod i Virserums socken, gift med ryttaren och rusthållaren i Ekeflod Håkan Dahlman, född år 1681, död år 1765 i Vimmerby.

Ambjörn, född år 1689, död år 1692.

Staffan, född år 1692, död år 1745, Löjtnant.

Maria, född år 1693, död 1694-01-26 i Rydaholms socken, endast fyra månader gammal.

Den siste i ätten Ridderstedt blev Carl Henrik Ridderstedt som levde mellan åren 1870–1922, han var ingenjör och bodde i USA, och den adliga ätten dog ut med honom.

Staffan Ridderstedts fru Catharina Lindelia kom från en släkt som kan spåras till bonden Ambjörn i Linnégården vars son Jöns Ambjörnsson var bonde i Jonsboda, Dannäs, död år 1644, fyra år innan Catharina föddes.

Jöns Ambjörnsson var gift med Märta Larsdotter, död år 1645, och de är anfäder till både Carl von Linné och Anders Celsius.

Familjerna Lindelius, Linnaeus och Tiliander skall ha tagit sina namn av de lindar som stod där vid fädernegården numera, Linnégården i Dannäs socken.

På bilden ser man den berömda riksalnen från Rydaholm som dock är en kopia från år 1664 eftersom originalet hade rostat bort.

I en skrift om Stockholms slott av Gustav Rålamb omnämns, att då Gustav Vasa år 1544 lät renovera Stockholms slott och byggde på tornet Tre Kronor med 13 Rydaholmsalnar och detta visar att måttet även vid denna tid var ett erkänt normalmått.

I ett riksdagsbeslut taget i Norrköping från den 22 mars år 1604 antogs Rydaholmsalnen som rikslikare och i den 7:e punkten av beslutet står det följande:

”I lijke måtte hafwe vi ock samtyckt och bejakat, at alnen här uti Rijket skall rättas efter Riiholms aln”.

Den 10 mars år 1665 kom en ny kunglig förordning, där Rydaholmsalnen anges som rikslikare, men redan två år senar år 1667 kommer nästa förordning, där den ersätts som rikslikare av Stockholmsalnen, men långt fram på 1840-talet fanns det dock hänvisat till Rydaholmsalnen då det uppkommit mättvister i dessa trakter.

Den tidigare nämnde kyrkoherden i Rydaholm, Andreas Torpensis, skriver följande,

”Hafwer en jernaln af ålder hängande varit uppå Rydaholms kyrkiodörr. Men anno 1621, då Wexiö skola för pesten var transfererad till Rydaholm, vardt samma aln nedbruten och av glömska förlagd uti Pastoris, salig herr Torstani tid. Men anno 1664, då undertecknad lät reparera sakristian och källaren derunder med ny trossning och golf, fanns samma aln igen, av rost mycket förstörd, därefter en ny till lika längd, som hon finnes på kyrkiodörren vara avritad, är förfärdigad, uppå kyrkiodörren anslagen och den gamla uti kyrkiokistan väl förvarad”.

Hjälmsänga ligger vackert strax väster om Fyllesjön, landskapet är lövrikt samt lätt kuperat och kring husen i byn finns ännu ganska stora arealer med öppna betesmarker, en del av dem är svagt hävdade, andra nyligen framrestaurerade.

Markerna kring Hjälmsänga gård har länge uppmärksammats för sitt vackra utseende och sin stora artrikedom, och vid Södratorp har det länge funnits en välskött slåtteräng, delvis på fuktig mark.

Hävdgynnade arter som förekommer i markerna är bland annat gökärt, ängsskallra, darrgräs, knägräs, gullviva, slåtterfibbla, svinrot, Jungfru Marie, ängsvädd, prästkrage, blåsuga, stagg, mandelblomma, revfibbla och kattfot.

Hassel och en är vanliga i buskskiktet och i trädskiktet finns rikligt med ganska ung men även äldre ek.

Områden hyser som sagt i allmänhet rikligt med kärlväxter och också många hotade svamparter.

Det är här i Hjälmsänga som man hittade släkten Lood med bland andra överste Erik Lood till Hjälmsänga som avled år 1677, för övrigt samma år som svenskarna besegrade danskarna i slaget vid Landskrona.

Släkten Loods vapensköld domineras av en krökt arm med ett svärd i handen och har tillhört Erik Lood till Hjälmsänga men Erik Loods farfar var en person vid namn Måns i Grankärr eller Måns Persson speleman och som den hövitsman han var förde han befälet över en fänika knektar, cirka 560 man och som en belöning för sina tjänster fick han hemmanet Hjälmåsen av kronan.

Fänikan bestod av vanligtvis av mellan 350–525 man under befäl av en hövitsman, som motsvarar kapten.

Landskapsvis rekryterade fänikor uppsattes av Gustav Vasa på 1530- och 1540-talen och manskapsstyrkan varierade alltefter tillgången på folk.

Vid regementsorganisationens genomförande på 1620-talet utgjorde fänikorna underlag och benämningen ändrades till kompani och numerären nedsattes till cirka 150 man.

Fadern till Erik, Peder Månsson Lood, började sin militära bana som fänrik vid Smålands ryttare år 1606.

År 1612 blev han befordrad till löjtnant och under Gustav II Adolfs ryska krig blev han sårad av en kula men klarade sig och var snart åter i tjänst.

Efter fredsslutet i Stolbova år 1617 blev han belönad med adelskap och antog då namnet Lood efter det ”lod” för kula, som nästan ändat hans liv.

Freden i Stolbova slöts den 17 februari år 1617 mellan Sverige och Ryssland och avslutade därmed det Ingermanländska kriget som pågått under åren 1610–1617.

Förhandlingarna fördes i byn Diderino sydost om sjön Ladoga men avtalet undertecknades i byn Stolbova.

Fredsvillkoren innebar att Ryssland avstod från alla anspråk på Estland och Livland och betalade 20 000 rubler i skadestånd till Sverige.

Sverige erhöll Kexholms län och Nöteborg, Jama, Koporje och Ivangorod med respektive län, alltså större delen av Ingermanland.

Sverige fick behålla allt krigsbyte taget före den 20 november år 1616 men får utrymma Novgorod och andra erövringar under detta krig samt erkänner Michail Romanov som Rysslands tsar.

Erik Lood blev år 1633 överste vid Smålands Kavalleri och så småningom vice landshövding över Tiohärads lagsaga.

Tiohärad var en medeltida lagsaga som omfattade sydvästra och mellersta delarna av Småland, från den dåvarande danska gränsen upp till det Småländska höglandet söder om Vättern, varifrån Lagan och Emån flyter ner till Kattegatt respektive Östersjön.

Man tror att lagsagan kan ha kommit till under 1100-talet och inneslöt de tre ”små landen” Finnveden, med Västbo, Östbo och Sunnerbo härad, Värend, med Allbo, Kinnevalds, Norrvidinge, Uppvidinge och Konga härad, samt Njudung, med Västra härad och Östra härad, sammanlagt 10 härader, därav lagsagans namn Tiohärad.

Lagsagan, efter huvudlandet länge kallat Värends, stundom även Smålands, hade sin egen lagbok varav numera endast kyrkobalken finns kvar, sannolikt ända in i senare halvan av 1300-talet, då den ersattes av den allmänna landslagen.

Med undantag för tiden 1718-1719, då en annan fördelning i lagsagor ägde rum, var Tiohärads lagsaga i funktion lika länge som lagmansinstitutionen, det vill säga, fram till år 1849.

Peder Månsson Lood fick 13 barn, 11 pojkar och 2 flickor och av sönerna stupade 9 stycken i strid men en av sönerna, den nyss nämnde, överste Erik Lood, vars vapensköld är uppsatt i Rydaholms kyrka, blev tyvärr utfattig av allt krigande, och när han avled år 1677, hade hans änka inte råd att ge honom en ståndsmässig begravning.

Hon skrev därför ett brev till kung Karl XI och bönande om hjälp vilket ledde till att hon den 28 april år 1684 tillerkändes 300 daler i silvermynt till makens begravning.

Överste Erik Lood stod alltså ovan jord i 7 år innan han äntligen kunde begravas, som det så vackert hette, ståndsmässigt.

Ängsvädd, ”Succisa pratensis”, till vänster och björksopp, ”Leccinum scabrum”, är några exempel på arter från Hjälmsänga.

Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, en svampart som trots den stora torkan hade satt fruktkroppar på Hjälmsänga.