Rusarebo äng, del 8

Rusarebo äng, del 8
Rusarebo äng, del 8, när naturen är så vacker att det nästan gör ont i ögonen och den biologiska mångfalden ”står som spön i backen”, en naturkrönika i 24 bilder från en härlig kväll i en härlig tid då allt står i sin fagraste blomning och fåglarna sjunger som mest intensivt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, midsommarafton den 24 juni anno 2016.

Det var vid en inventering av bokskog år 1907 som professor Edvard Wibeck ”upptäckte” Rusarebo och dess rika markflora men det var först långt senare som bevarandefrågan aktualiserades i skrift.

Det var Lantmätare Åke Fransson, komminister Knut Johansson, Värnamokretsen av Naturskyddsföreningen samt Voxtorps Hembygdsförening som gick i spetsen för ett bevarande av området och skogsvårdskonsulent Arvid Göransson var den som med arbetslag restaurerade den igenvuxna kulturmarken.

Med stöd av kommunstyrelsens ordförande, Helmer Carlsson, ansöktes om medel för inköp av 11 hektar mark och kommunen köpte sedan marken år1958 och fridlysning av Rusarebo äng som naturminne var klart år 1960. Rusarebo äng blev sedan naturreservat år 1971.

Idag består Rusarebo äng av cirka 31 hektar mark som ägs av staten och förvaltas av Länsstyrelsen.

Skötseln består av bland annat av årlig slåtter och efterbete med nötkreatur för att hålla landskapet öppet, bevara artrikedomen hos floran och faunan samt värna om det äldre ängsbruket.

Den gamla asken tycks ropa ut att besökaren ska vara välkommen till denna vackra plats.

Lövängar kallas också ängen och de är kulturskapade miljöer som genom långvarig hävd, röjning, bränning och slåtter gett upphov till en mosaikartad vegetation med glest stående lövträd och buskar, gräs och talrika örter.

Idag har de flesta lövängar tyvärr vuxit igen på grund av att den traditionella hävden upphört.

På många håll hamlades träden, det vill säga man beskar trädkronan för att få rikare skottbildning och därigenom mer löv, vilket samlades in som foder åt djuren.

Träden fick genom detta ofta ett lågt knotigt utseende och idag är dessa hävdade lövängar sällsynta, de flesta är sådana som varit igenvuxna men restaurerats så att den ursprungliga karaktären återskapats, precis som här vid Rusarebo äng.

Till lövängarnas flora hör olika ädla lövträd som ask, ”Fraxinus excelsior”, lind, ”Tilia cordata” och alm, ”Ulmus glabra”, men även hassel, ”Corylus avellana” och ek, ”Quercus robur” är också ofta karaktäristiska inslag, liksom vildapel, ”Malus sylvestris” och olika arter hagtornar i släktet ”Crataegus”.

I markskiktet dominerar örter, särskilt sådana som tål slåtter, och arter som vitsippa, ”Anemone nemorosa”, midsommarblomster, ”Geranium sylvaticum”, olika arter daggkåpor i släktet ”Alchemilla”, prästkrage, ”Leucanthemum vulgare”, gulmåra, ”Galium verum” är ofta vanliga, liksom flera olika orkidéer.

Vid Rusarebo äng finner man till exempel orkidéarter som Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha” och Jungfru Marie nycklar, ”Dactylorhiza maculata”.

Då slåttern upphör växer lövängarna igen och i förlängningen kan den icke hävdade lövängen förvandlas till granskog i våra takter.

Grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, är en ganska storväxt orkidé som kan bli över en halv meter hög.

Arten har två, stora, brett ovala blad som sitter långt ner på stjälken, samt ett par små smala stjälkblad och blommar i juni-juli med grönaktigt vita, svagt doftande blommor som sitter samlade i mångblommiga ax. I år var den ovanligt talrik på platsen med hundratals blommande individer.

Grönvit nattviol är mycket lik nattviol, ”Platanthera bifolia”, men den senare är mindre, och har smalare blad och starkare blomdoft.

De båda arterna skiljs säkrast på pollenfackens läge som hos nattviol är tätt parallella medan de hos grönvit nattviol på bilden är vinklade med ett tydligt avstånd mellan sig.

Hybrider mellan de två arterna förekommer.

Stinksyska, ”Stachys sylvatica”, är en flerårig, hårig, illaluktande ört som kan bli upp till en meter hög och stjälken är upprätt samt har motsatta blad.

Stinksyska är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men den förekommer sällsynt även i de norra delarna och växer i skogar och lundar, gärna på något fuktig näringsrik mark.

Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och arten kan användas till växtfärgning och färgar då gult.

”LINDER räknar det til Färgegräs, och säger at ylle dermed färgas Pomerantsgult, om det betadt i Alun, upkokas en gång i et starkt såd af torra Örten, tagen innan den gått i blomma. VON LINNÉ har anmärkt, at Paddor gerna hålla sig under denna så wäl som en del andra stinkande wäxter.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Kamäxing, ”Cynosurus cristatus”, är ett flerårigt gräs med kort jordstam där stråna kan bli upp till sex decimeter höga och är späda samt löst tuvade.

Bladen är ljusgröna, ganska korta och blir två till tre millimeter breda och den första fynduppgiften publicerades i Olaus Bromelius ”Chloris gothica” redan år 1694.

Olaus Bromelius var en svensk läkare och botanist som föddes den 24 maj år 1639 i Örebro och avled den 5 februari år 1707 i Göteborg.

Från år 1676 var Bromelius ledamot i kommissionen över ”trolldomsväsendet”, det vill säga, häxprocesserna.

Almfläckmätare, ”Calospilos sylvata” eller ”Abraxas sylvatus”, ingår i släktet ”Calospilos” eller ”Abraxas” i familjen mätare ”Geometridae”.

Almfläckmätare förekommer sällsynt från Skåne till Norrbotten och har en vingbredd mellan 35-40 millimeter. Larven lever på alm och förpuppningen sker på marken.

Bilden visar en vit variant av stor blåklocka, ”Campanula persicifolia”, och arten odlas ofta som prydnadsväxt, speciellt vitblommiga former och former med dubbla blommor.

”Denna Klocka är en bland våra prydligaste vilda blommor. Ehuru den merendels växer temligen enstaka, gör den sig ändå strax bemärkt med sin raka, resliga stjelk och sin stora, utmärkt klocklika blomkrona.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Prydlig pärlemorfjäril, ”Boloria euphrosyne”, är en vackert orange fjäril med ett mönster av brunsvarta fläckar.

Den flyger i början av sommaren, i maj och juni, och fjärilslarverna lever på och äter av violer.

Strumpticka, ”Polyporus varius”, vars huvudform har njurlika till spatelformade hattar med sidställd fot, men det finns också små former, tidigare beskrivna som ”Polyporus varius” var. ”nummularis” och ”Polyporus elegans” med runda hattar och centralställd fot vilket är formen man ser på bilden.

Arten är allmänt förekommande på död lövved, både på stubbar, lågor och små pinnar, ibland också som parasit på levande träd i löv- och blandskog.

Under harsyrans skyddande skugga på en bädd av mossa har trollsmöret tagit sin tillflykt i den 30-gradiga hettan, denna midsommarafton anno 2016.

Ormbär, ”Paris quadrifolia”, är en flerårig kal ört med krypande jordstam där stjälken blir två till tre decimeter hög och har fyra brett ovala blad som sitter i en krans mitt på stjälken.

Ormbär blommar i maj-juni med en grönaktig blomma som sitter ensam i toppen av stjälken.

Blomman har åtta gröna lansettlika kalkblad som sitter i två kransar, åtta gulgröna ståndare och ett mörk purpurrött fruktämne med fyra smala mörka märken.

Frukten som syns tydligt på bilden är ett runt, svartblått och blådaggigt bär som är giftigt, och har en viss likhet med bären hos blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, och kan därför av misstag plockas av barn.

Ormbär användes i äldre tid mot ögonsjukdomar vilket verkligen inte rekommenderas idag!

”Här står en samling ormbär; med sina fyra allvarliga blad, som har tycke av svävande vingar, finns det i denna ört något av mörk ärkeängel. Det svarta bäret eller ögat i mitten är infattat som en beckpärla. Ser man närmare på bäret liknar det en hornmina.”

Ur ”I Gröna riken” av Harry Martinson ”Svärmare och harkrank”, år 1937.

Detta storskrattande väsen i askstammen mötte mig på min väg tillbaka till bilen. På min fråga vad som var så roligt svarade den med tystnad, bara det hjärtliga skrattet blev svar.

Den gröna baskermössan, den gröna luggen, de kraftiga och sneda övertänderna samt de fryntliga kinderna i kombination med de av skrattet kraftigt slutna ögonen fick mig också att le en smula.

Sotmätare, ”Odezia atrata”, är en svart fjäril med vita vingspetsar som helst flyger på dagen i soligt väder och larven äter olika flockblommiga växter, till exempel hundkäx.

Fjärilens habitat, den miljö den lever i, är de områden där värdväxterna finns, till exempel ängsmark.

Utbredningsområdet för sotmätaren sträcker sig från iberiska halvön över Väst- och Centraleuropa samt hela Ryssland till ön Sachalin och regionen kring floden Amur.

I norr förekommer arten på brittiska öarna och Skandinaviens samt Finlands låga delar och i Sydeuropa finns arten i Italien samt på Balkan.

Darrgräs, ”Briza media”, är ett flerårigt gräs som växer i lösa tuvor där stråna är upprätta och kan bli upp till en halv meter höga.

Bladen är platta och korta, med sträva kanter och arten blommar i juni-juli. Vippan är grenig och pyramidformad, vippgrenarna är vågiga och har hängande småax.

Småaxen är brunvioletta och ser ut som små hjärtformade berlocker och de blir omkring en halv centimeter långa.

”Bland de lysande blommorna på ängen gör sig en annan växt bemärkt endast genom sina utomordentligt fina vippor och de på dem likom upphängda, hjertlika, brun- och grönbrokiga småaxen. Minsta vindflägt sätter dessa vippor i rörelse, en fjärils vinge kommer dess blommor att dallra, och ändå motstår strået den starkaste blåst. Denna växt är Darrgräset, kanske den vackraste bland våra vanligaste gräs.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Midsommarblomster eller skogsnäva, ”Geranium sylvaticum”, är en flerårig ört som kan bli drygt en halv meter hög.

”Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne eller ståtligare på fjällen. Blommans färg är i allmänhet blå, men den varierar ganska ofta, 1) då kronan blir hvit, men ståndarne förblifva blå; 2) då både kronan och ståndarne blifva hvita; 3) då blomkronan är blå- och hvit-brokig.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Grönstarr, ”Carex demissa”, finns huvudsakligen i södra Sverige, men har vissa förekomster längs kusten upp till Norrbotten.

Arten växer oftast i fuktiga kulturskapade miljöer som vägdiken, vid skogsbilvägar och på upplagsplatser i skogen.

”Men i en hage invid Rånäs bruk, på ett fuktigt ställe, der på spridda fläckar alla de 3 omnämnda arterne ymnigt förekommo, insamlade jag äfven en 4:e, hvilken så alldeles står lika midt emellan C. Oederi och C. Hornschuchiana, som C. lepidocarpa mellan C. flava och fulva. Då jag icke ännu öfvertygat mig om hybridisationen bland starrarterna (i detta fall lägger åtminstone local intet hinder i vägen), kan jag icke säga, om denna kuriösa form, hvilken jag benämnt C. tumidicarpa, uppkommit af C. Oederi och C. Hornschuchiana”.

Ur ”II. Phyographiska Afdelningen. 1. Carex tumidicarpa” av N. J. Andersson Botaniska Notiser år 1849.

Smultron, ”Fragaria vesca”, är så kallade skenfrukter och mognar vanligen i juli-augusti. Skenfrukten lossnar lätt och består av en uppsvälld, köttig, oftast röd blomaxel och de egentliga frukterna är de små nötterna som sitter fästade på ytan.

”Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
Eller från källan en vattenterrin?”

Ur ”Fredmans epistlar N: o 71” av Carl Michael Bellman år 1790.

Lyssna gärna på Uno Svenningssons låt ”Smultron på ett strå”, strået i detta fall tillhör gräsarten kamäxing, ”Cynosurus cristatus”.

https://www.youtube.com/watch?v=p0IptKL-T3Q

Njut, läs och lär av och från de vackra informationsskyltarna inom naturreservatet Rusarebo äng.

Njut, läs och lär av och från de vackra informationsskyltarna inom naturreservatet Rusarebo äng.

Njut, läs och lär av och från de vackra informationsskyltarna inom naturreservatet Rusarebo äng.

Njut, läs och lär av och från de vackra informationsskyltarna inom naturreservatet Rusarebo äng.