Rasismens fula ansikte

Arkivfoto; Azra Muranovic (S)

Kvinnan i frågan hade blivit utsatt för rasism på sin arbetsplats, mått dåligt av det och tagit upp det med då ansvarig chef eftersom hon inte ville arbeta med den kollegan som vid flera tillfällen dagen innan kränkt henne pga. hennes religion, hudfärg och kultur. Hon fortsatte med att berätta att chefens reaktion chockade henne och att hon blev utom sig och valde då att ringa. Den unga kvinnan berättar för mig att chefen blivit upprörd och menat att det hon höll på med var arbetsvägran, att han skulle anmäla henne och att hon skulle svartlistas i kommunen. Jag kunde inte tro mina öron. När jag tog kontakt med chefen så säger han att det hela är ett missförstånd, att han inte ens vet vem den unga kvinnan är och att hon missförstått honom men att han ska åka till arbetsplatsen och reda ut det hela. Ledningen lovar sedan att ta detta vidare.

Den här veckan blir jag istället taggat i ett inlägg som direkt får mig att bli illamående och en rad minnen från skolan sköljer över mig. Prince Yao Dzogbefias inlägg om han systers första skoldag efter sommarlovet lämnar ingen oberörd. Jag måste lägga handen på hjärtat och säga att jag förstår Prince och hans syster helt och hållet. Men en av de delarna som får mig riktigt upprörd är att rektorn på skolan, enligt Prince inlägg, är riktigt snabb med att försöka använda den reaktiva ilskan som Prince känner för att vrida uppmärksamheten från det riktiga problem som rektorn, skolan och kommunen står inför. Det är nämligen så många läsare tolkar den händelsen. Prince valde att ta upp problematiken medan han fortfarande var arg men blev istället själv behandlad som ett problem av skolan.

Får man ärligt säga att man inte är förvånad? Redan på min tid var det vanligt att få hakkors inristade i sina skåp/bänkar/stolar. Att det står en ung kille med Tors hammare kring halsen som skriker ”Din äckliga blattef***a!” eller ”ni muslimer luktar illa” var ju vardag. Det var inte heller ovanligt med rasism mellan olika etniska och kulturella bakgrunder, men eftersom skolans vuxna ofta inte förstod vad som sas på de olika språken behövde man ju sällan agera. Dock har aldrig, aldrig, aldrig någonsin någon frågat mig på hur jag upplevt det hela och hur jag egentligen mådde på den tiden i högstadiet. Inte lärare, inte rektor och inte annan personal. I bästa fall blev den ”stökige” eleven inkallad till rektorn och där tog just den situationen slut men beteendet ute på skolan fortsatte – förmodligen kom informationen från skolan och uppåt i leden aldrig fram.

På den tiden pratade vi mycket om värdegrunderna men mindre om hur man faktiskt efterlever dem. Varken i skolan, på fritids eller någon annanstans tog man dessa viktiga och frekventa samtal som handlar om våra grundläggande rättigheter som mänskliga varelser.  Man pratade inte riktigt om rasism mer än att det var nolltolerans – trots att det skedde upprepat, och ännu mindre ansträngde man sig för att ge oss rätt verktyg för att hantera rasistiskt beteende. Vi behövde egenmakt, hjälp med att känna makt över de situationer vi befann oss i, vårt skolarbete, vår närmiljö och vår hälsa. Inte att känna oss förminskade, osäkra, rädda och dumma. Rasismen gör alla små, både dem som utsatts och de som utsätter, men framför allt de som ser på och som genom tystnad ger sitt medgivande.

Jag tror inte att Gröndalskolan är den enda skolan i Sverige – eller i den här kommunen för den delen – som blivit en arena för rasismens och diskrimineringens alla uttryck. Jag tror inte heller att Värnamo kommun är den enda kommunen där rasism eller annan diskriminering förekommer på arbetsplatsen. Problemet är globalt. Men ska man komma ifrån det här problemet som inte bara destruktivt förminskar människor utan som också kostar onödiga skattepengar så räcker det inte längre med att säga ”vi ska jobba med kultur och värderingar”. Jag vill veta hur vi konkret ska jobba med kultur och värderingar och vilka verktyg vi plockar upp ur verktygslådan, eftersom det uppenbart inte är tillräckligt kraftfullt att säga ”det är nolltolerans”.

Azra Muranovic
Socialdemokraterna Värnamo