Rapport från ett coronatält

Coronatältet.

Det känns som om jag är en hastigt inlånad statist i en katastroffilm när jag står och väntar på min tur framför de numera berömda ”coronatälten” utanför sjukhuset. Jag har dock inte hunnit få manuset innan jag kom dit och har ingen aning om vad som ska hända härnäst. Likt de andra statisterna där står jag långt ifrån de andra och tittar mig lite omkring och väntar på vidare instruktioner. Plötsligt ringer min mobil och en röst förklarar att hon är sköterska i tält nummer ett och att jag är välkommen in. ”Gå in på baksidan bara, så öppnar vi”.

Jag går runt och blir insläppt av en läkare i full mundering. Förkläde, mössa, munskydd, visir och handskar. Det är inte särskilt varmt ute just den här dagen, men inne i tältet är det jättevarmt. Luften står stilla, det är fuktigt och instängt. Och det luktar gammalt militärtält.  Alla som har varit på scoutläger eller legat i lumpen eller tältat i något annat sammanhang vet precis vad jag menar.

Inne i tältet finns det tre personer, en läkare och två sjuksköterskor. Alla tre i samma skyddsutrustning. Det är bara jag som har vanliga kläder på mig, vilket ytterligare förstärker känslan av att vara en statist i en dålig film. Ni som är i min ålder eller lite äldre minns kanske filmen ”Outbreak” från 1995 där Dustin Hoffman kämpar för att hitta ett botemedel mot en pandemi som bryter ut efter att en människa blir biten av en liten apa. Det ser ut ungefär som sjukhusscenerna i filmen inne i tältet och jag känner mig något felplacerad.

Jag får sätta mig på britsen och läkaren börjar undersöka mig. Hon lyssnar på hjärta och lungor, kollar syresättningen i blodet, tar sänkan och kollar blodtrycket bland annat. Inget ovanligt eller konstigt alls, förutom att personen framför mig har full skyddsmundering för att kunna ta i mig. Plötsligt känner jag mig som apan i filmen istället. Den som utgör det stora hotet mot mänskligheten. Smittbäraren.

Sköterskan försöker meddela resultatet på sänkan till läkaren. Det visar sig inte vara helt lätt att göra sig hörd med munskydd och visir framför munnen. Det är heller inte särskilt enkelt för läkaren att höra med mössan neddragen över öronen och ett visir som trycker. ”Det kan inte vara lätt att jobba med allt det där på sig”, säger jag. ”Det måste bli jättevarmt här inne i tältet också?” Både sköterskan och läkaren instämmer. Det ÄR inte lätt och det ÄR varmt! Man är helt slut när arbetsdagen är över, säger sköterskan.

”Men hur är det för dig?”, frågar sköterskan istället för att beklaga sig. ”Det måste vara en konstig känsla att vara här? Tycker du att det känns obehagligt?” Läkaren håller med. ”Du måste säga till om du tycker att det känns jobbigt!” Jag blir helt fascinerad över att dessa fantastiska människor, som står där och ser ut som två utomjordingar och vars svett pärlar sig i pannan, frågar om JAG tycker att det här känns konstigt eller obehagligt. Jag är där en liten, liten stund och får sedan åka hem igen. De ska vara där hela dagen…och förmodligen hela morgondagen också. Frågan är väl snarare hur det känns för DEM?

Själv måste jag erkänna att jag tycker att det är ganska intressant. För jag inser när jag sitter där på britsen att jag är med om en historisk händelse. Jag kommer troligen aldrig att vara med om något liknande igen. Och för en historienörd som jag är det en ganska häftig känsla.

Jag inser också att det här är så nära en krigssituation jag någonsin kommer att komma. Jag, som har vuxit upp i ett litet tryggt samhälle i det lilla, lilla landet Sverige, som inte har varit i krig på över tvåhundra år. Jag kan visserligen en hel del om historiska krig, men jag vet egentligen ingenting om hur det är att leva med och i krig, mer än vad jag har läst eller hört andra berätta. För oss, som har haft turen att få växa upp i Sverige och ser nyhetsrapportering på avstånd, känns det nog många gånger som att se scener ur en film. Ungefär som det känns för mig när jag sitter där på britsen i det varma militärtältet.

Det blir inget covid-19-test. Jag har troligen redan haft det och är nu i slutskedet, på väg att bli bättre, tror läkaren. Lite starkare astmamediciner och order om att hålla mig isolerad tills jag är symptomfri, sedan får jag åka hem igen och bädda ner mig. Min roll som statist i katastroffilmen är över, men huvudrollsinnehavarna kämpar vidare. De, och de andra som jobbar inom vården på olika sätt, är hjältarna i filmen. En film där ingen vet slutet och ingen heller vet hur lång den kommer att bli.