Polisanmälan gjord om rasism mot 15-åring på skola

Dan-Ola Einarsson, rektor. Arkivbild

– Vi har en trygghetsgrupp och ignorerar verkligen inte detta, säger Dan-Ola Einarsson som är rektor på Gröndalsskolan.

Redan i går kväll hade vi på tidningen en diskussion med Prince Yao Dzogbefia, 26, med anledning av hans inlägg på Facebook som delats av mängder av läsare där.

Prince jobbar själv numera som lärarresurs på Trälleborgsskolan som ligget intill Gröndalsskolan.
– Jag har själv varit elev på Gröndalsskolan och både jag och min ju 22-årige bror har upplevt rasismen utan att man tagit tag i det tillräckligt på skolan, säger Prince.

Han är ändå glad att Maria Johansson (C) som är ordförande i barn- och utbildningsnämnden redan i går kontaktade honom och beklagade att något sådant kunde ske som drabbade den 15-åriga flickan.

– Vi gör allt vi kan göra men tydligen räcker det inte. Det är oerhört frustrerande att vi inte kan stoppa sådant här, säger Dan-Ola Einarsson.
På skolan var man snabb att polisanmäla det inträffade och skolledningen hoppas att det verkligen blir bra framöver så att alla oavsett hudfärg eller annat ska behandlas med lika respekt.

Prince hoppas också att rasismen ska försvinna och att hans syster och alla andra ska få en bra skolgång.

– Just nu kan jag bara å skolans vägnar be om ursäkt och beklaga att detta ändå har hänt och jag har pratat med Prince och lovat att vi tar detta på största allvar och kommer –att agera kraftfullt! Ett stort tack till en stark och klok bror som vågar gå ut och berätta om en ful verklighet som drabbat både honom, hans syster och hela hans familj, skriver Maria Johansson på facebook om händelsen

Prince Yao Dzogbefia

”NEGERJÄVEL!”
”DET LUKTAR NEGER!”
”NI SER UT SOM APOR!”
”NI BORDE SKJUTAS OCH UTROTAS!”
”HATAR NEGRAR!”
”VI ANDRA SER INTE UT SOM HENNE, HON ÄR NEGER, HATAR HENNE!”

Den 19/8 2020 var datumet för min lillasysters första dag som niondeklassare på Gröndalsskolan i Värnamo. En dag som hon längtat till, så hon kan få träffa sina klasskamrater igen. MEN! En dag som tyvärr blev katastrofal.
En dag där min lillasyster fick uppleva en hög grad av rasism från en klasskamrat,
FÖR TREDJE GÅNGEN! På en skola där rektor och lärare tar lätt på rasismen, på en skola där rektor och lärare inte sätter ner foten, där elever häver ur sig rasistiska kommentarer.
En skola som jag själv gått på och fått uppleva exakt samma sak som min lillasyster, samma situationer där rektor och lärare tog allt för lätt på saken och inget gjordes.

Första gången som min lillasyster fick höra dessa rasistiska kommentarer var redan när hon gick i sjunde klass.
Då var jag på skolan och pratade med både elev och deras lärare, vilket jag trodde skulle räcka för att det inte skulle upprepas.
Men redan där skulle jag tänkt tillbaka på min egna skolgång där läraren tog lätt på saken och inget gjordes mer än att säga till eleven ”Så får du inte säga”.

Andra gången det hände var förra året när min syster gick i åttonde klass, återigen gick jag till skolan, för att prata med elev och lärare, då denna elev fällt en rasistisk kommentar i klassrummet och grabbarna i klassen började skratta. Denna gången så valde jag också att prata med grabbarna för att upplysa dem om att de är minst lika delaktiga i det hela om dem inte agerar och säger ifrån att sådant beteende inte är okej.
Jag valde sedan att ta det vidare till rektorn, eftersom när det hände första gången så gjorde läraren ingenting åt saken,
då hoppades jag på att rektorn skulle ta tag i det. Jag gick i alla fall därifrån med den känslan att det skulle ske en förändring.
Om det skulle ske en sådan situation igen så skulle skolan ta tag i det direkt och min syster skulle kunna känna sig trygg och bekväm i skolan.

MEN!! Så blev inte fallet.

Jag fick en klump i magen när min lillasyster ringer mig vid lunchtid onsdagen den 19/8 med gråt i halsen.
”Kan du sjukanmäla mig, jag vill hem” är det första hon säger till mig.
”Vad har hänt”, frågar jag samtidigt som jag lämnar jobbet och börjar gå mot hennes skola. När jag kommer fram så möter jag min lillasyster vid skolans entré där hon står med ansiktet vänt in mot en väg.
”Vad är det som har hänt” frågar jag.
”Det har hänt igen”. Säger hon.
Jag förstår ju direkt vad hon menar, så jag frågar henne,
”Vad har sagts denna gången?”
Hon tittar på mig med tårar som rinner längs hennes kinder och säger
”Han sa rätt ut ”NEGERJÄVEL”,
”NI BORDE SKJUTAS OCH UTROTAS”.
Jag stoppar henne och frågar var det inte nån lärare där??
”Jo säger min syster men han bara fortsatte, och när läraren frågar honom varför han säger så,
sa han ”FÖR JAG HATAR NEGRAR”. Sen säger läraren att alla ser olika ut. Då säger han ”MEN DEM SER INTE UT SOM HENNE, HON ÄR NEGER, HATAR HENNE”.

Nu kokar det i mig när jag sitter och skriver detta, men jag ska fortsätta.

Jag går och letar upp läraren, som jag sedan väljer att skälla ut, för detta är
TREDJE GÅNGEN!! Som jag får komma till skolan. De tar allt för lätt på sådana här situationer.

Jag följer min lillasyster hem, på vägen hem säger hon att hon aldrig mer vill gå till skolan.
Tänk er att känna den känslan redan första skoldagen!

Jag måste ta tag i detta, tänker jag för mig själv! Så jag tar och letar upp rektorn.
När jag får syn på rektorn
(som står tillsammans med biträdande rektor) så passerar han mig först bara,
(han vet mycket väl vem jag är och varför jag är där). Jag stannar honom och frågar om han har tid och prata.
”Nej egentligen inte, du får komma tillbaka imorgon”
svarar han mig.
”Jaha, men du har väl hört vad som har hänt? Vad ska ni göra åt saken”
frågar jag honom.
”Det får du reda på imorgon”
svarar han mig.
”Jaha! Vad görs åt denna situation idag då?” Frågar jag honom, lite lagom irriterad.
Då spänner han blicken i mig och pekar med hela handen mot mig och frågar lite stöddigt, ”Är du förälder eller?” (Lägg på minnet att han vet mycket väl vem jag är, då jag har jobbat på skolan förut).

Så den kommentaren han fällde är väldigt onödig och oprofessionell, och i detta läget då en av hans elever (min lillasyster) har gått hem för att hon blivit kränkt och vill inte återvända till skolan.

Han tog allt för lätt på denna situationen och i stort sätt normaliserar ett racistiskt beteende!

Jag fortsätter och frågar honom,
”Tycker du att rasism är okej?”
”Nej” svarar han bara.
”Varför görs inget åt saken då? Och jag har behövt komma hit för
TREDJE GÅNGEN!”
Han tittar bara på mig och säger ”Gå ut härifrån, du får inte va här, du har inget här och göra”. Och sedan fortsätter rektorn med att säga,
”Du kommer hit och hotar mig”.

Jag blev väldigt ställd och förvånad över det han sa. Jag hade förvisso en hög ton och irriterande tonläge mot honom, men var aldrig hotfull. Det känns som att enda som funkar i detta samhälle för att få hjälp och bli kvitt orättvisor är att höja sin röst för att bli hörd.
Men då flyttas oftast fokus ifrån det man blivit utsatta för till hur man uttrycker sig i sin frustration.

Jag hoppas att ni förstår min frustration i denna situation. Jag avslutar diskussion om man kan kalla den så med att säga,
”Jag förstår varför du kör ut mig härifrån, du vet att ni gjort fel i denna situation och skäms för att ni tagit för lätt på den och inte gjort nått åt saken tidigare, jag skulle inte vilja va i dina skor just nu.”
Han bara tittade på mig sedan vänder han sig om och går.

Nu står jag utanför skolan tillsammans med biträdande rektorn som har stått vid sidan om och lyssnat på diskussionen mellan mig och huvud rektorn.
Hon säger,
”Jag förstår din frustration, ska ta tag i detta så att vi kan hjälpa din syster.”
”Tack, det var det enda jag ville höra!”
Säger jag.
MEN vill poängtera till er som läser detta att dessa ord fick jag höra förra gången denna situation uppstod, men ingen återkoppling från varken lärare eller rektor om hur läget är och vilka åtgärder som gjorts för att en sådan situation inte ska upprepas, och så godtrogen som jag är så tänkte jag allt är nog bra det lär säkert inte hända igen. Men så fel jag hade!

Jag får redan nu dåliga vibbar över hur denna situation kommer att hanteras,
Tänk er att de inte ens har pratat med min mamma (ensamstående förälder) om detta än. Varken lärare eller rektorn har förklarat situationen för henne om hur de
ska göra för att hjälpa min syster.

Dessa situationer sker inte bara på idrottsplaner, arbeten och ute i samhället utan även i skolan, skolan där barn ska få kunskap och förbereda sig för framtiden. Om skolan då normaliserar detta som att det är helt okej, hur långt har vi egentligen kommit då?
DESSA BARN ÄR VÅR FRAMTID! Skolan och i högsta grad vårdnadshavare har ett stort ansvar i att göra världen till en bättre plats för alla, är det då såhär vi ska göra? Att säga enbart ”så får du inte säga” för att sedan sopa allt under en matta…. AGERA!!

Dela gärna! Så att detta når ut till så många som möjligt, så att folk öppnar sina ögon och att en riktig förändring kan göras!