Personliga avskedet kanske är ny tradition

Peter Johnson berättar

Att arrangera öppet avsked har funnits tidigare men var inte särskilt vanlig över lag.

– Man har haft personliga avsked tidigare. Några dagar innan själva begravningen, där man bland annat haft öppen kista på bårhuset för närstående och det är inte särskilt ovanligt i våra invandrarkulturer, börjar Peter Johnson berätta över en kopp kaffe i fikarummet i begravningsentreprenörens lokaler på Storgatan i Skillingaryd.

• Från Värnamo
Peter – som bor i Värnamo där han tidigare haft en begravningsbyrå – berättar att om man går tillbaka lite längre i tiden hade man bisättarceremoni, sätta bi, när kistan förs till kyrkan eller dess närhet exempelvis bårhus så kallades det bi. Och bisättning var det då man omgärdade det här med en liten andakt. Förr var bisättningen i hemmet då man arrangerade utförsbön från hemmet.

– Det är gamla uttryck för att det finns ett historiskt samband. Att bisätta betyder att man har en liten stund vid kistan som då fanns i hemmet fram till begravningen. Där har vi det här vackra namnet ”vedkastarprästen”. Det var så att prästen inte alltid kunde vara med vid utförsbönen, som oftast hölls på vedbacken. Det kunde istället vara en kyrkvärd, begravningsentreprenör eller annan förtroendeperson som då kallades för ”vedkastarprästen”. Det här var på 1800-talet och fram till ungefär 1930-talet. Jag har varit med på en utförsbön i modern tid då man hade kistan hemma och denna senare kördes direkt till kyrkan.

Arkivfoto

• Nya uttrycksformer
– I det här sammanhanget får man se det hela behovet av att utrycka vår sorg och deltagande och man, i dessa coronatider, utestängs i och med begränsat antal i en folksamling. Då gäller det att hitta nya uttrycksformer för att tillgodose vänner, grannar och arbetskamrater som känner sig lite åsidosatta. Man får inte det man behöver för att gå vidare i sorgearbetet. Tillsammans med kyrkan hittar vi former där vi kan ha öppet i kyrkan eller kapellet en timma innan själva begravningsgudstjänsten börjar och då annonserar man om den möjligheter. Själva begravningsakten är antalsbegränsad och det gäller lite olika. I Skillingaryds kapell är det 30 personer, i Byarums kyrka är det 50 personer som gäller, allt enligt Folkhälsomyndigheten.

När ett personlig avsked görs, innan begravningsakten för familjen, kan man gå fram och lägga en blomma i en korg intill kistan, få andakt och sitta ner en stund. Det spelas musik under tiden. Vi är lite mer flexibla på en liten ort om man jämför med storstan. Här har vi fasta begravningstider, antingen klockan 11 eller 13. I Skillingaryd är det torsdagar och fredagar och i Byarum är det onsdagar och fredagar.

– Vi är mer flexibla och försöker hitta lösningar så att det passar alla. Det är bra med fasta tider för alla som är involverade, präst, kantor och vi begravningsentreprenörer har lättare när familjer bokar tider. Prästen kan också vara med vid det enskilda avskedet om man vill växla ett ord med pastorn eller prästen.

Arkivfoto

• Får vara högst 50
– I kyrkan är kyrkoherden ”polisen” som ser till att det är maximalt 50 personer i lokalen. Om det är någon samling efteråt får vi inte, just nu, använda kyrkans lokaler utan det blir i familjens ansvar men även om det är en privat tillställning gäller förstås 50-personersgränsen.

– Det ligger i sakens natur att man vill visa sitt deltagande med en omfamning eller handslag. Och när man, i dessa tider, vill hälsa på en anhörig gäller det att hitta andra uttrycksformer. Man kan visa vördnad genom ögonkontakt utan att man kommer allt för nära.

Peter Johnson berättar vidare att han tror att vi lärt oss väldigt mycket under pandemin.

• Nya traditioner
– Traditioner förändras övertid och präglas av det som händer i samhället. Våra traditioner ändras vad gäller sång och musik. Begravningslagen har ändrats så att det numera gäller 30 dagar från dödsfallet till gravsättning med kista eller kremation. Tidigare var det 60 dagar. Att gravsätta en urna har man sedan ett år på sig att utföra. Det gör att problemen, framför allt i huvudstäderna, har minskat då bårhusen blev överfulla.

– När jag började i branschen för 35 år sedan var det vanligt att familjen kom på måndagen då anhörig avlidit under helgen och begravningen arrangerades på fredagen efter dödsfallet. Det verkar vara betydligt enklare att samla alla om någon toppchef i världens hörn avlider än en svensk familj. Det är för låg fokus på den avlidne, idag ligger fokuset på efterlevnad. När farmor dog förr lade man undan verktygen. Idag har alla aktiviteter och det ska pressas in allt det andra. Det är lite annat synsätt numera. Nu är det inte riktigt så i våra bygder men begravningskulturen ändrar sig över tid. De här nya formerna kommer vi säkerligen ha kvar, folk vänjer sig.

– Det kanske inte var så vanligt att man skrev ut dag och tid när begravningen skulle vara, men idag gör man det. Antalet besökare på en begravning har också minskat över tid. Ju större samhälle desto färre som går på begravning. I snitt här kanske är 30 personer på en begravning. 30 personer i Stockholm är lika med en storbegravning. Här på landsbygden möter man upp för man är inte anonym, man har kontakt med sina grannar och man bär varandras sorg och man vill deltaga. 

Peter hoppas att det begravningarna snart kommer att vara öppna men säger även att traditioner ändras över tid och kanske dagens personliga avsked innan begravningsgudstjänsten för vänner, grannar, arbetskamrater och övriga sörjande blir en ny tradition.