Öster om östra lägret

Öster om östra lägret
Öster om östra lägret, natur- och kulturkrönika på 19 bilder om en vandring på de små stigarna genom de öppna tallmoarna på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i brytpunkten mellan augusti och september anno 2005.

Små vackra tallbarrsbeströdda vägar genom tallskogarna, som på bilden, hittar man i regel i de magraste markerna, dels i torra marker såsom tallhedar, dels i våta marker såsom tallmossar.

Tallskogarna finner som här konkurrens från granen, som vanligtvis växer på rikare mark, men tack vare att tallen bäst har kunnat överleva forna skogsbränder står den ibland, som på bilden, som forna jättar i den lägre granskogen.

Död ved är en av de viktigaste förutsättningarna för biologisk mångfald i våra skogar. Det moderna skogsbruket har medfört en kraftig minskning av mängden död ved, men hur mycket död ved som egentligen krävs för att bevara vedlevande arter är en svår fråga och ännu olöst fråga.

Död ved omfattar liggande och stående trädstammar och stamdelar vars livsfunktioner upphört och börjat brytas ner av processer och arter av olika slag.

Döda partier i träd, till exempel döda grenar och partier av död ved i hålträd samt, som här, en sedan länge död tall, ingår i begreppet död ved.

Nedbrytningen av veden sker huvudsakligen av svampar eftersom de är i stort sett de enda organismer som kan bryta ner cellulosa och lignin.

Hattlavar och klubblavar, i släktena ”Baeomyces” och ”Dibaeis”, har som namnen antyder ett annorlunda utseende än andra lavar.

De ser ut som små svampar med fot och hatt, men de är egentligen skorplavar med en tjock bål som ibland är loberad.

Släktet ”Baeomyces” består av cirka åtta arter varav tre arter förekommer i Europa och släktet ”Dibaeis”, som tidigare ingick i släktet ”Baeomyces” har cirka nitton arter, de flesta i tropiska områden, hos oss och i Europa i övrigt förekommer endast en art, det vill säga bildens art klubblav, ”Dibaeis baeomyces”.

Klubblav, ”Dibaeis baeomyces”, har en vitaktig till gröngrå bål med halvklotformade vårtor och fruktkropparna blir upp till fem millimeter höga, huvudet är rundat och färgen är rosa,

Laven växer på jord i fuktiga lägen och finns i hela Norden, i Sverige förekommer den i hela landet och är vanligare i de västra delarna.

Den är vanlig på ljungheden inom Skillingaryds skjutfält.

De gamla betongvärnen där jag en gång i tiden, som militär i den svenska armén, tränade på att kasta handgranater, håller sakta men säkert på att återtas av tallskogen och naturen.

Plötsligt landar en stor blomfluga framför mig på marken och det visar sig vara arten ljungtorvblomfluga, ”Sericomyia silentis”, som är en blomfluga tillhörande släktet torvblomflugor.

Ljungtorvblomflugan är, som redan sagts, en stor blomfluga med en längd på oftast 14 till 18 millimeter.

Den har mörk skutell och svart bakkropp med tre avbrutna gula band som breddas mot kanten och till skillnad från andra arter i släktet så har ljungblomflugan gulaktig bakkroppsspets.

Skutell är e bakåt utskjutande del av mellankroppens ryggplåt hos insekter.

Den har korta antenner med tre segment, liksom andra blomflugor, med ett antennborst som är fjäderlikt och mer än dubbelt så långt som tredje antennsegmentet.

Ljungtorvblomflugan lever främst i fuktiga miljöer som stränder, myrar och mossar men kan även påträffas i torra miljöer.

Gärna i skogsgläntor och skogsbryn med inslag av ljung och den besöker gärna flockblomstriga blommor som kirskål, strätta och hundkäx, men även berberis, ljung, rödklint, åkertistel med flera andra arter blommor.

Den kan ses främst från juni till september men kan ibland ses redan i början på maj och dess larv lever i vatten, till exempel i diken men även under blöt bark på träd, märkligt nog har larven ännu inte påträffats i Sverige.

Ljungtorvblomflugan är allmän i nästan hela Sverige utom norr om polcirkeln och i fjällen samt finns i en stor del av Europa men saknas i medelhavsområdet men finns även i västra Sibirien och Kaukasus.

Artnamnet ”Silentis” betyder för övrigt ”den tigandes” på latin.

Återigen ser jag en vacker blåvinge av arten ljungblåvinge ”Plebejus argus” eller hedblåvinge, ”Plebejus idas”, dessa är dock så lika att jag passar på bildens art.

Längst ner på den gamla krokodilbarkade vårtbjörken växte en rödbrun ticka som först får mig att ”haja till” och stanna upp men vid närmare påseende visar det sig vara den vanliga klibbtickan, ”Fomitopsis pinicola”.

Klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, som växer på lövved är oftast ljusare och mera gul och tegelröd, men denna vackra färgvariant har jag aldrig sett förut.

Ytterligare en bild på den vackert rödbruna färgvarianten av arten klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”.

I sandiga marker med barrskog som ute på Skillingaryds skjutfält växer de vackra skinntickorna och eftersom det brukar vara både varmt och torrt i dessa miljöer bevaras fruktkropparna både länge och väl och man hittar ofta både nya och gamla från tidigare år.

Den bruna färgen på hattens ovansida kan variera beroende på om svampen är fuktig eller om det är ett gammalt exemplar som hunnit blekna med tiden, bildens exemplar är både nytt och fint och den lilla grenen som råkade ligga i vägen blev helt enkelt infångat och kringvuxet.

Ett lite förtorkat exemplar av den gula kantarellen, ”Cantharellus cibarius”, gick trots allt att finna detta torra och svampfattiga år på Skillingaryds skjutfält.

Lingonsvulst är en mycket vanlig sjukdom på lingon men även på bland annat rosling, rododendron och azaleor.

Sjukdomen orsakas av basidsvampen ”Exobasidium vaccinii” och de angripna bladen sväller upp och blir buckliga och bleka eller rödaktiga.

Även skotten kan svälla upp och bli förvridna och på svulsternas yta utvecklas svampens basidier och sporer samt bildar ett vitpudrat överdrag precis som på bilden.

Svampar som ingår i släktet ”Exobasidium”, är parasiter på ljungväxter, där de orsakar svulstartade bildningar.

Vissa arter angriper bara växternas blad, vilka blir deformerade och får rödaktiga eller lila färger.

Andra arter angriper årsskotten, vilka då blir röda eller lila men det finns också arter som angriper hela värdväxten.

Till släktet förs arter som angriper mjölon, tranbär, odon, blåbär och bildens lingon.

Blåeld eller snokört, ”Echium vulgare”, är en tvåårig, strävhårig ört som kan bli upp till en meter hög och ingår i familjen ”Boraginaceae” eller på svenska ”Strävbladiga växter” där man också hittar exempelvis förgätmigejer, lungörter och vallörter.

Knytling, ”Herniaria glabra”, är en ett- till flerårig, vid marken horisontellt utbredd, gulgrön ört med oansenliga grönaktiga blommor.

Arten ingår i familjen ”Caryophyllaceae” eller på svenska ”Nejlikväxter”, en familj som globalt har ungefär 90 släkten och över 2000 arter, där de flesta är örter men även buskartade representanter förekommer.

I Sverige finns 23 släkten och nästan 90 arter, förutom de inhemska förekommer även en del odlade och förvildade arter.

Skogsnoppa, ”Gnaphalium sylvaticum”, är en flerårig, filthårig ört med rak ogrenad stjälk som kan bli upp till fem decimeter hög.

Arten ingår i familjen ”Asteraceae” förr ”Compositae” och på svenska ”Korgblommiga växter”.

Familjen är jordens artrikaste, med globalt över 1500 släkten och 23000 arter och i Sverige finns drygt 50 släkten och omkring 150 arter, de otaliga småarterna av maskrosor och fibblor är då ändå oräknade.

Artgrupper som maskrosor och fibblor kan till stor del föröka sig utan könlig befruktning, till skillnad från de flesta andra växter.

Fröna hos dessa grupper bildas asexuellt och detta ger upphov till serier av likadana individer och små förändringar i arvsmassan, så kallade mutationer, som ger upphov till nya former som sedan förökar sig.

Man talar i dessa fall om ”apomiktiska småarter” som är mer eller mindre distinkta i utseende, till skillnad från vanliga korsbefruktade arter där skillnaderna i utseende oftast är tydliga.

Släktet ”Euphrasia” som på svenska kallas ”Ögontröster”, är ettåriga, lågväxta, späda, rotparasiterande örter vilket betyder att de dels parasiterar på rötterna av andra växter och dels har en egen fotosyntes.