Nyfikne Adrian går på djupet 

Nyfikenheten har alltid legat Värnamobördige Adrian Nassirpour varmt om hjärtat. Han är född i Värnamo men flyttade och bodde med familjen i Kalifornien under två av hans första år i livet. Skolgången genomfördes i födelsestaden och han läste naturvetenskap på Finnvedens gymnasium. Efter studenten arbetade han under ett års tid inom äldreomsorgen, där han anordnade aktiviteter för de äldre. 

– Jag hade alltid tidigare sagt till mig själv att jag skulle bli läkare, men jag kände efter gymnasiet att jag ville göra något annat för ett tag och komma fram till vad jag ville göra. Medan jag arbetade inom äldreomsorgen kom jag att tänka tillbaka på vad som var kul med utbildningen. Min fysiklärare var väldigt spännande och inspirerande: han blandade in ny relevant forskning i vår utbildning, jag fylldes med allt mer entusiasm och tänkte att jag gör ett försök att komma in på Lunds universitet. 

Adrian Nassirpour ansökte och blev antagen till den fysiska institutionen vid Lunds universitet. Det var en tuff utbildning där mer än halva klassen försvann efter den första tentan. Adrian läste två år i Lund innan han fick möjlighet att återvända till Kalifornien som utbytesstudent. 

– Jag läste på UCSD, University of California i San Diego. Det var en riktigt kul tid och jag träffade många människor. Jag fick en verklighetschock när jag firade jul i badbyxor på stranden. Då kände man verkligen att det var något som inte riktigt stämde, haha. 

När Adrian sedan kom tillbaka till Sverige var det dags för examensarbete. Hans bästa vänner rekommenderade honom att göra sitt examensarbete inom partikelfysik (den gren inom fysiken som studerar elementarpartiklar, materiens minsta beståndsdelar, och hur dessa växelverkar med varandra). Adrian följde vännernas råd och skrev sin kandidatuppsats inom experimentet Alice, ett samverkansprojekt mellan drygt 80 olika institut, vid Cern, världens största laboratorium inom kärn- och partikelfysik, i Genève i Schweiz. 

– Det enklaste sättet att förklara vad vi gör är att analysera vad som händer med partiklar när de krockar. Anledningen till att vi kolliderar partiklar (i detta fallet protoner eller blyjoner), är för att det som finns inuti protonen är så pass hårt bundet av den starka växelverkan, och därmed kan inte ”öppnas” för att studeras på något annat vis. Professorn som lärde ut kursen i kärnfysik gav mig en rolig analogi som illustrerar vad vi gör på LHC: Föreställ dig att din mormor ger dig ett gökur till julklapp. Du hänger det på väggen, och medan det först är lite smålustigt att göken kommer ut och låter varje timme, så blir det väldigt snabbt ganska tjatigt. Efter ett tag så beslutar du dig för att ta bort göken ut uret, men vet inte riktigt hur uret är konstruerat, och vill givetvis inte ta sönder din mormors gåva. I Cern så löser vi helt enkelt detta problemet genom att köpa två identiska gökur och en väldigt snabb kamera, och krossa de två gökuren mot varandra i (nästan) ljusets hastighet! Om din kamera är snabb nog så kan du då spåra var alla flisor, kugghjul och gökhuvuden flyger under kollisionen, och kan då rekonstruera hur gökuret sitter ihop! Inom Alice-experimentet fokuserar vi på vad som händer vid kollisioner mellan tunga joner vid den stora hadronkollideraren (LHC), världens kraftfullaste partikelaccelerator.  Vårt mål är att studera starkt växelverkande materia vid extrema energitätheter, där man väntar sig att så kallad kvark-gluon plasma (QGP) skapas. Plasman och dess egenskaper är av grundläggande intresse inom kvantkromodynamik (den teoretiska beskrivningen av stark växelverkan, som binder samman kvarkar till protoner, neutroner och andra hadroner och som håller samman atomkärnorna som dessa protoner och neutroner bygger upp). Vi försöker att förstå relationen mellan kvarkarna och gluonerna och för detta ändamål utför vi en svit av mätningar av olika partiklar (mestadels hadroner) producerade i tungjonskollisioner.

Kandidatuppsatsen banade vägen för Adrian, som läste masterutbildningen och skrev masteruppsatsen inom Alice-projektet. Men det slutade inte där. 2019 påbörjade han sin doktorandutbildning. Under de kommande tre åren varvades arbetet med Alice-experimentet med arbetet för Lunds universitet. I september 2022 började han skriva sin doktorsavhandling. Drygt två månader senare, den 8 december, tilldelades Adrian sin doktorstitel inom partikelfysik.

– Jag skrev drygt 280 sidor på två månader, trots att jag fortfarande var involverad i Alice-projektet där jag var medförfattare till tre vetenskapliga artiklar om experimentet. Den sista månaden arbetade jag 16 timmar om dagen, vaknade och skrev på avhandlingen. En professor sade en gång att ”när du ser ljuset i tunneln på i din avhandling så bryr du dig inte om det är ett ljus i tunneln eller om det är ett tåg i tunneln som kommer emot dig”. Det skönaste av allt i den här processen är att jag har haft samma handledare från kandidatuppsatsen hela vägen upp till doktorsavhandlingen. Rådet jag kan ge er som vill forska akademiskt är inte att fokusera på vad för projekt du ska göra, utan att du har en bra handledare. Den relationen du bygger med dina handledare kommer att vara den viktigaste i din karriär, det är extremt viktigt. 

Som nybliven doktorand gör sig Adrian Nassirpour nu redo för sin nästa utmaning. I februari byts Sverige mot Sydkorea, närmare bestämt universitetet i Seoul, där han ska arbeta som postdoktor inom Alice-projektet. 

– Det är helt enkelt nästa steg på den akademiska stegen. När du blir doktor så är nästa steg att få en fast undervisningsanställning, men för att få det måste du göra så kallade postdoktorsprojekt. I mitt fall stod valet mellan Genève och Seoul. Mitt under doktorsarbetet tackade jag ja till en tjänst i Seoul, jag var där på en konferens i somras och blev kär i kulturen, landet och maten. Jag känner att jag måste ta de chanserna jag får i livet och nu får jag chansen att åka ner och fortsätta forska samtidigt som jag får chansen att upptäcka landet på riktigt.