Nu ska julen ut – men vem är den där Knut?

Jag håller mig till temat ”märkliga svenska traditioner” och där platsar Tjugondag Knut in alldeles utmärkt. I övriga delar av Europa tar julen nämligen slut den 7 januari, precis efter Trettondagen. Så var det här i Sverige också i äldre tider, men vid slutet av 1600-talet förlängdes julfirandet med en vecka. Det berodde troligen på att varje stor kyrkohögtid förr hade en slags ”efterfest” åtta dagar efter själva högtiden, en så kallad oktav. Och åtta dagar efter Trettonhelgen var den 13 januari.

Fram till slutet av 1600-talet slutade dock alltså även den svenska julen den 7 januari, som då var Knut-dagen, och som fortfarande är Knut-dagen i våra grannländer Danmark och Norge. Vem var då denna Knut? Ja, egentligen är det faktiskt två olika ”Knutar” inblandade i detta ”firande”. Och jag hittar dem båda två i mitt eget släktträd en sisådär 23-24 generationer bakåt i tiden.

Den ena ”Knuten” kallades Knut Lavard. Han var dansk hertig (lavard är en dansk version av engelskans lord) och föddes i mitten av 1090-talet. Kanske ringer inte hans namn så många klockor, men hans farfarsfar Sven Tveskägg brukar vara mer bekant. Det sägs att Sven Tveskäggs son Svend Estridsen hade hela nitton utomäktenskapliga barn, så flera av hans söner och därefter sonsöner gjorde under flera års tid anspråk på den danska tronen. En av dessa var Knut Lavard. Han hade genom list och mutor skaffat sig en kungatitel i nuvarande Mecklenburg och siktade år 1131 på att även ta makten över Danmark. Hans kusin hertig Magnus hade dock samma plan och beslutade sig för att göra sig av med Knut. Julen år 1130 firade de båda hos sin farbror, kungen av Danmark. För att inte störa julefriden valde hertig Magnus att vänta till den 7 januari innan han, enligt legenden, högg Knut Lavard i skallen ”från vänster öra till höger öga, så att hjärnan rann ut”.

Inte direkt en mysig julberättelse värd att lyfta fram och fira, eller hur? Hela historien skulle troligen ha fallit i glömska om inte Knut Lavards son vuxit upp och blivit kung i Danmark och känd under namnet Valdemar den store. Han lyckades år 1169 med att få påven att helgonförklara Knut Lavard och hans dödsdag den 7 januari blev Knut-dagen. Och det var den alltså fram till slutet av 1600-talet då namnet Knut istället flyttades till den 13 januari.

Men vilken Knut är det som nämns i den gamla Bondepraktikan där man kan läsa ”Konung Knut bad dem hjälpa sig att driva julen ut”? Knut Lavard blev ju aldrig kung i Danmark. Det blev däremot hans farbror som kom att bli känd som Knut den helige efter att ha blivit helgonförklarad redan år 1100. Han var beskyddare av de medeltida Knutsgillena, som var en slags handelskompanier. Knutsgillena anordnade ibland Knutsbaler, som troligen också påverkat våra dagars Tjugondag Knuts-firande.

I det gamla bondesamhället sprang barn och unga omkring och tiggde mat och dryck i slutet av julfirandet och ”ropade ut julen” Ibland förekom det att man klädde ut sig till ”Knuts-gubbe” och knackade på husen och bad om att få ”sopa ut julen”.

Med julgranen och det ätbara pyntet kom även plundringskalasen till Sverige från Tyskland under 1800-talet. Ordet ”julgransplundring” dök dock upp för första gången först 1922 i veckotidningen ”Husmodern” och denna och liknande tidningar hjälpte sedan till med att sprida denna sed som blev ett välkommet nytillskott till julfirandet, framför allt för alla barn.

Precis som med vårt Luciafirande har alltså julgransplundringen vid Tjugondag Knut blivit en svensk tradition via ett katolskt helgon (eller två) från ett annat land, medeltida fester, upptåg i det gamla bondesamhället, traditioner från Tyskland och slutligen media som omformat, spridit och gjort det populärt. Jag måste dock erkänna att även om jag gillar att vi hela tiden skapar nya kulturarv i vårt land genom att bli influerade av andra kulturer och uppmuntrar till mer ”kulturarvande” så har dans kring granen aldrig riktigt varit ”min grej” – inte ens om det handlar om att minnas mina gamla förfäder Knut och Knut. Så tack till er som gör det i mitt ställe! Dansa lugnt, ät inte för mycket godis och glöm inte att återvinna era julgranar på rätt sätt.

Elin Ljungqvist, projektledare Kulturarva