Niklas krönika: Värmens lycka
Nyheter "Jag vill att du ser på mig, ler mot mig, håller om mig, värmer mig och allt det där vackra och fina du kan, om du vill. Jag står och finns här så bara kom. Släng dina varma blickar över mig och alla oss andra kalla figurer i detta avlånga land. Jag vet att du kan så gör det nu så fort du kan." Niklas Lindkvist har fattat pennan och författat en kärleksförklaring till solen och värmen.
Niklas Lindkvist har fattat pennan och författat en kärleksförklaring till solen och värmen. Bilder: Privat/David Alin
Du kikar på oss stackars frusna själar lite då och då. Du slänger en hastig blick och lika hastigt vänder du bort ditt vackra ansikte. Jag vill ha dig här och nu. Jag vill att du ser på mig, ler mot mig, håller om mig, värmer mig och allt det där vackra och fina du kan, om du vill. Jag står och finns här så bara kom. Släng dina varma blickar över mig och alla oss andra kalla figurer i detta avlånga land. Jag vet att du kan så gör det nu så fort du kan. Det gråa kan vi, slasket har vi sett, kylan och snön har vi tagit oss igenom. Nu väntar vi på att du ska kasta dig över oss, värma oss, le mot oss och åter göra oss lyckliga. Hos mig sitter lyckan i värmen. Den mänskliga värmen. Jag kan bli alldeles vimmelkantig av att titta in i ett par varma och vackra ögon. Jag mår för det mesta väldigt bra av att krypa ner under ett tjockt och varmt täcke. Jag njuter av att tända en brasa och låta värmen och doften av trä sprida ut sig i rummet samtidigt som jag låter starkt, varmt kaffe glida ner i strupen. Att få lägga sin hand mot ett varmt element kan vara magiskt. Tyvärr kan inte alla det. Vissa lever ständigt med kylan och det enda som ger något slags skydd är den söndertrasade jackan, de håliga byxorna och andra nötta plagg som personen bär. Sorgligt.
Jag har lyckats få fjutt på grillen vid två tillfällen hittills i mars. Jag slängde på ett gäng hamburgare förra veckan och sedan drog jag upp dragkedjan på jackan till hakan och mössan drog jag ner över öronen likt en treåring. Jag frös och skakade som en fjäderlös anka när jag stod där och stirrade ner i det svarta kolet. Det tog en stund innan värmen kom men när den väl var där så njöt jag faktiskt. Doften av eld, lågorna som slingrade sig fram och tillbaka i den kalla luften gjorde mig lycklig och varm. Enkelheten är inte dum.
Jag har en gammal svart klotgrill som egentligen borde legat på soptippen för tre år sedan men den funkar så varför hiva i väg den? Jag köpte nytt galler förra året så den blev ju nästan som ny, nja inte riktigt, men den funkar och det som grillas på den smakar för det mesta helt okej. Plötsligt kikade det stora gula ansiktet högt uppe på himmelen lite försiktigt på mig samtidigt som lågorna fladdrade framför mig i den svarta klotgrillen och det räckte. Värmen. Våren som är på gång. Något fågelläte hördes bland träden bredvid min tomt. Men jag väntar likt ett barn på julafton på att det stora gula ansiktet ska spricka upp i det där stora, varma leendet. Snart. Om ett tag är det dags. Då sliter vi av oss tröjorna och låter värmen kyssa våra kroppar samtidigt som vi stirrar in i de varmaste ögon vi känner till.
Lyckan sitter naturligtvis inte i den fysiska värmen utan den sitter oftast i det där leendet, de där speciella ögonen, en doft, någon som ser dig, någon som tar på dig, någon som visar sin vänlighet mot dig. Ni förstår säkert vart jag vill komma. Jag längtar efter solen men det är inte bara solens varma strålar som är viktiga. Det finns något mer.
Niklas Lindkvist