Niklas krönika: Se upp för Herr och Fru Pollen!
Nyheter – Jag vrålar och hela min kropp kastas över bordet i nysningen. Jag kan inte hjälpa det. Min nysning dånar i hela lokalen. I en krönika berättar Niklas Lindkvist om ett minnesvärt restaurangbesök.
I en krönika berättar Niklas Lindkvist om ett minnesvärt restaurangbesök. Bilder: Privat/MIn Doktor
Nu är det nära. Våren står och lurar med allt sitt vackra inom sig. Den smyger sig fram på lätta steg och gör sig påmind hos mig genom att jag får fruktansvärda nysattacker. Jag fräser, nyser och ibland rinner det i snoken som det gör på en femåring. Ibland när jag nyst ordentligt och tar mig till en toalett och tittar mig själv i spegeln så ser det som att jag tittar på ett litet barn. Ansiktet är blött av snor och det rinner två långa och tjocka snorsträngar från näsborrarna och ner mot munnen. Hade jag varit fem år hade jag nog i detta läge använt tungan. En femåring skjuter ut tungan och sedan lugnt och fint låter han eller hon den svepa över överläppen. Ibland blir det jackpot för dom små liven och det är ju när dom lyckas skrapa med sig allt snor med tungan för att sedan smaska på gegget en stund innan det ryker ner i strupen. Får dom inte med sig allt i ett svep så kan dom använda händer och fingrar. Jag “smakar” aldrig på mitt snor men visst händer det att man låter översidan av höger hand få svepa över överläppen och fånga upp lite av gegget.
Vi är många som har pollenallergi och det är ett elände. Det är fruktansvärt. Jag minns en gång när jag skrämde slag på en hel restaurang. Det var vår och solen sken så där lagom vackert och vi satt på en uteservering. Plötsligt och från ingenstans känner jag kliet i näsan. Jag gnor lite försiktigt med höger hand över näsan. Kvinnor och män och barn sitter med sina inburna tallrikar och äter och småpratar. Det är väldigt trevlig stämning och det bärs in cola, öl, vin och annat och det skrattas mellan väggarna. Efter någon minut börjar det att klia ytterligare och jag sveper återigen höger hand över näsan men denna gång vecklar jag även ut servetten jag har framför mig. Jag tittar mig omkring och när jag upplever att det är som livligast i rummet sätter jag servetten mot näsan och snyter till. Det kommer inte särskilt mycket ur näsan men det kliar nu ännu mer. Jag ler lite lätt mot bordsgrannarna och säger något i stil med:
”Det är pollen. Allergisk. Det blir alltid så här på våren. Jag tror det är hassel och sen kommer gräspollen”.
Det går en liten stund till och jag snyter mig ett par gånger men det kommer inget snor utan det kliar. Efter ytterligare en stund ökar kliandet i näsan. Jag börjar nu känna hur det nästan börjar att koka och spritta inombords och jag vet vad som är på gång. Men det är bara jag som vet. Alla andra restaurangbesökare har inte en aning. Dom sitter lugnt och skrattar och smaskar på sin mat.
Plötsligt känner jag det, plötsligt känner jag hur nära det är nu, jag försöker att hålla tillbaka allt inom mig men det gör förmodligen så att det blir värre. Men jag gör alltid så ändå tills det inte går längre. Jag kämpar, jag knyter mina händer under bordet, jag vågar knappt öppna munnen och prata men till slut går det inte längre.
Jag känner nu hur hela kroppen drar sig bakåt mot ryggstödet, jag vill stå emot men det går inte. Jag skriker ut nysningen i restaurangen. Jag försöker att tysta den men det går inte. Jag vrålar och hela min kropp kastas över bordet i nysningen. Jag kan inte hjälpa det. Min nysning dånar i hela lokalen.
Det blir tyst i restaurangen. Folk vänder sig om och undrar säkert vad det är som händer. Jag känner mig omgående som Prosit i Snövit. Jag skäms. Jag sjunker ner i stolen och försöker att göra mig osynlig men halvvägs ner så kommer det ytterligare en hög nysning som får nästan samtliga gäster att återigen vrida sina stackars nackar mot mitt håll.
Det smäller även en tredje gång och jag kan inte hjälpa det. Jag torkar mig med servetten, smiter in på toaletten, tittar mig själv i spegeln och ser två röda ögon och en strimma snor längs överläppen. Jag får lust att, likt en femåring, slicka i mig den genomskinliga vätskan. Men, jag låter bli och går tillbaka mot mitt bord. Folk tittar. Någon ler. Det känns som att någon pekar och säger något till sin bordsgranne. Men, det är så skönt och befriande att skrika ut en nysning.
Jag kommer att fortsätta med det. Skrika och nysa och fräsa men att slicka i mig pollensnoret kommer jag inte att göra. Kanske att jag klenar av näsan på höger hand om jag blir tvungen.
Prosit på er och se upp för Herr och Fru Pollen om ni har problem med den familjen!