Niklas krönika: Om tacksamhet

I dag skriver Niklas Lindkvist om tacksamhet. Bild: Privat/Pexels

Vi borde bli bättre på att berätta för människor runt omkring oss som hjälpt oss, satt avtryck, behandlat oss på ett bra sätt och så vidare. Jag tror att vi är många som är väldigt dåliga på att ge det beröm som bör ges. Jag själv har en lång lista av namn som gjort intryck på mig och hjälpt mig igenom livet och som borde få ett stort tack. Det är svårt. Jobbigt. Jag skulle säkert börja gråta om jag hade ett av namnen framför mig och jag kan riktigt se hur jag skulle stå där med händerna djupt nerkörda i byxfickorna och hacka fram ett “tack för allt du gjort för mig, du har betytt väldigt mycket för mig och utan dig hade jag inte varit den jag är idag”. Skulle ni fixa det?  

Jag började tänka på detta häromdagen då jag fick ett telefonsamtal och i luren var det en bekant röst och efter att vi pratat någon minut hördes sedan ett “tack för allt, tack för att du hjälpte mig” och mellan orden hördes små och tysta snyftningar. Det var starkt gjort. Väldigt starkt och jag blev tagen. Visste knappt vad jag skulle säga och jag var tvungen att sätta mig ner. Efter att personen sagt vad den ville säga pratade vi inte mycket mer. Det blev ett “hej då och ha det så bra och lycka till med allt”.  

Jag gick sedan raka vägen till diskbänken och fyllde upp ett glas med iskallt vatten. Jag drack det snabbt och laddade sedan kaffebryggaren. Jag minns att jag la i någon extra skopa med kaffe. Kaffet blev starkt och det passade bra efter samtalet jag precis avslutat. Det snurrade i huvudet. Benen dallrade. Det var ju inget märkligt samtal egentligen utan bara en helt vanlig människa som visat sin uppskattning.  

Jag skulle också vilja ha kraften och styrkan att berätta detta för människor som betytt mycket för mig. Det är lätt att sitta hemma i sin soffa och tänka “ring, det är bara att ringa och berätta eller säg det till dom face-to-face när du träffar på dom på stan eller i någon affär”. Jo, det låter enkelt, men det är inte så enkelt som det låter. Det borde ju inte vara svårt eftersom man har något fint och trevligt att berätta men det är här fegheten kommer in i bilden. Fegheten som grinar dig rakt upp i ansiktet med sitt fula tryne och som skakar dig fram och tillbaka och gör så att du inte vågar. Jag skulle vilja ta tag i feghetens nacke och trycka ner fegheten långt ner i jorden, men, jag är för feg, för rädd, vill inte ens göra fegheten illa så istället backar jag och låter fegheten vinna. Sorgligt och dumt.  

Jag hoppas verkligen att jag en dag ska övervinna detta och skulle så gärna vilja sätta mig ner en dag och skriva ett slags “tack-för-allt-brev” till de människor som gjort avtryck i mitt liv. Det skulle ta lång tid och det gäller säkert att starta i tid eftersom det skulle vara för sent att skicka en del av breven om några år. En del mottagare kanske inte lever då. Här vore det enkelt att skriva “tack för allt, ni vet vilka ni är” men det blir för enkelt, för fegt, man kommer undan för lätt med en sån fras. Det måste och det ska kännas och helst av allt ska du ju ha personen framför dig. Öga mot öga. Där kommer du inte undan. Där står du med kläderna på fast du känner dig naken, liten och rädd. Just där i stunden är det svårt men tänk vad glad du gör människan du har framför dig.  

Nu tar vi sommarledigt och så försöker vi, vi som lider av feghet, att övervinna den så gott det går. Och, glöm ej bort att ringa det där samtalet, skriva det där brevet eller skicka det där sms:et till de människor som verkligen betytt något för just dig.  

Trevlig sommar 

Niklas Lindkvist