Niklas krönika: Ni får tycka vad ni vill

Niklas Lindkvist. Bild: Privat

Jag får alltid en klump i magen när jag ser dom små oskyldiga barnen med läpp-, käk- och gomspalt på TV. Det knyter sig i halsen och jag ser mig själv i dom. Det är ett reklaminslag från Operation Smile som ofta dyker upp mellan olika program på teven. Jag får lust att skänka varenda liten krona jag äger så att dom små barnen kan bli opererade och få ett nytt leende och ett nytt liv. 

Ni förstår kanske varför? Om inte så är det på det viset att jag själv föddes med läpp-, käk- och gomspalt. Det måste vara en förälders mardröm att se sitt barn födas med en missbildning. Och i mitt fall var det ju mitt i bulls-eye, ansiktet. Hade jag stått där som pappa och sett att mitt förstfödda barn kom ut med en missbildning hade förmodligen sköterskorna i rummet fått plocka upp mig likt en dyngsur trasa från golvet. Dom hade nog även behövt att söva ner mig och bädda om mig. En spruta rakt in i armen och sen tack och godnatt och sen hade jag nog behövt att ligga på rygg med lakan uppdragna till hakan och bara sova mig igenom mardrömmen. Men, självklart älskar en förälder sitt/sina barn oavsett vad som än händer. 

Jag opererades efter något år i Linköping och sedan gjordes ytterligare någon. Jag har något svagt minne av att jag hade ett stort plåster som 3-4 åring i ansiktet som skulle ryckas bort efter någon operation. Vill minnas att det gjorde vidrigt ont och att jag och mamma försökte få bort det genom att pilla upp det någon millimeter i taget. 

När operationerna var klara såg allt bättre ut. Jag har egentligen aldrig haft ont av mina ärr och min lite platta näsa i nyllet som barn, förutom vid ett tillfälle, då en av mina klasskompisar skrek ”Det ser ju ut som du fått en tennisboll på näsan”. Detta var efter att jag gjort ett mål på en rast när vi lirat fotboll och klasskompisen blivit irriterad. Jag var 9 eller 10 år och den kommentaren har aldrig lämnat skallen. Visst har man fått blickar av främlingar genom livet och jag begriper ju att dom inte tittat på min frisyr eller mina kläder. Men jag har nog haft tur ändå och klarat mig bra men tänk så många barn och vuxna som får höra dumheter från olika håll. Jag mår dåligt när jag tänker på hur vi kan vara mot varandra och särskilt när man påpekar folks yttre men det är ju även lågt att kommentera hur någons cykel är, att någon har en dålig hockeyklubba eller något annat. Bedrövligt. Men, självklart har vi alla sårat någon eller gjort någon ledsen. Den skammen får man bära livet ut. 

När jag hör mig själv prata på någon gammal videoinspelning hör jag hur nasalt det låter. Jag tycker inte om min röst. Jag minns en gång när jag hade blivit intervjuad i radio om min musik och intervjun spelades in. När den sedan sändes och jag hörde hur det lät när jag pratade så stängde jag av radion. Jag klarade inte av att lyssna på min egen röst. 

Att sjunga med läpp-, käk- och gomspalt trodde jag var en omöjlighet när jag gick i skolan. Det lät förjävligt och musik var nog det tråkigaste ämnet i skolan. Men det ändrade sig senare i livet. 

Jag började spela gitarr när jag var 16-17 år och gav mig sjutton på att det skulle gå. När några ackord fungerade provade jag att sjunga och mycket riktigt, det lät återigen förjävligt. Av någon lustig anledning slutade jag inte. Jag sjöng och spelade och började även skriva låtar och kom till ett läge där jag kände ”Alright, det är så här det låter och då får det väl låta så”. 

Jag har fortfarande stora problem att höra min talade röst. Det händer ju ibland att någon tar upp sin telefon och filmar. Ser jag detta så blir jag tyst och undviker att öppna truten. 

Jag skrev och spelade nyligen in en ny låt med titeln ”A new life” med tanke till ett dop men jag upptäckte snabbt att låten handlade om mer än bara om ett nyfött barn. Den blev även som en liten passning och ett stort tack till svensk sjukvård och mina föräldrar som kämpade sig igenom detta när jag var barn. Jag hade tur som föddes i ett land med bra operationsmöjligheter och en fin mamma och en fin pappa som alltid varit stöttande i allt jag gjort. Jag fick ett nytt leende för över 40 år sedan och nu kämpar Operation Smile världen över för att ge nyfödda barn med läpp-, käk- och gomspalt ett bättre liv och ett nytt leende. Jag tycker att det är väldigt fint. 

Och vet ni vad? Jag kommer fortsätta att sjunga och skriva lite sånger då och då och ni får tycka precis vad ni vill. Bra eller dåligt. It’s up to you. 

Jag kräver inte mycket här i livet men jag skulle bli väldigt glad om ni slänger ett öra på den nya låten och sprider den och min historia vidare. Låten finns nu på olika musiksidor och om ett tag kommer den även ges ut med svensk text men då blir det inte jag som sjunger. 

Ta hand om er och skänk en tanke till människor som haft och har det jobbigt här i livet. 

Niklas Lindkvist – A new life