Niklas krönika: Musiken – mitt livselixir

I dag skriver Niklas Lindkvist om hans relation till musik. Bilder: Privat/David Alin

Det plingade till i telefonen för någon månad sedan. Det var ett meddelande från en gammal vän som nu bor i Stockholm. Han berättade att han hittat tolv låtar från 2008 i sin dator som jag skrivit och spelat in. Jag minns inte att vi gjorde det men jag började att lyssna på låt efter låt och minnen poppade upp i skallen. Minnen från tiden vid Växjö universitet. Vi var ett stort gäng som hängde ihop och vi läste alla till musiklärare. Vi spelade och lyssnade på musik och vi levde musik. Vi åt musik till frukost och till lunch. Mycket av musiken vi tvingades att syssla med under lektionerna tyckte jag aldrig om. Den var för platt, inget krut i den, ingen attityd, menlöst, alltför tillrättalagt och det finns många band som jag direkt avfärdade och avfärdar även i dag med en axelryckning. Visst, många av musikerna i dom där banden är duktiga musikaliskt men det hjälper inte. Jag behöver något mer än bara själva musiken. Snabba gitarrsolon, tighta trumkomp, en skönsjungande kvinna eller man, en basist med sju strängar på sin bas som spelar så det ryker eller en tekniskt kunnig pianist hjälper inte. Jag vill ha en helhet. Att allt hör ihop.

Jag älskar att stå och laga mat till Luciano Pavarottis sång ”Caruso”, att dricka kaffe till Edith Piafs ”Hymne á l´amour”, dansa till Chuck Berrys ”You never can tell”, klippa gräset och skotta snö till Bob Dylans ”Don´t fall apart on me tonight”. Det finns många låtar som är fantastiska.

Jag ska inte rapa upp band här som jag mår dåligt av att lyssna på. Jag kan till och med känna mig sjuk och illamående av en del musikstilar. Jag är faktiskt lite avundsjuk på alla er som kan gå på fester och kalas och dansa och hoppa och njuta av all möjlig sorts musik. Jag kan inte det. Jag blir ofta tyst.

Han som skickade låtarna till mig sa att han suttit och lyssnat på dom en lång stund och också drömt sig tillbaka till pluggtiden. Jag lyssnade igenom låtarna flera gånger och hörde ju en del småfel här och där men det lät charmigt.

Det är låtar om längtan, saknad, drömmar och trasighet. Vissa av texterna kan tyckas märkliga och en del är som hämtade ur just drömmar. Sen om det är bra eller dåligt. Det är ju upp till den som lyssnar. En låt handlar om den söta fröken fjärilen som blir förälskad i en kossa som heter Casper (Mrs Butterfly and Casper the cow).

En annan låt (Paintless idols) handlar om meningslösheten i att ställa upp i dagens talangtävlingar. Människor radar upp sig framför sin TV med chipsskålar i sina knän och med tacosås långt upp till öronen. Några av er tycker säkert att det är mysigt och att det blivit en grej av det. ”Nu är det helg och då ska det ätas tacos och tittas på Idol”. Helt okej. Och tycker man om det så ska man göra det. Jag har svårt för både tacos och Idol.

Albumet har fått namnet ”Swing Me With Your Axe” och det innehåller tolv låtar. Tänk att man glömt bort att man ens spelat in det. Märkligt. Men så är fallet. Minnet sviker ibland.

Jag har ju tappat minnet vid andra tillfällen och efter lite undersökningar och utredningar har jag fått veta att det varit epileptiska anfall. Jag har försvunnit bort en kort stund och vet sedan inte vad jag gjort eller vad som hänt. Jag har aldrig ramlat ihop och skakat och krampat utan det har hackat lite några gånger i ena mungipan men det är ju inget jag själv märkt. Jag vet helt enkelt inte om att det hänt. Jag tror att jag fick första anfallet 2018 och sen har det hänt några gånger till innan jag fick medicin mot epileptiska anfall. Nu har det varit lugnt i flera år och man får hoppas att det fortsätter så.

Albumet finns sedan igår att lyssna på men jag förstår om ni inte hinner ikväll för då ska det ju tittas på blivande stjärnor och vardagsrum runt om i landet ska fyllas med tacodoftande fisar.

Från låten ”Bring me back”.

”Touched you softly with a rose in my hand,

tried to talk but it made you sad.

Hold me in your arms and swing me like a carousel,

can I have some water from your well?

Bring me back to my dreams,

Like to see the place which I know is not real”.

”Jag rörde dig försiktigt med en ros i min hand,

du blev ledsen när jag försökte mig på att byta ett ord.

Håll mig i dina armar och gunga mig likt en karusell,

får jag ta vatten ur din brunn?

Ta mig tillbaka till mina drömmar,

jag vill se platsen som inte finns”.

Trevlig helg

Niklas Lindkvist