Niklas krönika: Mitt Värnamo

– Jag gillar Värnamo. Vi har väldigt mycket att vara stolta över och det är en väldigt fin stad. Vi behöver bara klura ut hur vi ska få en aning mer liv i den. Men, det får vi överlåta till framtiden, säger Niklas Lindkvist. Bilder: Privat/David Alin

Värnamo är en otroligt fin stad och vi ska vara rädda om den och ta hand om den så bra vi kan. Att gå ett varv i Apladalen är fantastiskt. Att sätta fötterna på Åbron och lite blygt kika ner på Ditt Café Livingroom är inte alls tokigt. Grönsaksstånden framför Systembolaget piffar ju upp stan en hel del. Storgatsbacken skulle det ju kunna vara lite mer sväng och liv på. Runt lunch är det okej men annars känns den ganska tom.

Det gör ont i hjärtat varje gång jag läser att en butik tvingas bomma igen på grund av att vi inte handlar hos dem. Sitter alla som trötta sälar hemma framför sina datorer och telefoner och klickar hem vara efter vara? Det kanske är så. Smidigt säger några. Teknik skrämmer mig. Ja, jag är rädd för den. Vad gör den med oss tror ni? Vi kommer ju att sluta som asociala, hjärnlösa varelser som går runt i våra bostäder helt frånkopplade från ett levande sammanhang. Maten kommer kanske att köras fram till dörren via en förarlös bil. Du behöver kanske inte ens beställa vad du ska ha för mat för det har tekniken gjort åt dig? Den har räknat ut att du behöver mer av detta och mindre av detta och sen skickas matlistan till affären där den plockas och packas. Det skrämmer mig. Framtiden.

Jag saknar min egen barndom. Bilar och lastbilar rullade genom Värnamo och det var alltid folk ute. Min mormor Iris körde stadsbussen här i stan och folk betalade med riktiga pengar. Nu är det swish hit och swish dit. Det är skönt att betala med kontanter. Det finns ett värde då. Barn i dag har noll koll på pengars värde. ”Kan du swisha tvåhundra, jag behöver köpa en chokladbit”. Okej?

Jag minns dofterna som liten från avgaserna som sprutade ut från bilar och lastbilar och som högljutt krängde fram längs Värnamos gator. Nu är det tyst. Elbilar smyger fram som hungriga, små möss och är man inte vaksam kan man bli påkörd. Teknik.

Det luktade stad förr och allt kändes så levande. Jag kan få samma upplevelse de gånger jag varit på semester i vissa länder. Det livfulla. Dofterna. Mötet med människor. Skratten.

Som ni förstår kommer jag inte att haka på tekniktåget. Och musiken. Den är helt död och det tack vare tekniken. Jag lyssnar nästan inte på någon ny musik. Tekniktåget får mer än gärna lämna perrongen och ta sig så långt bort som möjligt för att aldrig återvända. Om det händer kommer jag glatt att stå där och vinka av det för att sedan slita upp en skrynklig hundralapp ur fickan och köpa mig en glass, en kopp kaffe och en dricka. Kanske att jag får ett par mynt tillbaka.

Jag gillar Värnamo. Vi har väldigt mycket att vara stolta över och det är en väldigt fin stad. Vi behöver bara klura ut hur vi ska få en aning mer liv i den. Men, det får vi överlåta till framtiden.

Och just i dag, lördagen den 18 oktober, är det Smålands litteraturfestival och bokmässa på Gummifabriken. Vi kanske ses där!

Trevlig helg

Niklas Lindkvist