Niklas krönika: Minnen

– Det vi vet är att vi inte tar med oss något upp till himmelen men vi lämnar alla kvar något till eftervärlden. Minnen. Bra som dåliga. Så försök att alltid visa dina allra bästa sidor. Det är så vi vill minnas dig, säger Niklas Lindkvist. Bilder: Privat/David Alin

Tänker ni ibland på att vi alla lämnar minnen och spår efter oss? Ja, nu menar jag ju inte att vi som hundar och andra djur pinkar in reviret vi befinner oss i. Vi gör saker som sätter spår och med det lämnar vi avtryck efter oss. Den dagen då vi sänks ner i jorden kommer människorna som finns kvar runt omkring oss att minnas vissa saker. Om vissa kommer det att pratas och skojas om ”Kommer du ihåg den där filuren, det var en jävel på schack?”, ”Minns du henne, hon var ju fullständigt galen i karlar?”, ”Det var tråkigt, han hade inte det lätt här i livet, det var många saker som sket sig”, ”Fy fan, det var en snål jäkel det där”, ”Hon var alltid så vänlig mot alla”. Så där kan det låta.

Somliga lämnar kanske ett framgångsrikt företag efter sig som barnen och barnbarnen sedan ska arbeta vidare med, eller köra rakt ner i botten. Pengar. Någon har gnetat, sparat och snålat sig igenom livet och lämnar en fruktansvärd massa stålar efter sig. De hade inte jag gjort. Come on, lev i nuet för du kommer ändå inte kunna använda degen i himmelriket. Cornelis Vreeswijk sammanfattade det bra i sin sång ”En fattig trubadur” med orden:

”Du kan ingenting ta med dig dit du går
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går
Du förvärvar dig för penningar
Ett enda litet år
Och du kan ingenting ta med dig dit du går”

Det finaste ändå som finns att lämna efter sig är vackra minnen. Jag minns med värme flera stycken som lämnat jorden. Jag kan plocka upp deras skratt och deras ansiktsuttryck i mitt inre nästan när som helst. Det är fint och det kommer jag alltid att bära med mig. Visst, det kan vara jobbigt ibland när man fastnar i tankarna och minns någon som stod en nära. Men det är ändå fint. Den bortgångna människan är närvarande, sångerna han eller hon sjöng finns kvar, kanske en tröja där doften kan skönjas? Det kan vara precis vad som helst. Jag har kvar ett munspel som min farfar brukade blåsa i. Det händer att jag spelar på det och varje gång jag klämmer fram toner på det så ser jag farfar i mitt inre. Jag har kvar något mynt som morfar sparade åt mig. När jag håller i det blir jag plötsligt sju, åtta år igen och minns hur han satt där vid köksbordet och sorterade mynt med sin tjocka pipa i munnen medan röken hängde som tunga moln i köket på Grevevägen 23 här i Värnamo. Jag tyckte om det. Och ibland när jag känner tobaksdoft så dyker morfar upp i skallen. Jag har många fina minnen från min barndom med mamma, pappa och lillebror. Det är fint. Vi skapar minnen och lämnar saker och spår åt människor vi har runt omkring oss som de sedan kommer att bära med sig. Jag tror att vi alla vill lämna så fina minnen av oss själva som möjligt till eftervärlden. Men, självklart är det inte så. Alla har vi saker som tynger oss, även om vi inte vill prata om det, och som vi kanske inte vill ska föras vidare. Vi får leva med det och så får vi hoppas att eftervärlden behåller de allra finaste minnen av dig och mig.

Det vi vet är att vi inte tar med oss något upp till himmelen men vi lämnar alla kvar något till eftervärlden. Minnen. Bra som dåliga. Så försök att alltid visa dina allra bästa sidor. Det är så vi vill minnas dig.

Trevlig helg

Niklas Lindkvist