Niklas krönika: Kost och motion

I dag skriver Niklas Lindkvist om kost och motion. Bilder: Privat/Pxhere

Nu vet jag att jag kanske är inne och klabbar i ett känsligt ämne för många men jag är faktiskt riktigt orolig för dagens stackars barn när det gäller kost och motion. Det är inte omöjligt att vi, om kanske 20-30 år, möts av rullande figurer längs gator och torg, i butiker, på restauranger och lite varstans.

När jag var liten syntes inte särskilt många överviktiga barn eller ungdomar till. Alla(nästan) var ute och lekte. Vissa sprang runt och lekte cowboys och indianer, några spelade landhockey på gatan utanför huset, en del sprang i sina trädgårdar eller klättrade i träd. Och det fanns ju inte på kartan att våra föräldrar skjutsade oss när vi skulle till kompisar eller till någon träning. Det var cykeln eller en promenad som gällde. I dag ser det inte alltid ut så. Många barn skjutsas fram och tillbaka som små popstjärnor mellan kompisar och andra ställen och ofta med mobiltelefonen i sina händer. Och är barnet sedan sugen på en hamburgare eller pizza (jag har också gått i denna fälla) så löser vi som föräldrar det. Och något som gör mig rent av illamående och spyfärdig är när ens barn försöker att skrika och tvinga till sig Nutella-kräm på sin frukostmacka. Självklart gäller inte detta alla men jag tror att flera av er föräldrar känner till det.

Hur ser det ut med vardagsmotion tror ni? Jo, efter skolan är det nog inte helt ovanligt att dagens barn kommer hem, rotar fram några gamla kex eller något från helgens kvarglömda chipspåse för att sedan dra sig undan till sitt rum. Där inne slänger sedan barnet sig på sängen och tuggar så det yr ur mungiporna. När kexen eller chipsen är slut knäpper barnet i gång sin dator, mobiltelefon eller sitt TV-spel och sen är det full rulle framför skärmen i några timmar. Lite då och då kanske barnet kikar ut i köket och gräver vidare bland något att tugga på. Så gjorde inte vi förr. Man kom hem från skolan. Åt en macka med ost eller korv och till det drack man ett glas mjölk. Efter det sprang man ut och lekte med sina kompisar. Nu är det nya tider och i stället för mjölk och macka kan det vara Coca-Cola och chips en regnig eftermiddag mitt i veckan. Och det är ju inte ovanligt att barn i mellanstadieåldern ”handlar” lite gotte-li-gott-gott efter skolan. Varje gång jag varit vid Willys runt 15.00 en vardag glider det runt juniorer bland godishyllorna, chipsområdet och vid drickorna. Det var ju inte tal om att gå till affären och köpa ”gotte” direkt efter skolan när man själv var runt 10 år. Då väntade man till helgen.

Vi åt chips, godis och läsk på fredagar och lördagar. Det räckte då men det räcker inte i dag. Det krävs mer. Jag blir både rädd och ledsen hur det här kan komma att sluta. Kommer vi få se smällfeta ungar som knappt kan gå i framtiden med chipstuttar hängandes ner till midjan? Säkert en del av er som tycker att jag är helt fel ute och egentligen bara borde hålla käften. Visst, ni har rätt. Jag ska sköta mitt och inte bry mig om hur andra gör. Men jag är orolig och rädd.

Hur aktiva är barn i dag egentligen? Jag ser nästan aldrig barn som är ute på gator och spelar bandy, eller klättrar i träd, eller leker någon annan lek. Det är ofta tyst och stilla. I alla fall där jag bor. Det kanske ser annorlunda ut på andra ställen? Men jag ser ju ibland, både barn och vuxna, som är kraftigare än de borde vara. Och det måste ju bero på vad de stoppar i sig och hur mycket och ofta de rör på sig. Visst, det finns människor som lider av olika sorts sjukdomar de inte kan rå för, vissa äter mediciner som gör att kroppsmassan blir större och så vidare. Vi har olika kroppar helt enkelt. Eller det kanske är samhällets fel? Det kanske är tiden vi lever i? Ja, det är det ju på sätt och vis men man har en egen vilja om man vill trycka i sig fem-sex muffins, en macka med ost eller en frukt. Man bestämmer själv om man dricker ett glas läsk eller om man hellre drar i sig två liter. Och man bestämmer själv om man vill ta en promenad, cykeltur eller om man hellre slänger sig i sängen med en flaska Coca-Cola och en jumbopåse med blandat lösgodis. Vi föräldrar borde nog ha dragit i nödbromsen för länge sedan och fått stopp på det här skenande sockertåget.

Men som många saker här i livet, det är nästan aldrig för sent att göra något åt ett problem som uppstått, men det gäller att starta snarast möjligt och inte skjuta upp det. Och det är ingen ”utmaning” att få barn att äta mindre skräp utan det är ett ”problem” att de äter för mycket skräp. Och vet du vad? En dag har sockertåget lämnat perrongen för gott och fått upp en jäkla fart och då kan det vara knivigt att få stopp på det. Så snälla, dra i bromsen nu. Snart är det för sent.

 Trevlig helg

Niklas Lindkvist