Niklas krönika: En oförglömlig konfirmation

I dag berättar Niklas Lindkvist om en oförglömlig konfirmation. Bild: Privat/Pressbild

Jag var på konfirmation förra helgen i Sofiakyrkan i Jönköping. Jag besöker kyrkor väldigt sällan men det händer ju om det är någon som ska gifta sig eller om det är någon som lämnat jordelivet och ska ner i marken eller upp till Gud fader i himmelen. Vart vi tar vägen efter vårt sista andetag vet jag faktiskt inte. Vad tror ni? Blir vi liggandes i en träkista som sedan förvandlas till jord eller möter vi den/det som skapat alltet? Jag antar att vi får vänta och se.

Sofiakyrkan var mäktig och vacker och det var en skön känsla när man klev in i den. En präst i stort yvigt och krulligt hår hälsade välkommen vid ingången och ville veta vilken av alla konfirmander vi hade kommit för.

Vi satte oss ner ganska långt fram och det var mycket folk i salen. Plötsligt började klockorna ringa och strax därefter hördes orgeltoner och melodin från låten ”The Final Countdown” av det svenska pudelhårdrocksbandet Europe. Jag blev stum till en början, nästan lite chockad av att en sån här låt spelas under en konfirmation. Men, jag lyssnade och stampade takten med foten och under tonerna gled en lång rad av konfirmander in i sina vita rockar. Dom såg ut som små läkare eller som små professorer. Jag funderade många gånger och frågade mig själv hur många av dessa filurer som verkligen tror på Gud? Konfirmerar man sig för att kompisarna gör det? Gör man det för presenterna? Gör man det kanske bara för att det förväntar sig att man ska göra det? Intressant i vilket fall som helst. Jag var tvungen att undersöka hur stor andel av alla tonåringar som konfirmerar sig. Det visade sig att för något år sedan var det knappt 20 procent som valde att konfirmera sig. För 50 år sedan var det nästan 85 procent av alla tonåringar som genomförde konfirmationen. Något har hänt. Är det Gudstron som håller på att försvinna eller är det något annat? Är det den sista nedräkningen?

Efter att samtliga i vita rockar tagit sig fram trippade en väldigt trött kantor förbi bänken jag satt i. Han drog en gäspning i ett av alla steg han tog när han sökte sig fram till en mindre orgel. Han tog plats och spelade några tunga orgeltoner och hela församlingen sjöng och prästen med det yviga håret hejade på så gott det gick. När sången var slut drog prästen i gång och läste några rader ur Bibeln medans den trötta kantorn tog plats tre-fyra meter till höger om mig. Efter bara någon minut sov han. Han satt med rak rygg, slutna ögon och drog tunga andetag. Han somnade till. Jag log. Prästen talade. De små filurerna i de vita rockarna satt längst fram i kyrkan och småfnittrade och petade på varandra.

Prästen med det yviga och krulliga håret berättade för oss i församlingen att förr fick konfirmander svara på frågor för att visa vad de lärt sig under konfirmationen. Med ett leende berättade han sedan att man plockat bort detta och i stället ersatt det med en redovisning. Konfirmanderna skulle nu i stället redovisa vad dom lärt sig. Det blev tre korta scener ur Bibeln men hur dom kan visa sina kunskaper på detta vis förstår jag inte. Det var ett tyst skådespel där någon spelade rövare, någon tjuv och någon samarit och någon vågade sig till och med på att spela självaste Jesus. Men Jesus sa inget han heller. Det enda han gjorde var att klättra upp i ett träd gjort i wellpapp och sedan gjorde han några rörelser med sina armar. Jag höll mer mina ögon på den trötta kantorn och prästen med håret. Han stod hela tiden med ett mjukt leende och tittade stolt på sina konfirmander som spelade de tysta scenerna. Den trötta kantorn gäspade ytterligare vid något tillfälle och känslan var att han nog helst av allt ville hem till sängen och sluta sina ögon.

Sedan var det nattvard och den gode prästen med håret bjöd in samtliga i lokalen att komma fram och doppa en oblat i en bägare. Jag hörde ett barn bakom mig säga “Jag vill också följa med fram och få chips”.

Plötsligt hörde jag en välbekant melodi strömma från en stor orgel. Den trötta kantorn måste fått ny energi. Kanske att oblaten och vinet gjorde så att han piggnat till? Nu hördes Coldplays ”Viva la Vida” ljuda högt och alla konfirmander i sina vita rockar gled på rad mot utgången. Dom såg glada och nöjda ut. Nu var dom konfirmerade och fick lyssna till ”Viva la Vida” som betyder ”Länge lever livet”. Och det hoppas vi ju. Att livet får vara länge och att den sista nedräkningen ligger långt fram itiden.

Men jag undrar om den trötta kantorn känner och tänker likadant?

Trevlig helg!

Niklas Lindkvist