Niklas krönika: En hyllning till Evert

Niklas Lindkvist hyllar Evert Taube med en krönika. Bilder: Privat/Wikipedia

Något av det bästa och skönaste jag vet är att luta huvudet tillbaka mot den vita tegelväggen på mitt hus. Jag verkligen älskar att sitta där i min lilla caféstol med solen ångandes mot kroppen. Och ofta när jag sitter där så brukar jag bära med mig en sladdlös högtalare och det kan nog hända att någon granne får sig en skvätt av musiken som står på. Häromdagen satt jag där i solen och från högtalaren strömmade det ut sånger från Evert Taube. Ja, nu låter det som att jag är en riktigt gammal gubbe med pipa, knästrumpor, uppknäppt skjorta och hängslen. Visst, halvvägs till slutet är man säkert.  

Men Evert Taube, vilken elegant man och vilken fantastisk röst han har och prata inte ens om texterna han diktat ihop. De är mer än bra. De små historierna han målar upp i sångerna gör att jag som lyssnare är där. När jag blundar och har solen mitt i ansiktet så känns det som att jag står där på en brygga med båtar kluckandes mot den och med fiskmåsar som ylar högt från skyn, eller så går jag i ett öppet landskap och känner doften av viol och syren samtidigt som en stackars bonde går en bit bort dragandes några oxar och ropandes på ett par getter eller en vilsen hund, eller ser jag en vacker kvinna med en blomma i håret som på nätta och vackra ben dansar fram längs gator och torg, eller kan jag riktigt känna hur vinden nyper tag i kinderna när jag står på däck på en träbåt långt ute till havs, eller hur en äldre kvinna står med sin kvast vid en trottoar och sopar upp löv och nerfallna kvistar, eller hur en ung gentleman dansar runt med uppknäppt vit skjorta och slänger varma och längtansfulla blickar mot en vacker flicka.  

Jag har lyssnat på Evert i ganska många år nu men för kanske tio år sedan upptäckte jag något jag inte visste. Jag läste på om den gode Taube och det visade sig att han dog den 31 januari 1976 och det roliga med just detta är att jag föddes dagen efter den 1 februari 1976. Jag har säkert nämnt detta i något sammanhang tidigare men tänk om en liten, liten, pytteliten skvätt av Evert vandrade från honom in i mig när han drog sin sista suck. Självklart är det inte så men jag kan ibland inte låta bli att tänka tanken.  

Det ser ut som att det kan bli många dagar där mot husväggen i solen nu framöver och jag kommer definitivt att se till att högtalaren har ström i sig och jag kommer med all sannolikhet att låta Everts röst yla i kvarteret och är det någon av er grannar som läser detta och är trött på hans hesa stämma så säg gärna till.  

Hör jag inget så lutar jag mig tillbaka och lämnar bryggan och går ombord på ett större skepp och sen står jag där tillsammans med vågornas kluckande och kikar bakåt till jag inte kan se land längre. Eller beger jag mig ner i en dal där det odlas vin och hjälper bonden med hans hästar, får och kor eller om jag blir på riktigt bra humör så letar jag mig ner till en av stadens alla krogar och sätter mig där vid ett bord långt bortom annat sus och dus. Och just där kanske man sedan blir sittande en hel afton tillsammans med andra drömmare. Och vet ni vad? Jag tror att vi alla är drömmare. Vi letar och längtar ibland efter saker och något som inte finns. Ibland tror vi att funnit lyckan men den varar ofta bara en kort stund. Och som Evert sjunger i sången Fritiof och Carmencita (1937) “Lyckan den bor ej i kalvar eller kor, och den kan heller inte köpas för pengar”.  

Så kära vän och läsare, luta dig tillbaka och njut! 

Niklas Lindkvist