Niklas krönika: Det slitna är vackert

Bild: Privat/Pixabay

Vid flera tillfällen den senaste tiden har folk flugit på mig och undrat om jag slutat att skriva här på Värnamo.nu och jag skjuter direkt från höften och säger “Nej, jag har inte slutat att skriva, men, jag har tagit en liten paus. Du vet ibland behöver man att stanna upp med det man pysslar med för att göra andra saker”.  

I sommar har jag lyssnat och tittat på tennis och framförallt det förstnämnda. Min tolvåriga son har spelat som en galning hela sommaren, både på tennisbana men även mot garagedörren här hemma. Jag har många gånger i sommar suttit med något kallt eller varmt i handen och lyssnat på “dunk, dunk, dunk”. Och just det ljudet är väldigt skönt att lyssna på. Jag har njutit av bollen som sakta nöter sönder min garagedörr. Det gör absolut ingenting. Jag målade om den för två år sedan men nu ser den återigen riktigt sliten ut. Det där ytliga är inget jag hänger upp mig på. Jag har alltid försökt att lägga mer vikt vid det som finns bakom det vackra. Visst, det kan vara fint att sitta och titta på något som är vackert men det är ju oftast det som finns bakom som är det mest intressanta.  

En sönderslagen gammal trädörr ruvar på många hemligheter, bakom ett söndersminkat ansikte finns en människa som bär på intressanta berättelser och en ovårdad trädgård kan se vidrig ut men tänk vad den har sett och varit med om. Det är något speciellt med det som inte är så vackert på ytan. Jag kan tycka om det. 

Och när vi ändå snackar tennis så måste jag berätta hur imponerad jag är av min polare Patrik Rönneke som spelade Veteran SM i just tennis nu i sommar i Båstad. Vi har tränat och lirat mot varandra många gånger och han är hemsk att möta. Ska du vinna en boll mot den krigaren så är du tvungen att ha ett fruktansvärt tålamod för han kommer inte att missa eller ge bort en enda poäng i onödan. Han tog guld i dubbel, brons i singel och även brons i mixeddubbel tillsammans med en kvinna från Stockholmstrakten. Otroligt bra gjort i ett SM med många deltagare. Bara att lyfta händerna och applådera. 

Att saker och ting är lite skavt i kanterna tycker jag som sagt är vackert. Det är precis som med musik. Jag lyssnar knappt på någon musik som är tillrättalagd för mycket i en studio och där man fixat till sången och instrumenten med olika maskiner så att det inte ska låta falskt. Den kommersiella musiken som släpps idag tycker jag är fruktansvärt tråkig. Den är helt intetsägande förutom Billie Eilish, på något vis lyckas hon att tolka verkligheten och hennes röst letar sig fram igenom allt annat som faller som pladask i mina öron.

Det är en sorglig tid vi lever i just nu när det kommer till just musik, ni kanske inte håller med, men jag tycker det är rent av fruktansvärt. Någon pajas springer runt med en rosa luva över ansiktet och försöker att vara hemlig, en del samlas på en ö och sjunger varandras sånger, en del sjunger om pistoler och droger och viftar med femhundralappar samtidigt som en avklädd tjej ligger på en säng, pang pang, häftigt, nä, inte speciellt, några sjunger allsång och underhåller, jippi, nej, det är inte jippi, inte för mig i alla fall.  

Nu tar vi nya tag och jag kommer att skjuta iväg lite texter då och då här. Ibland kommer orden och då får ni läsa det. Ibland kommer inget och då finns det inget för er att läsa.   

Trevlig helg

Niklas Lindkvist