Niklas krönika: Att vara en nörd

I dag skriver Niklas Lindkvist om nörderi. Bilder: Privat/Pixabay

Att vara eller att icke vara en nörd, ja, det är frågan. Jag har alltid tyckt att det är något charmigt med människor som ”nördar” ner sig i olika saker. Det kan vara allt ifrån att samla på frimärken, att samla på vapen, lära sig allt om olika viner (druvor, mognad, årgångar), gräva ner sig och lära sig om ett speciellt gitarrmärke, någon lägger hela sin vakna tid på litteratur, någon bara måste köpa och äga den senaste golfklubban, någon kan allt om TV- och datorspel, någon samlar på gamla serietidningar eller idolkort av gamla sportstjärnor. Det är faktiskt väldigt charmigt med människor som brinner så otroligt starkt för något.

Får ni chansen någon gång att titta in hemma hos en ”nörd” så ta den. Ni kommer inte bli besvikna. Han eller hon kommer att ta dig med på en helt fantastisk resa bland diverse prylar och personen kommer inte vilja att ni lämnar hans eller hennes hus.

Jag känner några nördar och det riktigt strålar om dem när de får orera fritt framför sin gäst. Och läs nu inte ”onanera” för det är något helt annat. Orera betyder att prata väldigt länge om ett ämne som ligger talaren väldigt varmt om hjärtat. Ofta är ju talaren, som orerar, också väldigt kunnig inom just det specifika ämnet som den talar om. Att orera kan också betyda att man framhåller sig själv i alltför stora ord. Det är däremot inte särskilt charmigt. Det är faktiskt ganska osmakligt.

Jag vet att jag som tioåring ”nördade” ner mig i hockey- och fotbollsbilder. Jag började att samla kort från Elitserien i ishockey 86/87 och från fotbolls-VM i Mexico 1986. Jag lyckades att fylla båda albumen och det var självklart en enorm tillfredställelse. Just känslan att jaga rätt på bild efter bild var otroligt härligt. Ibland bytte man något kort med en kompis som jag hade en dubblett av och det hände även någon gång att jag betalade en liten peng för att få just det där kortet som saknades. Än i dag kan jag öppna just dessa album och titta på de olika spelarna. Doften från korten och pappersarken finns kvar och jag kan snabbt drömma mig tillbaka till mitten av 1980-talet när man var en liten tioårig grabb som tittade på allt som hade med sport att göra.

I dag har jag dålig koll på spelarna som är aktiva i både Allsvenskan i fotboll, SHL (Elitserien i ishockey) och jag kan nog inte heller räkna upp särskilt många som spelar i det svenska landslaget i fotboll heller. Min pojk kan däremot det. Han rabblar spelare efter spelare och jag lyssnar men fattar ingenting och känner knappt igen ett enda namn. Så är det. En ny generation tar över. Men jag minns mitt samlande med värme. Och öppnar jag de gamla albumen så känner jag igen nästan varenda kort. Den skäggige Socrates, Junior med stor och bred mustasch, målvakten Carlos som i dag ser ut som en sångare från något mjukt åttiotals band, Maradona med kraftiga ögonbryn och kolsvart, halvlångt hår. Maskoten under VM i Mexico 1986 var ju också helt fantastisk. Det var en chilifrukt med stor gul sombrero på huvudet. Han gick under namnet Pique.

Så glöm nu inte att om ni får chansen att hänga med en ”nörd” så ta den. Och tycker man inte att det är roligt och att personen ifråga orerar för mycket så kanske man i alla fall lär sig något nytt om något man inte hade en aning om innan.

Trevlig helg

Niklas Lindkvist