Niklas krönika: Att sätta färg på tillvaron

I dag skriver Niklas Lindkvist om målning. Bilder: Privat/Pixabay

Jag vet inte varför men jag har genom åren försökt mig på att måla tavlor. Det började för cirka tjugo år sedan och jag har nog gjort ett tiotal. Jag har inte sålt någon tavla ännu. Jag har gett bort en till mina föräldrar och sen hade jag med två tavlor på en utställning för många, många år sedan. Jag brukar få höra ”det ser ut som något barn gjort den på sitt dagis” eller ”ska det föreställa något?” eller ”det är ju bara klabb”. Ja, det kanske är klabb och klet. Men jag målar. Det är något som ska ut. En del broderar, någon sjunger i kör, några spelar bridge, någon bakar kakor, en del går på gym, någon skruvar på en gammal bil och några kanske träffas och tar en promenad. Ibland målar jag.

Tavlorna jag har gjort har namn på tyska och jag har inte en aning om varför. Jag minns att dom först hade svenska namn men sedan av någon anledning har jag översatt dom till tyska. Det kanske har att göra med att jag läste tyska på högstadiet. Jag var aldrig bra och jag tror att jag fick betyget 2 i ämnet. Jag minns däremot tyskläraren. En äldre man med tjocka och mörka glasögonbågar. Minns jag rätt hade han ofta en tjock, grå kavaj och han stod alltid upp i klassrummet och höll den svarta läroboken Die Quelle med sin vänstra hand och den högra hade han nerstucken i sina vida kostymbyxor samtidigt som det kom tyska ord/glosor ur hans mun och som vi sedan skulle översätta till svenska. Ibland blev det helt fel och då kunde det låta något i stil med:

– Nä men snälla Niklas. Flicka heter inte Madken på tyska, det heter Mädchen. Säg det nu så jag får höra. ”Määääädchen”.

Jag gjorde sedan så gott jag kunde men bra blev det aldrig. Vi elever var alltid tvungna att räcka upp våra händer om vi kunde och ville svara. Hos honom skrek man inte rakt ut.

Det är rogivande att stå i källaren och ”klabba” och ”kleta” på en målarduk med alla möjliga sorters färger. När jag väl målar så vrider jag ofta upp volymen på min lilla bärbara högtalare och sen är det fullt ös med färger och penslar i olika storlekar. Jag tycker om det. Det är renande för kroppen. Att dra ut färg med en pensel och sedan se hur ett motiv breder ut sig på duken kan ibland göra mig euforisk. Det är en mycket märklig känsla och den känslan infinner sig inte hos mig om jag sjunger eller idrottar. Jag är medveten om att jag inte målar några vackra landskapsmotiv eller vackra porträttbilder. Jag kan inte det och kommer aldrig att kunna det. Men ”kladda” och ”kleta” kan jag och det kan nog alla. Men som med allt. Det gäller att våga. Och vill folk skratta åt ”kladdet” och ”kletet” så får folk gärna skratta åt det. Det gör mig ingenting. Och se upp, vem vet, det kanske blir en utställning någon gång i framtiden.

Nedan har ni ett smakprov på hur det kan se ut.

Tavla 1: im Schilf (I vassen)

Tavla 2: Undankbar (Otacksam)

Och, by the way, den 10 december släpps min första bok (Vem ser jag i spegeln?).

Jag började skriva på den i våras och nu ges den ut på Isaberg Förlag. Mer info om den kommer längre fram.

Trevlig helg

Niklas Lindkvist