Niklas krönika: Ansvarstagande

I dag skriver Niklas Lindkvist om ansvarstagande. Bilder: Privat/Pressbild

Man blir ju både förbannad och ledsen när man ibland ser hur en del av dagens ungdomar helt tycks sakna respekt för våra äldre medmänniskor. Själv är man ju uppfostrad med att möta de äldre med respekt och vänlighet. Man har bland annat fått lära sig att hålla upp dörren till de äldre, men även till andra människor, när man är på väg in i en affär. Ser jag en äldre kvinna eller man som kanske har problem med att lyfta in sin tunga matkasse i baksätet på sin bil så frågar jag mer än gärna om jag kan hjälpa till.

På återvinningscentralen vid Stomsjö här i Värnamo var det vid ett tillfälle en äldre man hade problem med att slänga i en stor säck i containern för brännbart. Jag frågade om han ville ha hjälp och jag möttes av ett leende och en nickning. Vi tog i varsin ände av säcken och hivade i den tillsammans. Jag fick ett ”Tack för hjälpen” av honom.

Däremot vid ett tillfälle inne på mataffären Willys var det en äldre dam som stod vid kassan med sin plånbok. Hon var i full färd med att betala för varorna som kassörskan slagit in och när hon öppnade sin plånbok trillade det ner en femtiolapp mot golvet. Jag stod bakom ett par yngre killar och framför killarna fanns damen med sin plånbok. Ingen av grabbarna gjorde minsta tecken på att plocka upp sedeln från golvet. Jag såg hur en av grabbarna tittade ner på femtiolappen där den låg. Kvinnan sa inget utan tittade också på den. Hon böjde sig ner mot golvet och pengen men hon nådde den inte. Jag ser till och med framför mig hur hon tog tag med sin högra hand som stöd längs kassan och försökte ytterligare en gång. Hon klarade det inte. Pojkarna tittade nu allihop men gjorde absolut ingenting. Ingen frågade damen om hon ville ha hjälp. De bara stod där som tre fån och min första tanke var ju att de själva var sugna på sedeln. Damen log lite försynt mot grabbarna men möttes av tystnad. Jag var på väg att gå fram och plocka upp den men en kvinna hann före. Damen blev glad, tackade och betalade. Jag ångrar nu i efterhand att jag inte sa något till grabbarna.

Vi får alla försöka att bli bättre på att visa människor runt omkring oss mer respekt. Tiden vi lever i just nu kan tyckas djävligt hård och kantig med pistoler, knivar, bomber och granater och det pratas om dålig uppfostran och så vidare. Gör ditt barn något fel så ta ungen i örat och visa var skåpet ska stå. Lär ditt barn, redan när det är litet, hur man ska göra för att passa in och bli accepterad i samhället. Vem vill umgås med någon som inte sköter sig och bara hittar på skit om dagarna? Det är klart att det barnet hamnar i fel sällskap till slut. Och kom nu inte och babbla om att det är samhällets fel. Det är vi som föräldrar som lägger över värderingar och hur vi beter oss mot andra till våra barn. Det är inte samhället. Och är det så att man har problem med sitt barn så finns det hjälp att få. Märker man som förälder att inte ens barn mår bra av eller inte kan sköta sin, till exempel, mobiltelefon. Ta bort den då. Lås in den. Släng skiten om det behövs. Och skriker ditt barn ”Alla andra gör så” svara då tillbaka ”Det är möjligt men i den här familjen gör vi inte så”. Och nu funderar säkert en del av er ”Vad är rätt och vad är fel att göra?” Jag har inte det svaret men det jag vet är att det är en bra idé att vara följsam, göra sitt bästa och försöka att smälta in i de miljöer vi befinner oss i.

Jag fattar att det går att vända ut och in på sådana här frågor men jag tror faktiskt att mycket börjar i hemmiljön. Och givetvis startar alla barn här i livet med olika förutsättningar. Några föds med miljoner på bankkontot, några har ingenting, några växer upp utan en mamma eller pappa, några växer kanske upp med ett syskon som straffat ut sig i samhället. Ja, ni ser, vi växer alla upp på olika vis. Men, bara för att man kanske fostras upp, i ett exempelvis, trassligt hem med dålig ekonomi eller andra problem så är ju inte det lika med att man ska följa den vägen. Det finns många historier världen över där någon växt upp i dåliga hemförhållanden men som senare i livet blivit en välfungerande samhällsmedborgare.

Det är med andra ord inte samhället som utbildar rånare, banditer och mördare. Det är vi som föräldrar och medmänniskor som får ta på oss det. Och som alltid. Ibland blir det fel men det går oftast att rätta till felet innan det blir för stort.

Trevlig helg

Niklas Lindkvist