Natur- och kulturled Skillingaryd, del 2

Natur- och kulturled Skillingaryd, del 2
Natur- och kulturled Skillingaryd, del 2, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder fotograferad utmed Lagans och Fågelforsdammens rika biologiska och historiska miljöer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, under september månads första dagar anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Innan Fågelforsdammen byggdes i början av 1900-talet forsade Lagans vatten nerför den branta backe som nedströms ledde iväg utmed många olika vattenvägar.

Av dessa vattenvägar finns idag bara två kvar, det vill säga, den gamla åfåran och den nya åfåran ut från turbin- och generatorhuset.

Bilden visar en av de många, idag helt uttorkade, vattenvägar som fordom kvillrade av vatten och här finns idag en rik flora av både kärlväxter och svampar.

Marken i de gamla vattenvägarna täcks i stora stycken av harsyra, ”Oxalis acetosella”, som är en flerårig ört med krypande jordstam.

Arten bildar därför ofta stora mattor där den trivs och är lätt att känna igen på sina klöverlika blad och vackra blommor.

Fröna är längsribbade och försedda med ett yttre elastiskt skikt som spricker upp explosionsartat och slungar iväg fröet ur kapseln.

Hela växten innehåller oxalsyra och genom kokning och kristallisering gjordes förr harsyresalt, ”Sal Acetosellae”, som användes som kylande medel.

”Men mellan de ymnigt klädda blocken finns ändå plats för solfläckar som irrar och leker menuett kring den känsliga tingliga, vackra, darrande Oxalis acetosella, surklövern, harsyran. Dess finådrade kronblad, dess ljuskänsliga väpplingsblad som darrar på bleka halvt genomlysta stjälkar, är alltid samma vackra syn.”

Ur ”På åsens trappa” av Harry Martinson, Midsommardalen, år 1938.

Var hittar man aspsoppen, ”Leccinum rufum”, om inte i närheten av aspen, ”Populus tremula”.

Aspsoppen är en ätlig svamp av släktet strävsoppar som växer mellan juli till oktober med asp och förekommer över hela Norden.

Hatten är mörkt eller ljust rödbrun på ovansidan med vita porer på undersidan och foten är vit till en början men övergår till rött eller brunt och blir fjällig allteftersom svampen växer.

Köttet är vitt, men vid snitt rodnar det vid ytan för att sedan svartna och liksom andra strävsoppar bör aspsoppen upphettas tillräckligt, annars är den giftig.

Bildens stinksvamp eller liksvamp, ”Phallus impudicus”, är en art i familjen stinksvampar som växer i lövskog och trädgårdar.

Arten är allmän i södra Sverige, sällsynt i mellersta Sverige och mycket sällsynt i norra Sverige.

Fruktkroppen är mellan 10–25 centimeter lång och i toppen finns en nätmönstrad, sporproducerande, mössliknade vävnad täckt av en olivbrun, slemmig, illaluktande spormassa, den så kallade gleban.

Den vämjeliga lukten hos stinksvampen eller liksvampen lockar vissa insekter såsom bildens flugor men också sniglar, som äter av spormassan och sprider på så sätt sporerna och hos äldre fruktkroppar, som på bilden, är spormassan uppäten och avlägsnad.

Unga fruktkroppar som syns till vänster på förra bilden är äggformiga och delvis nedsänkta i marken och sådana ”häxägg” har använts som afrodisiakum.

Vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”, är en art i familjen ”Amanitaceae” och släktet flugsvampar.

I äldre svamplitteratur räknades den ofta till samma art som lömsk flugsvamp, ”Amanita phalloides”.

Vitgul flugsvamp växer på marken i sur jord i löv- och barrskogar i Europa och Nordamerika.

Fruktkropparna hos vitgul flugsvamp kommer från sommar till höst och svampen blir oftast mellan 6–12 centimeter hög med en fotdiameter på 1 centimeter och en hattdiameter på mellan 5–10 centimeter.

Hattens hud har lösa hylleplättar som är vita till beiga och hattformen är platt till välvd.

Arten har till stor del samma habitat som lömsk flugsvamp och förväxlas ofta med den, liksom med vit flugsvamp, ”Amanita virosa”, och gul flugsvamp, ”Amanita gemmata”.

Den vitgula flugsvampen känns dock igen på sin säregna doft, som brukar jämföras med en potatiskällare eller rå potatis och smaken är obehaglig.

Vitgul flugsvamp är inte dödligt giftig som till exempel vit eller lömsk flugsvamp men däremot producerar den giftet bufotenin.

Bufotenin, C12H16N2O, är en hallucinogen substans som kan utvinnas ur ett flertal olika naturliga källor bland växter och djur, men som också kan framställas syntetiskt vilket skedde första gången år 1934, och ämnets namn kommer från det latinska namnet för padda, ”Bufo”.

Ämnet finns till exempel i flugsvampar och hos vissa paddor som utsöndrar ett giftigt mjölkaktigt sekret från körtlar i rygghuden som innehåller bufotenin.

Fröna från det sydamerikanska tropiska trädet ”Piptadenia peregrina” innehåller också bufotenin och har av vissa indianstammar, exempelvis på Trinidad, malts till det hallucinogena snuset cohoba, även kallat yopo, ursprungsbefolkningen i Sydamerika har även använt ämnet för giftpilar.

Påverkan av giftet liknar det som digitalis ger, det vill säga fingerborgsblomman, ”Digitalis purpurea”.

Bufotenin kan blockera signalsubstansen serotonin och ger oregelbunden puls men det verkar också kraftigt kärlsammandragande, vilket ger förhöjt blodtryck.

Bufotenin har ingen användning inom modern medicin, bortsett från att det använts experimentellt för att framkalla psykoser i forskningssammanhang.

Bildens rara och vackra violspindling eller violspindelskivling, ”Cortinarius violaceus”, delas upp i två underarter, en som växer i barrskog ”Cortinarius violaceus ssp. harcynicus”, en som växer i lövskog ”Cortinarius violaceus ssp. violaceus”.

Den trivs i och indikerar på så kallade kalkbarrskogar det vill säga skogar med ett högre pH-värde.

Kalkbarrskog är barrträdsdominerade skogar som uppkommit genom naturlig föryngring på kalkrik mark eller annan mark med hög halt av baskatjoner, ofta finns ett påtagligt inslag av äldre barrträd.

Denna typ av biotop varierar från magra och klena till mycket bördiga och grova skogsbestånd och markerna har vanligtvis varit kontinuerligt bevuxna med barrträd under flera trädgenerationer.

Dessa skogsbestånd kan också ha en speciell kärlväxt-, moss- och, eller, svampflora med rödlistade arter som gör beståndet till en nyckelbiotop oavsett trädkontinuiteten.

Fältskiktet är ofta örtrikt och kan bestå av såväl lågörtstyp som högörttyp och med basisk mark avses här antingen en förhöjd kalkhalt i det lösa jordlagret eller en berggrund av basiska bergarter.

Nyckelbiotopen kan vara såväl gran- som talldominerad och omfattar marktyper i hela spektrumet från torra till friska typer, samt fuktiga typer som inte är sumpskog eller kärr.

Den förhöjda kalkhalten kan bero på lerhaltiga jordarter, skalgrus eller basiska inslag i den dittransporterade sanden eller moränen men biotopen kan också uppstå där berggrunden består av kalksten, basiska skiffrar eller så kallade grönstenar såsom hyperit, diabas, basalt, diorit, gabbro och amfibolit.

En markprofil av brunjordskaraktär är inte ovanlig i dessa bestånd men det kan också handla om tunna jordtäcken på kalkrika bergarter.

Biotopen är påfallande artrik, inte minst vad beträffar kärlväxter och marksvampar där blåsippa, smultron, vispstarr och violer ofta är karaktärsväxter i dessa bestånd och i bottenskiktet är kranshakmossa typisk.

Dessa biotoper finns också i stora områden inte långt härifrån såsom till exempel vid Boglös, Bohult och på Berget på Skillingaryds skjutfält.

Signalarter inom sådana kalkbarrskogar är till exempel bildens violspindelskivling men också en stor mängd andra arter som blåsippa, guckusko, skogsknipprot, trådfräken, finbräken, norna, kal tallört, skogshakmossa, taggstjärnmossa, grangråticka, korktaggsvampar, fjälltaggsvampar, jordstjärnor, rödgul trumpetsvamp, lökspindelskivlingar, porslinsblå spindelskivling, kejsarskivling, flattoppad klubbsvamp, svavelriska, granriska, mandelriska, guldkremla, brandmusseron och olika klibbskivlingar.

På denna döda ved av björk växer den vackra zontickan, ”Trametes ochracea”, som leder till en så kallad vitröta, som är en effekt av vissa vednedbrytande svampars påverkan på ved och virke.

Vitröta karakteriseras av att svampen förutom cellulaser även producerar ett ligninnedbrytande enzym och rötprocessen leder till att veden bleks och vitrötor får ofta trådig struktur.

Cellulas kommer av cellulosa, och är en grupp av enzymer som katalyserar nedbrytning av cellulosa genom hydrolys.

En typ av cellulas kallas endoglukanas och spjälkar bindningar inne i cellulosamolekylen så att molekyler med mindre molekylvikt bildas, en annan typ kallas cellobiohydrolas och bryter ned cellulosa, varvid cellobios bildas.

Cellulaser förekommer hos svampar och bakterier, de svarar för att cellulosan i veden bryts ned.

Renat cellulas används i livsmedelsindustrin för att bryta ned cellulosa i bland annat mäsk och fruktsafter men cellulas används också för att omvandla cellulosa till cellobios som sedan med hjälp av cellobias omvandlas till glukos som i sin tur kan jäsas till alkohol.

Bildens blodsopp, ”Boletus luridiformis”, är en art i basidsvampsordningen ”Boletales” och är i torka svagt filthårig och i väta något klibbig.

Den är oftast mörkbrun på ovansidan och rörlagret är gulaktigt med röda rörmynningar samt vid beröring blir det snabbt ett mörkblått färgomslag.

Foten är som bilden visar rödprickig och den vidgas mot basen, köttet är fast och gulaktigt, men blånar lätt.

Blodsopp är en god matsvamp och den kan påträffas under sommaren och hösten och växer främst på näringsfattig lövskogsmark.

Svampen är tämligen allmän i södra Sverige men sällsynt norr därom.

Vårtig röksvamp, ”Lycoperdon perlatum”, hör till buksvamparna som vid mognaden får en por i toppen av fruktkroppen och genom denna por ”ryker” sporpulvret ut då till exempel regndroppar slår mot fruktkroppen.

Arten är allmän i hela Sverige och den är ätlig som ung och anses till och med av somliga som en delikatess.

Buksvampar, på latin ”Gastromycetes”, är en grupp basidiesvampar, hos vilka basidier anläggs och basidiesporer bildas av en sporbildande vävnad, så kallad gleba, inuti fruktkroppen, som har en oftast flerskiktad vägg, så kallat peridium.

Inne i fruktkroppen finns håligheter där basidierna utvecklas men sporerna skjuts inte aktivt i väg från basidierna utan sprids först sedan fruktkroppen öppnats.

Fruktkroppen är från början alltid mer eller mindre äggformig och underjordisk och den utväxta, färdiga fruktkroppen varierar mycket i storlek, form och färg.

Svart hattmurkla, ”Helvella lacunosa”, kan ätas, men aldrig råa, utan tillagade, då de innehåller ”Helvella-syra”, detta gäller även den nära släktingen vit hattmurkla, ”Helvella crispa.

Hattmurklor är ett bra exempel på att arter kan ha mycket olika utseende trots att de är närbesläktade.

Det finns nästan rent skålformade arter utan fot, det finns några arter med fot som bildens art svart hattmurkla, hos några är foten ganska kort, hos andra flera gånger längre än skålen, några med trind massiv fot, andra med djupt oregelbundet, gropig och, eller, fårad fot och slutligen kan foten vara regelbunden eller den kan vara vriden till konstiga former.

I Norden finns det 38 kända arter av hattmurklor, men bara 23 arter är rapporterade från Sverige.

Laxskivling, ”Laccaria laccata” är en svampart i ordningen skivlingar som tillhör familjen ”Tricholomataceae” och den växer i både barrskogar och lövskogar.

Svampen uppträder under sommaren och hösten, från juli till november, och färgen på skivorna är laxrosa och det är efter detta som svampen är namngiven.

Två andra liknande arter, stor laxskivling, ”Laccaria proxima”, och tvåfärgad laxskivling, ”Laccaria bicolor”, skiljer sig från bildens laxskivling genom att dessa två arter inte har strimmig hattkant, och de är i genomsnitt även större.

Granblodriska eller blodriska, ”Lactarius deterrimus”, är en art i ordningen ”Russulales” bland basidiesvamparna.

Smaken är ibland pepparstark, men vid tillagning försvinner detta men ibland är smaken mild eller något kärv.

Arten är en läcker och ofta eftersökt matsvamp, som kan stekas eller stuvas, dock färgas urinen helt ofarligt röd om man äter större mängder.

Svampen växer tillsammans med granar, framför allt unga sådana, på något fuktigare ställen från sensommaren in på hösten och arten är allmän i Sverige.

Bildens altickor, ”Inonotus radiatus”, som här växer på klibbalsved, växer trots det svenska namnet också på en rad andra lövträd, och är exempelvis mycket vanlig på hassel.

Såpmusseron, ”Tricholoma saponaceum”, är en art i basidsvampsordningen ”Agaricales”, som växer allmänt i hela Sverige under hösten, i all sorts skogsmark.

Lukten är såpartad eller påminner om sur disktrasa och såpmusseronen är svagt giftig.

Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”, är en utmärkt matsvamp i flera svampböcker, men då den kan förväxlas med andra ”Amanita”-arter, flugsvampsarter, avråds ovana plockare från den.

Svampen har orsakat lättare förgiftningar, särskilt i rått tillstånd.

Krusbärskremla, ”Russula queletii”, har en vinröd hatt med en mörkare mitt, ibland även med en låg puckel.

Skivorna är vita och foten är rödlila, dess smak är brännande skarp, lukten fruktig och påminner om krusbär, därav namnet.

Rökslöjskivling, ”Hypholoma capnoides”, som i äldre svampböcker kallades blekgul slöjskivling, växer ofta, som på bilden, i stora gyttringar på stubbar, helst av barrträd, men den kan ibland växa på ved dold i marken.

Som alla slöjskivlingar har den ett svart sporpulver vilket innebär att skivorna så småningom blir väldigt mörka och ofta är grå, men som ung har arten blekgula skivor.

Rökslöjskivlingen ska ha en mild behaglig smak som påminner om gröna ärter och den är en bra matsvamp, men man använder bara hatten och kastar den sega och ganska hårda foten.

Bildens svampart stor kragskivling, ”Stropharia hornemannii”, uppges som ätlig i en del svampböcker, men generellt sällan rekommenderad eller plockad som matsvamp.