Natur- och kulturled Skillingaryd

Natur- och kulturled Skillingaryd, del 1
Natur- och kulturled Skillingaryd, del 1, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder fotograferad utmed Lagans och Fågelforsdammens rika biologiska och historiska miljöer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under juli månads andra halva anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Det är här det stora LONA-projektet ”Natur- och kulturled Skillingaryd” kanske kommer att starta eller sluta om ni så vill när det är klart.

Underofficersmässen på Skillingaryds skjutfält, Östra lägret, östra sidan om Lagan i de sydöstra delarna av samhället, byggnadens nummer, K0118.007.

Byggnaden som ligger mycket vackert alldeles bredvid Lagan har mäss på bottenvåningen och förläggning på hela andra våningen.

Fotot är taget från ån mot öster.

Det är kanske här det stora LONA-projektet ”Natur- och kulturled Skillingaryd” kommer att starta eller sluta om ni så vill när det är klart.

Den röda byggnaden i bakgrunden och som ligger i norra delen av Östra lägret är ett förråd och sjukhusbyggnad från år 1912, i folkmun kallat för ”Gamla sjukhuset”.

Detta är en märklig men vacker byggnad dock med något konstiga proportioner då det är alldeles för smalt i förhållande till dess höjd.

Fotot är taget från ån mot öster.

Munkaleden, som man till stora delar följer när man vandrar utmed ”Natur- och kulturled Skillingaryd”, är uppmärkt med blå färg och pilar med abbotsigill vid alla vägskäl.

Utmed leden finns också informationstavlor med uppgifter om naturen och historiska platser.

LONA-projektet ”Natur- och kulturled Skillingaryd” går fram genom ett vackert landskap utmed Lagans östra sida på små och lättgångna stigar.

Efter ett tag kommer man fram till Abbottens bro över den gamla åfåran och har då följt delar av Munkaleden från Nydala gamla kloster med anor tillbaka till år 1143.

Kanske är det Nydala klosters abbot Arvid Håkanssons bro, som år 1521 tillsammans med ett antal munkar dödades av hemvändande danska soldater från Stockholms blodbad.

Jättebalsaminen, ”Impatiens glandulifera”, växer rikligt utmed Lagans stränder vid Abbotens bro över Lagans gamla åfåra alldeles söder om Fågelforsdammen.

Jättebalsamin är en ursprungligen indisk växt som odlas som prydnadsväxt och nu förvildat sig på ett flertal ställen i landet och den påträffas oftast på fuktig mark, vid dammar, åar och stränder.

Trollsmör, ”Fuligo septica”, är en slemsvampsart i släktet ”Fuligo” som återfinns på förmultnad ved och stubbar, där den bildar stora slemmiga plasmodier, som är vita eller gula till färgen.

När den mognar, bildas sporangier som sammansmälter till varierande form och färg och arten förekommer allmänt i hela Sverige under sommaren och hösten.

I nordisk folktro använde häxor ett väsen som kallades för bjära eller trollhare för att stjäla mjölk från grannens kor.

Bjäran spillde ibland lite av mjölken i skogen, vilket då kallades trollsmör men arten har även kallats bjäradynga vilket vittnar om att man också trodde att det var trollharens spillning.

Uppe vid Fågelforsdammen har den grå flugsnapparen, ”Muscicapa striata”, häckat i sommar och här sitter den på staketet uppe vid dammvallen där vattnet ner till turbinerna tas in.

Skäggdopping, ”Podiceps cristatus”, har också häckat med framgång i området i sommar men bara fått fram en unge, på bilden ligger de på ett långt avstånd utanför ”Ture på Åhult”.

Den mycket giftiga med vackra sprängörten, ”Cicuta virosa”, blommar som vanligt rikligt utmed Fågelforsdammens stränder, här vid dammvallen i söder.

Sprängörten är som sagt mycket giftig, speciellt roten som innehåller giftet cicutoxin, och förtäring kan innebära livsfara, och även små mängder kan ge allvarlig förgiftning.

Dödsfall hos både människor och djur har inträffat vid förväxling med ätliga rötter.

Rotstocken och nedre delen av stjälken är ihåliga med tvärväggar och innehåller en gulaktig, oljig växtsaft, där giftet är koncentrerat.

Sprängört växer vid stränder, vattendrag eller på fuktiga ställen och roten kan bli lättåtkomlig vid till exempel grävning eller torka.

Symtomen kan komma plötsligt, inom en halvtimme, med kraftig salivavsöndring, magsmärtor, kräkningar, diarré, ihållande kramper, medvetslöshet och andningsförlamning.

Vattenpilört, ”Persicaria amphibia”, är en flerårig ört som kan leva på land eller nedsänkt i vatten och beroende på växtplatsen ser arten olika ut och man skulle till och med kunna tro att det var fråga om två olika arter.

”Växtens namn antyder huru den, liksom en amphib, kan lefva både i vatten och på land. Dess egentliga element är likväl vattnet, och vackrast blir den i små insjöar och lugna vikar, der bladen stundom på sina ställen nästan täcka vattenytan och de vackert röda blomaxen sakta gunga, uppstickande mellan Näckrosorna”.

”Stupenda metamorphosis plantae ex solo: in siccis erecta scabra tristis, in aquosis natans glabra et laeta”: L. Fl. Suec. [Linné i Flora Suecica].”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Älggräs, ”Filipendula ulmaria”, är en storväxt ört som kan bli upp till en och en halv meter hög och som ofta växer i stora bestånd på fuktiga marker.

Carl von Linné omtalar att man strör ut älggräs på golvet vid högtider, en sed som fortsätter långt in på 1800-talet.

C. F. Nyman skriver år 1868 att, ”Numera användes växten nästan endast, men mycket allmänt, isynnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar, att för sin goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på väggar o. d”.

Älggräs såväl blad som blommor har använts inom farmakologin bland annat som svettdrivande medel, den innehåller salicylsyra ett ämne som är smärtstillande och febernedsättande och som också återfinns hos viden.

Förr användes den för att krydda öl och mjöd och man brukade då gnida in kärlen med älggräs för att ge drycken en god smak, artens blommor eller blad kan också användas till örtte.

Rapsfjäril, ”Pieris napi”, påträffas under maj och juni, och den påträffas även senare under året i flera generationer.

Vingarna är på översidan gulvita med få svarta teckningar men hanen har endast svart teckning i framvingens spets och dess ytterkanter.

Det har även honan, men hon har dessutom några svarta teckningar nästan mitt på framvingen och en svart teckning i bakvingens överkant.

Vingribborna på undersidan av vingarna är ofta ganska kraftigt mörkpudrade.

Rapsfjärilen är allmän och finns i hela landet och den flyger på nästan all slags mark, kanske mest i kulturpåverkade områden, och den saknas nästan endast i tät skog och på stora myrmarker.

Vattenblink, ”Hottonia palustris”, är en flerårig ört som lever nedsänkt i vatten samt har slankig stjälk och bildar talrika utlöpare och växer därför oftast i täta bestånd.

Vattenblink är ganska ovanlig och lever i grunt näringsrikt vatten, i dammar, diken och skogskärr samt förekommer från Skåne till Hälsingland.

”Hottonians bladklädda stjelkar bilda i lugna och stilla vatten täta massor, riktiga skogar, i hvilka talrika vattendjur, särdeles små mollusker, ha ett säkert tillhåll…

…Bladen äro än rent gröna än brunaktiga och tillhopa likna de långa plymer i vattnet, hvars minsta rörelse inverkar på dem. Då växten blommar, liknar vattenytan nästan en äng, der blomstänglarne vaja liksom gräsens vippor på denna. Vid mognaden kröka sig fröhusens skaft nedåt, så att fröen kunna komma i vattnet och sedan sänka sig till botten.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Snårvinda, ”Calystegia sepium”, är en flerårig, slingrande ört som bildar stora bestånd och stjälkarna kan bli upp till tre meter långa samt har strödda skaftade blad med pillik bladskiva.

Huvudunderarten vit snårvinda, ”Calystegia sepium sepium”, har vita blommor och kala blad med spetsig vinkel mellan basflikarna.

Kustsnårvinda, ”Calystegia sepium roseata”, har rosa blommor, spetsig inskärning mellan bladens basflikar samt finhåriga blad och bladskaft.

Den tredje underarten och den man ser på min bild är skär snårvinda, ”Calystegia sepium spectabilis”, har också rosa blommor, men skiljs från föregående på att den har en rundad inskärning mellan bladens basflikar.

”Skogsvindan är visserligen prydlig med sina talrika blad och stora, vackra blommor, men kan också lätt bli ett svårt ogräs genom sina vidt krypande rötter, hvilka sprida sig värre än Åkervindans…

…Lätthet och täckhet, jemte mycken lifskraft, utmärka denna art, som icke sällan med Vildhumla o. a. bildar nästan ogenomträngliga massor eller blandar sina blad med de buskars, på hvilka den slingrar sig.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Större rödögonflickslända, ”Erythromma najas”, sitter här på en blommande vattenpilört, ”Persicaria amphibia”.

Större rödögonflickslända förekommer i stillastående vatten av många slag, såväl små som stora, näringsrika som näringsfattiga och man kan också finna den i långsamt rinnande vatten som i kanaler och diken.

Mest individrik är den i ganska näringsrika, vindskyddade småvatten med rik flytbladsvegetation där det senare utgör ett krav, då arten mycket sällan återfinns i vatten utan inslag av flytande vegetation.

Larvutvecklingen hos den större rödögonflicksländan är tvåårig.

Större rödögonflickslända finns i hela Danmark och större delen av Finland och i Sverige finns den i hela landet utanför fjällregionen.

I Norge finns den endast i sydost och i ett område kring kusten vid Trondheim.

I närheten av det öppna vattenfallet vid Fågelforsdammen har forsärlan, ”Motacilla cinerea”, häckat framgångsrikt i år också.

Under 1800-talet gjordes endast ett fynd av forsärla i Sverige, nämligen i nordvästra Skåne i december år 1843.

Den första häckningen gjordes år 1905, då ett par häckade vid Taberg men under 1920-talet etablerade sig forsärlan på flera ställen i Skåne, Halland och Småland.

Allt fler häckningar konstaterades senare i Sverige och arten spred sig allt längre norrut men eftersom arten verkar vara känslig för stränga vintrar så observerades inga forsärlor under flyttningen vid Falsterbo under höstarna åren 1942-1944, då vintrarna var mycket stränga och snörika.

Detta var dock en tillfällig tillbakagång orsakade av de kalla vintrarna under åren 1940-1942 och arten har nu tack vara flera milda vintrar i rad ökat kraftigt i antal.

Under 1995 uppskattades det totala antalet häckande par i Sverige till 2000 par, men torde nu vara uppe i kanske 5000 häckande par.

Forsärlan häckar vid strömmande vatten och den föredrar mindre åar och bäckar, gärna där stränderna är steniga och grusiga och kantas av frodig lövskog.

Ofta förekommer den i närheten av gamla kvarnar och stenbroar, där fundamenten erbjuder goda boplatser.

Forsärlan återkommer till sina häckplatser redan i mars eller början av april och boet läggs på någon hylla i strandkanten, i en klippnisch eller någon annan liknande hålighet. Ibland används andra fåglars bon, särskilt strömstarens.

Forsärlans bo avslöjas ofta av att det sticker ut allehanda byggnadsmaterial från det något slarvigt hopkomna boet.

Materialet i forsärlans bo utgörs av diverse växtdelar, såsom mossa, strån, rötter samt blad och invändigt förses balen med hår och ull, mer sällan med fjädrar.

Honan sköter ensamt bobyggandet och äggläggningen sker redan i april.

De fyra till sex äggen liknar gulärlans och är gulvita med gråbruna fläckar, ofta i form av streck.

Ruvningen sköts av båda könen men ofta ruvar honan ensam under natten.

Ruvningen varar mellan 12-14 dagar och ofta läggs två kullar. Båda föräldrarna hjälps sedan åt med matningen, och efter tolv till tretton dagar lämnar ungarna boet.

Födan utgörs särskilt av tvåvingar jämte andra insekter, såsom sländor och skalbaggar.

Under hösten främst i oktober flyttar de flesta av forsärlorna söderut även om vissa övervintrar i de sydligaste delarna av landet och flyttningen sker då främst till de västra delarna av Europa.