Mötet, del 40, brandticka

Mötet, del 40, brandticka
Mötet, del 40, brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder från trakterna kring Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i början av augusti anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Det lyste rött av en ticka på en av de gamla granarna i det gamla vedupplaget som var upplagt något hundratal meter rakt öster om Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

När jag kom närmare tänkte jag först på en märklig cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, men i så fall en mycket atypisk sådan. Det visade sig istället vara en rar ticka av arten brandticka.

Jag räknade till 7 stora och en liten fruktkropp av den rara brandtickan, ”Pycnoporellus fulgens”, på den gamla granlågan samt en fruktkropp av klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, alldeles bredvid.

Det verkar som om klibbtickan, ”Fomitopsis pinicola”, måste ha rötat stocken innan brandtickan, ”Pycnoporellus fulgens”, kan trivas, det är fakta som står i svampböckerna och som tycks stämma här på platsen invid Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Röta är ett vitt begrepp som står för vissa typer av nedbrytning av levande eller döda organiska vävnader, oftast orsakade av svampar och bakterier.

Vävnadsnedbrytningen uppstår ofta som en effekt av utsöndrade enzymer, som dödar vävnaderna innan organismerna kan tillgodogöra sig dessa som energikälla.

Inom zoologin och medicinen används benämningen röta i samband med inflammation och varbildningar hos djur och människor.

Inom botaniken talar man om blöta eller torra rötor, fasta eller lösa, och rötor kan vara vita, bruna eller svarta, slemmiga, mjuka eller hårda. Man talar bland annat om krympningsröta, fläckröta och hålröta.

Rötor kan tillväxa snabbt eller långsamt och växer till så länge som substrat och miljöbetingelser tillåter och uppträder såväl på växande växter och kulturer som på lagrade produkter och kan orsaka mycket stora ekonomiska förluster.

Röta är dock också en viktig del av det naturliga kretsloppet, det vill säga, vanlig förmultning.

Inom trä- och virkesteknik innebär röta svampangrepp i virke vid förhöjd fuktighet, vilket fördärvar virkets mekaniska egenskaper.

En lång rad olika svampar är de huvudsakliga nedbrytande organismerna och deras inverkan kan grovt delas in i tre huvudtyper, vitröta och brunröta samt engelskans soft rot, fritt översatt mjukrot.

Vitrötesvampar har förmågan att bryta ner vedens alla huvudbeståndsdelar, cellulosa, lignin och hemicellulosa och angripna vedpartier får i början en rödbrun anstrykning. I senare stadier ljusnar veden, blir gulvit till vit och fibrös.

Vid brunröta bryts inte ligninet ned varvid veden blir brun, krymper och spricker tärningsformat.

Soft rot, eller mjukrot, kännetecknas av att det bildas hålrum i vedfibrernas cellväggar och hållfastheten försämras ofta utan tydliga tecken på angrepp.

Olika träslag har mycket olika motståndskraft mot röta och av de inhemska träslagen är ekens kärnved mest resistent men även kärnved av furu och lärk har god resistens.

Naturlig resistens i  trä beror bland annat på förekomst av svamphämmande extraktivämnen, i ved av furu är det främst ämnet pinosylvin.

När splintved övergår till kärnved ändras den kemiska sammansättningen och ett ämne som kallas pinosylvin bildas.

Denna process är helt avgörande för beständigheten hos träprodukter eftersom pinosylvin är fenoler som gör träet naturligt impregnerat och på så sätt mer beständigt.

Fenol eller karbolsyra, C6H5OH, är en kemisk förening bestående av en bensenring med en hydroxigrupp vid en av kolatomerna. Bensen, C6H6, är det enklaste aromatiska kolvätet och det kallades tidigare för bensol.

För att höja beständigheten hos virke avsett för användning i direkt markkontakt eller i andra utsatta miljöer kan det impregneras med olika träskyddsmedel.

Kärnvirke kallas gamla tall- och lärkstammars innersta del vars ”döda celler” fylls med bland annat hartsämnen, det vill säga ”kåda”.

Fetved kallas barkade eller skadade träd, dock endast tall och lärk, då dessa helt naturligt mobiliserar stora mängder hartsämnen ”kåda till det skadade området. Ytveden, splintveden, blir med andra ord ”impregnerad” av naturens egen ”Farmors dunderhonung”.

Bilden visar den av klibbtickor rötade ”brandtickegranen” vid Östersjön på Skillingaryds skjutfält.

Ticksläktet ”Pycnoporellus” har i Sverige två arter, bildens brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”, och storporig brandticka, ”Pycnoporellus alboluteus”.

Båda dessa arter är mycket vackra och iögonenfallande svampar och kännetecknas av att de är färgade i rött och orange och om man droppar KOH, kaliumhydroxid, på fruktkropparna så blir de ännu tydligare rödfärgade.

Brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”, är en riktigt orangeröd färgklick i skogen och det är en svamp som man inte kan missa.

Oftast finns den på granlågor, men arten har även hittats på tall, björk och asp och det verkar, som jag reda har nämnt, att klibbtickan, Fomitopsis pinicola, måste ha rötat stocken innan brandtickan kan trivas.

Arten brandticka är hattbildande till resupinat, med fint luden hatt.

Brandticka har tidigare betraktats som otroligt sällsynt, men den verkar vara på frammarsch då den har hittats lite oftare under de senaste åren.

På Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm har man den första insamlingen och tillika typexemplaret av brandticka, insamlad av Mats Adolf Lindblad i september år 1842 i Kullersta skog, Wallby socken, Södermanland.

Det dröjde ytterligare tio år, till år 1852, innan Elias Fries beskrev arten och då som ”Hydnum fulgens”.

Brandtickan verkar ha sitt starkaste fäste i Södermanland, men man har även insamlingar från Småland, Östergötland, Närke, Uppland och Västmanland och nu även på Skillingaryds skjutfält.

Den enda tänkbara förväxlingsarten till brandticka är, som sagt, cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, men den senare är en lövvedsart som växer i öppna lägen mest på björk.

Om man är osäker droppar man lite KOH, kaliumhydroxid, på svampen, cinnobertickan blir då svart, medan brandtickan blir röd.

Brandtickans nära släkting den storporiga brandticka, ”Pycnoporellus alboluteus”, är också en mycket sällsynt art, och den är fridlyst i Sverige samt är också föreslagen att bli skyddad av Bern Convention Fungal List.

Vad jag vet har den bara hittats på fem lokaler i vårt land, i Dalarna och i Norrbotten och den storsporiga brandtickan är orange, resupinat, vidvuxen, med stora uppslitsade porer, och även den kan hittas på barrved.

I Naturhistoriska riksmuseet har man inga svenska insamlingar på denna mycket rara art.

Bilden visar brandtickans ovansida.