Moens gård

Moens gård
Moens gård, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder om ett byggnadsminne med rötter i 1600-talet, en tidskapsel i skogen mellan Gällaryd och Ohsbruk i Värnamo kommun.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av september anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

Moens gård är en ensamliggande gård med grå, obehandlade träbyggnader av ålderdomlig karaktär och på gården finns mangårdsbyggnad, ladugård, vagnsbod, sädesmagasin och linbasta.

Bebyggelsen är från 1800-talet eller ännu tidigare, förutom ladugården som är från år 1921 och husen har på ideellt initiativ restaurerats under senare år.

Känslan av Vilhelm Moberg utvandarepos från åren 1949-1959 ligger som en klump i halsen och en påminnelse om ett annat Sverige, ett Sverige i mitten av 1800-talet som 1,2 miljoner svenskar valde att lämna.

Att följa sina barn till stationen när de far till Amerika är som att följa dem till graven.

Markerna kring gården har under flera generationer brukats med gamla traditionella odlingsmetoder och gårdsmiljön som helhet är ett sällsynt och välbevarat exempel på det småskaliga jordbrukets kulturmiljöer.

Folkskolestadgan kom inte förrän år 1842, den som sa att alla barn i Sverige skulle lära sig att läsa och skriva, och att kunskaper och myter om Amerika kunde spridas så effektivt byggde inte minst på att allt fler i befolkningen kunde läsa böcker och tidningar.

Men Hanna, en mor bland många mödrar som fått följa sina barn till stationen för resan till Amerika, lärde sig aldrig skriva, heller aldrig att läsa.

Hon måste gå till en granne för att få brev skrivna till barnen i Amerika och hon fick gå till grannen för att få deras svar upplästa.

Mor Hanna som i hela sitt liv längtade och längtade efter att dottern och hennes barn skulle komma hem till Duvemåla igen och det var hon som brukade säga:

”Att följa sina barn till stationen när de far till Amerika är som att följa dem till graven.”

Det är mor Hanna som här får gestalta den livslånga längtan efter barnen och barnbarnen som reste till Amerika i mitten av 1800-talet från en plats inte olik gården Moen och som de aldrig fick återse.

Redan på medeltiden började skogarna öster om Värnamo att befolkas, man röjde skog och sten för att få åker och äng men man vet inte när den förste nybyggaren kom hit till Moen, men redan på 1600-talet bodde det människor här.

Från 1800-talet och fram till 1960-talet levde man och brukade jorden på ett sätt som vi idag betraktas som mycket ålderdomligt och genom att studera detta brukningssätt har vi idag möjlighet att förstå hur den svenska landsbygden kan ha sett ut i äldre tid.

Bildens timrade linbasta med svale vid ena gaveln och med torvtak har för ett antal år sedan fått ett nytt bjälklag och tak.

Linbastan återfinns utanför mangård och fägård, och kallades även linbastu, samt är en bastuanläggning för linberedning där linet skall kunna torka under hösten då solen inte längre är tillräcklig för att linet skall kunna torka utomhus.

Till höger utanför bild ligger dessutom ett hitflyttat sågverk.

I Sydsverige är dessa bastur huvudsakligen avsedda för torkning av lin, i övriga Sverige används de vanligen även för torkning av malt, tvätt, bad och ibland även för rökning av kött.

Lin, ”Linum usitatissimum”, är en ettårig, kal ört, med stora, blå blommor och där bladen sitter strödda längs stjälken, de är långsmala med helbräddade kanter och bara en nerv.

Lin blommar från juni till augusti och blomman är stor och ljusblå, och foderbladen är mer än sex millimeter långa.

Fodret liksom kronan är fembladigt och ståndarna är också fem till antalet.

Lin är en kulturväxt som ibland förvildas, den är inte känd som vildväxande någonstans i världen och dess ursprung är dunkelt, men man tror att den härstammar från vilda arter från Medelhavsområdet eller Sydvästasien.

Den första fynduppgiften som förvildad är från Halland och publicerades av Lars Montin år 1766.

Man har hittat rester av lin från Trogsta i Hälsingland som härrör från 200-talet efter Kristus och enstaka fynd finns också från järnåldern.

Från 1100-talet finns två kända bildvävar som är vävda med linnebotten, Skogstapeten från Hälsingland och Överhogdalstapeten från Härjedalen.

Linet var förr en av våra viktigaste kulturväxter och redan i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från år 1555 omtalas att,

”I varmare trakter av Norden, där lin finnes, spinnas därav trådar, som färgas och vävas så skickligt, att man skulle tro att arbetet vara gjort mitt i själva Latium”.

Odlingen av lin i Sverige minskade kraftigt under slutet av 1800-talet, vid 1860-talets slut uppskattas den ha omfattat drygt 16000 hektar, vilket år 1916 hade minskat till omkring 900 hektar.

Lin utlagt för rötning Linhantering är mycket arbetskrävande, linet ska odlas, skördas, torkas, repas då fröställningarna repas av, rötas då stjälkarna blöts upp för att frigöra fibrerna, bråkas eller krossas, skäktas och häcklas då linfibern rensas från ved och korta fibrer, ”blånor”, spinnas och slutligen vävas för att få fram slutprodukten linne.

Blånor är en utvidgad form av ”blår” för ”grovt linne”, och är relativt kortfibrigt men spinnbart material som avskiljs vid bearbetning, häckling, av lin, hampa eller jute. Linblånor används för tätning av till exempel rörskarvar. Garn som spinns av blånor kallas för tovgarn eller blångarn

För att få fram 300 kilo lingarn krävs 6 ton orepad linhalm och oljelin odlas för utvinning av linolja, men även frön av spånadslin kan användas för oljeutvinning.

I Sverige nådde odlingen av oljelin en topp i slutet av 1940-talet, med ungefär 50000 hektar men numera odlas spånadslin bara på något hundratal hektar och oljelin på omkring 2500 hektar.

Linfrö används bland annat som medel mot förstoppning och ingår ibland i matbröd.

Med linodlingen följde ett antal ogräs som är bundna till lin och dessa har minskat i takt med att linodlingen minskat.

Växter som lindådra, ”Camelina alyssum”, linrepe, ”Lolium remotum”, linsnärja, ”Cuscuta epilinum” och linmåra, ”Galium spurium” ssp. ”spurium”, som är en underart av småsnärjmåra, ”Galium spurium”, anses numera vara så gott som försvunna från Sverige.

Lin är för övrigt Hälsinglands landskapsblomma och artnamnet ”usitatissimum” betyder ”mycket nyttig”.

Det svenska namnet lin användes redan i de medeltida landskapslagarna.

”Nu ska vi skörda linet i dag,
häckla det väl och spinna det bra.
Sen ska vi väva tröja och kjol,
svänga oss glatt i dansen.”
Ur folkvisan ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Den kvarvarande bebyggelsen är från 1800-talet eller kanske till och med från 1700-talet förutom ladugården på bilden som är från år 1921, även denna omålad och vackert grå.

Husen som utgör gården Moen har på ideellt initiativ restaurerats på ett mycket vackert och stilfullt sätt under de senare åren.

Här ser man baksidan av vagnsboden som är byggt av timmer från granar som levde och växte till tidigt 1600-tal, och om dessa granar kunde berätta vad skulle då dessa 400 år gamla stockar kunnat berätta för oss, kanske om slaget vid Lützen den 6 november år 1632 då Gustav II Adolf föll död i den täta dimman.

Lützen är en stad med 8 900 invånare i delstaten Sachsen–Anhalt, östra Tyskland, 20 kilometer sydväst om Leipzig.

På platsen för slaget vid Lützen år 1632 finns ett minneskapell, ritat av Lars Israel Wahlman och invigt år 1907.

Slaget vid Lützen 6 november år 1632 är en av de mest kända händelserna i svensk krigshistoria och upprinnelsen till slaget låg i att Gustav II Adolf tvingades frångå den operationsplan han fastställt för sommaren och hösten år 1632, nämligen att, med utgångsgruppering i sydöstra Bayern, rikta en massiv stöt in i de kejserliga arvländerna, bland annat nuvarande Tyskland, Österrike, Ungen och Belgien, och därmed få slut på kriget.

En viktig förutsättning för framgång var att samtliga svenska och med Sverige allierade styrkor i Tyskland förenats och lämnat ”ryggen fri”.

Emellertid stod det klart att de kejserliga trupperna under Wallenstein bland annat förberedde ett anfall mot Sveriges allianspartner Sachsen och därmed skulle kunna hota svenskarna i ryggen, vilket ledde till att Gustav Adolf ändrade sin plan och ryckte norrut till Sachsens undsättning.

Händelserna utvecklade sig sålunda att de konvergerande härarna omsider möttes vid Lützen med Gustav II Adolf liksom fältmarskalk Albrecht von Wallenstein inställd på att framtvinga ett avgörande innan vintern kom.

De båda arméerna som ställde upp den dimmiga morgonen den 6 november år 1632 var ungefär jämnstarka.

Svenskarna utgjorde 12 800 man fotfolk och 6 200 man rytteri, med 60 artilleripjäser och de kejserliga trupperna räknade 10 000 man fotfolk, 7 000 man rytteri och 24 artilleripjäser, men därtill kom att en detacherad, avdelad, styrka om 3 000 man fotfolk och 2 000 ryttare under Pappenheim inväntades som förstärkning.

Slagordningen var den dåtida konventionella med fotfolket i centern, rytteriet på flyglarna och det tyngre artilleriet framför fronten, varjämte svenskarna hade lättare pjäser insprängda bland fotfolket.

Slaget tog sin början omkring klockan 11.00 då svenskarna angrep frontalt och efter knappt två timmars strid inträffade den bekanta olyckan, då Gustav II Adolf i spetsen för Smålands ryttare, vilkas chef stupat, skildes från sin trupp i dimman, omringades och sköts till döds.

Strax innan hade Pappenheims häravdelning anlänt, och inför den förstärkta motståndarens tryck sviktade de svenska linjerna.

Men hertig Bernhard av Weimar, som övertagit befälet, förmådde de illa åtgångna brigaderna att gå till förnyat anfall.

Då mörkret föll omkring klockan 17.00 avstannade striderna och läget var då sådant på den kejserliga sidan, att sammanbrott hotade, och det var endast det fallande mörkret som gjorde att man i ordnade former kunde retirera.

Totalt stupade cirka 4 500 man och sårades cirka 6 000, förutom kungen stupade på den svenska sidan även Gula brigadens chef Nils Brahe och på den kejserliga sidan Gottfried Heinrich zu Pappenheim.

Slaget vid Lützen gav inte någondera sidan det avgörande som förväntades och strategiskt sett innebar det att initiativet i kriget, i och med Gustav II Adolfs död, gick förlorat för svenskarna.

Det känns som en scen ut ”Utvandrarna” som är en svensk film som hade biopremiär i Sverige den 8 mars år 1971, regisserad av Jan Troell och baserad på Vilhelm Mobergs böcker ”Utvandrarna” och ”Invandrarna”.

Om ni titta noga innanför grinden kanske ni som jag kan ana Max von Sydow som Karl-Oskar, Liv Ullmann som Kristina, Eddie Axberg som Robert, Pierre Lindstedt som drängen Arvid, Allan Edwall som frikyrkopredikanten Danjel, Monica Zetterlund som Ulrika i Västergöhl och Hans Alfredson som Jonas Petter, och alla de andra i de oförglömliga rollkaraktärerna som utgör detta filmepos.

Sverige var grått, husen var gråa, själen var grå, framtidsutsikterna var grå och det klara jordiska ljuset som lyste så starkt att det nådde anda hit kom från den andra sidan av Atlanten, från förenta staterna, USA.

Bildens art vednål, ”Chaenotheca brunneola”, är en lavart som ser ut som små mörka knappnålar och som först beskrevs av Erik Acharius, och fick sitt nu gällande namn av Johannes Müller Argoviensis.

Vednål ingår i släktet ”Chaenotheca”, och familjen ”Coniocybaceae”.

Erik Acharius, född 10 oktober 1757 i Gävle, död 14 augusti 1819 i Vadstena, var en svensk botanist, läkare, naturforskare och tecknare.

Fader var Johan Eric Acharius och modern hette Catharina Margaretha Hagtorn.

Johannes Müller Argoviensis var en schweizisk botaniker, född 9 maj år 1828 i Teufenthal, Aargau, som är en kommun i distriktet Kulm i kantonen Aargau i Schweiz, han avled den 28 januari år 1896 i Genève.

Den beiga laven upptill på bilden är en art som heter flarnlav, ”Hypocenomyce scalaris”, och är en lavart som först beskrevs av Erik Acharius, se ovan, och fick sitt nu gällande namn av Maurice Gustave Benoit Choisy, som var en fransk mykolog lichenolog, det vill säga svamp- och lavexpert, som levde mellan åren 1897-1966.

Flarnlaven ingår i släktet ”Hypocenomyce”, och i familjen ”Ophioparmaceae”.

Slåtter, är ett ord som benämner att skörda av vallväxter till hö som föda för kreatur, lien och räfsan var då den tidens redskap som man använde när gården Moen var ny, exempelvis i 1800-talets mitt.

I äldre tid skedde slåttern på högsommaren, dels för att växterna skulle hinna fröa, dels för att de då ansågs ha störst kraft och näringsvärde.

Slåttern bedrevs dels på ängar i den så kallade inmarken, dels på utmarkerna, ofta våtmarker på myrar, kärr och i sjökanter.

Man arbetade oftast i lag, där byns eller grannelagets alla gårdar deltog och avkastningen från de ängar som var i gemensam ägo delades.

Arbetet avslutades gärna med en fest, ett slåttergille och sedan förhistorisk tid har lien brukats vid slåttern.

Den hanterades av männen, medan kvinnorna räfsade ihop det avmejade, lade på sträng och stackade.

Höet torkades i höstackar eller volmar, i senare tid i hässjor, och bars eller kördes sedan till ladan, som ibland låg i direkt anslutning till slåttermarken, en så kallad, ängslada.

Eftersom höet är avsett för husdjuren har slåtterns folktro i stor utsträckning varit fokuserad på boskapen och som exempel kan nämnas tron att om det första hölasset för året togs emot av en kvinna, skulle det födas många kvigkalvar under året.

Liksom vid skörden kunde man lämna kvar något av höet ute på fältet, så kallad kontinuitetens magi, för att säkra sig en god återväxt nästa år.

Seden att ”ta haren” i den sist slagna biten på fältet har tillämpats både vid skörd och slåtter och detta var för att Stora hund jagade Haren på stjärnhimlen.

Haren är en stjärnbild på södra stjärnhimlen direkt söder om Orion och är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.

Stora hunden är också en stjärnbild på den södra stjärnhimlen, i övrigt se ovan.

I det som var åker och äng vid Moen ligger åtskilliga odlingsrösen och man kunde endast röja en del av all den sten som fanns i marken.

Det var dock inget problem för bönderna eftersom den teknik man använde var anpassad till detta.

Oxdragna plogar kunde styras vid sidan av hinder, och med handsådd kunde man få säden att växa mellan odlingsrösena.

Under 1800-talet var landskapet mer öppet än idag och då odlades åkerplättar som senare delvis växt igen med skog.

Genom hävd och röjning av igenskogade områden vill man återskapa den gamla odlingsmarken som den en gång såg ut.

Moens gård är en ensamliggande gård med grå, obehandlade träbyggnader av ålderdomlig karaktär med virke från granar fällda år 1610.

På gården finns mangårdsbyggnad, ladugård, vagnsbod, sädesmagasin och linbasta och bebyggelsen är från 1800-talet eller kanske till och med ännu tidigare.

Markerna har under flera generationer brukats med gamla traditionella odlingsmetoder och gårdsmiljön som helhet är ett sällsynt och välbevarat exempel på det småskaliga jordbrukets kulturmiljöer.

Gårdens samlade bebyggelse är byggnadsminnesförklarad, se texten under bild 1.

Året 1610 är 406 år sedan, då hade den 7 januari Galileo Galilei upptäcker tre månar runt planeten Jupiter, med andra ord Europa, Io och Callisto.

I början av augusti år 1610 börjar Sverige åter kriga mot Ryssland, det så kallade ”Ingermanländska kriget”, genom en belägring av staden Ivangorod vid floden Narva, som låg mitt emot estniska Narva.

Ingermanländska kriget mellan Sverige och Ryssland, som pågick mellan åren 1610-1617 kan betraktas som en del av ”Stora oredan”, känt bland annat för försöket att sätta en svensk hertig på den ryska tsartronen.

Under den ryska stora oredan, skickade Karl IX en expeditionshär under riksmarsk Jakob De la Gardie för att inta den ryska fästningen Staraja Ladoga.

När nyheten om att hären anlänt till Ingermanland kom, bad Novgorod kungen att sätta en av sina söner, Karl Filip eller Gustav Adolf, sedermera kung Gustav II Adolf, som tsar, och med denna förutsättning lät de staden intas av De la Gardie.

Karl Filip, föddes den 22 april år 1601 på Revals slott i nuvarande Estland och avled den 25 januari år 1622 i Narva, och var svensk prins av ätten Vasa, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp samt yngre bror till Gustav II Adolf.

Ingermanländska kriget mellan Sverige och Ryssland slutade med stora landvinster för Sverige i freden i Stolbova den 17 februari år 1617 och var en av grunderna till bildandet av den svenska stormaktstiden.

Den 1-23 december år 1610 hålls en riksdag i Örebro, varvid Sveriges kronprins Gustav Adolf framträder för första gången.

Biskoparna tillsätter en utredning för att likforma det svenska skolväsendet, vilket resulterar i 1611-års skolordning.

Att känna historiens vingslag är något som jag gör varje gång jag möter ting från förr, tingen från förr är i detta fall två fotogenlampor i ett fönster på en timrad vägg från en tid som flytt men som ändå har en utstrålning som om att tiden stått stilla.

Fotogenlampan skall ha konstruerats av en polsk kemist och farmaceut vid namn Ignacy Łukasiewicz år 1854 men till Sverige kom inte de första fotogenlamporna förrän i början av 1860-talet.

Fotogenlampor var den vanligaste typen av lampa från slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet, då elektriskt ljus blev allmänt förekommande.

Fotogen är en flytande petroleumprodukt, som består av kolväten med mellan tio och sexton kolatomer samt ett större antal väteatomer.

Fotogen är en tyngre fraktion än bensin, men lättare än dieselolja och är liksom andra petroleumprodukter ett fossilt bränsle och därmed inte förnybart.

Fotogen användes ursprungligen till belysning och var den viktigaste av petroleumfraktionerna, i ett senare användningsområde var som bränsle till tändkulemotorer av olika slag.

I dag används fotogen mest som bränsle för flygplan som drivs med jetmotorer men då krävs det fotogen av hög kvalitet, som kallas för jetbränsle eller flygfotogen.

Alla byggnader är omålade, vilket ger gården en mycket ålderdomlig karaktär och detta var tiden innan det blev populärt att rödfärga husen och gårdarna med rödfärg från Falun.

Kopparbrytningen i Falun påbörjades redan under vikingatiden och upphörde den 8 december 1992.

Gruvans namn Kopparberget kompletterades på 1600-talet med förnamnet ”Stora”, för att skilja den från andra koppargruvor och under 1700-talet var den världens största koppargruva.

Att gruvdriftens biprodukter kunde användas som rött pigment är säkert känt sedan mycket länge och finns belagt i källor från 1500-talet men en mer organiserad tillverkning av rödfärgspigment påbörjades år 1764.

Inledningsvis var volymerna ganska blygsamma, totalt 25 ton under de första 10 åren, men ökade i takt med det ökade intresset för att rödfärga hus.

Under åren 1912-1914 producerades över 1700 ton per år och under 1930-talet över 2000 ton per år.

Därefter har rödfärgen fått konkurrens av andra produkter för fasadmålning, och under 1900-talets andra hälft har det producerats mellan 1000 och 1600 ton årligen.

Som restprodukt vid malmbrytningen har det samlats stora högar ovan jord av bland annat kopparfattig malm och slamjord från varp och efter mineralisering och vittring under lång tid återstår rödmull, som förutom koppar även innehåller järnockra eller limonit, kiselsyra samt zink.

Rödmullen tvättas och siktas varpå den bränns för att sist malas till ett finkornigt färgämne.

Järnockran, som i obearbetat tillstånd är gul, blir röd vid upphettning och är det ämne som ger pigmentet dess färg och den exakta kulören på färgämnet bestäms genom hur länge och vid vilken temperatur det bränns.

Ju högre temperatur och ju längre färgämnet bränns desto mörkare blir det, och färgämnet finns i två olika röda kulörer samt i svart och i grått.

”Röda stugor tåga vi förbi” eller som den egentligen heter ”Sommarvandring” är en svensk sång med text av Georg Åhlstad och musik av Nils Söderström.

Den ingick bland de stamsånger som var obligatoriska i skolundervisningen under åren 1949–1969 och den publicerades av Elkan & Schildknecht år 1937.

Röda stugor tåga vi förbi.
Glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimmel fri
hägnar den jublande färden.
Sången klingar. Hör vår muntra låt,
allt är glädje, må vi följas åt!
Solen lyser, och på vandringsstråt
dra vi med sång genom världen.

Den gamla grå flaggstången var förr inte vit utan omålat grå eller till och med målat mörkbrun, inte som dagens flaggstänger vita.

Bruk av flaggor är historiskt sett förknippad med sjöfart och förekom redan före vår tideräknings början.

Flaggning i modern mening uppstod dock inte förrän på i början av 1200-talet då fartyg från de italienska handelsrepublikerna Venedig och Genua började föra nationsflaggor.

I slutet av 1400-talet var det ett fast etablerat bruk att fartyg skulle föra flagga som utvisade fartygets nationalitet och flaggorna var ursprungligen fästa på en stång som gjordes fast på fartyget.

De kunde då tas loss och föras som fana av militära förband på land, det var först senare man lärde sig att hissa flaggor med hjälp av sejnfall, en flagglina.

I jämförelse med flaggning till sjöss är flaggning på land en relativt ung tradition och på 1600-talet kunde det förekomma flaggning på fästningar, framför allt på sjöfästningar men senare kunde flaggning även förekomma på slott, kungsgårdar och beskickningar.

Det var dock under 1800- och 1900-talen som flaggning på land fick sitt genombrott genom att flaggor efterhand kom att ses som symboler för hela folk och inte enbart för stater och deras ledningar.

I Sverige började man under andra hälften av 1800-talet att flagga vid skolor, prästgårdar och officiella byggnader och kung Oscar II bestämde år 1873 att en flaggstång skulle resas på Stockholms slott och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen vistades på slottet.

Med början år 1893 hölls i övergången mellan maj och juni vårfester under flera dagar på Skansen i Stockholm och festligheterna avslutades med flaggfester den 6 juni, vårfesterna firades fram till första världskriget.

I samband med Unionsupplösningen med Norge, efter den så kallade Karlstadskonferensen i september år 1905, flaggades det allmänt i Stockholm och detta tillfälle verkar ha gett privatpersoner anledning att skaffa sig flaggstång och flagga.

Med första världskriget fick den allmänna flaggningen sitt stora genombrott i Sverige och den 6 juni år 1916 firades för första gången Svenska flaggans dag i hela Sverige.

Flaggfesten i Stockholm flyttades då från Skansen till Stockholms stadion och detta år togs också ett viktigt initiativ av grosshandlaren Johan Petter Åhlén, som erbjöd sig att skänka sammanlagt 2 000 flaggor till personer som kunde visa att de ägde en minst 12 meter hög flaggstång.

Inte mindre än 16 000 ansökningar kom in och efter en insamling kunde han dela ut totalt 8 000 flaggor.

Bara några kilometer från gården Moen finner man Moens Naturskog som avsattes som naturreservat år 1975 och har sedan utökats till dagens 22 hektar.

Skogen är en blåbärsgranskog med upp till 300 år gamla tallar medan granarna är något yngre, runt 200 år och här har ingen avverkning skett under de senaste 300 åren utan skogen har fått sköta sig själv.

Dock har stormarna Gudrun och Per gjort stor skada i den gamla vackra skogen, dessutom får vi lägga till granbarkborrarnas grundliga arbete som ytterligare fördärvat den gamla ”urskogen”.

Kanske skulle han känna igen sig än idag år 2016, mannen som år 1829 stod på gårdsplanen till gården Moen, man tror att han hette Tomas, han hade kommit vandrande på den gamla vägen till gården och stod där på farstubron och blev först inte igenkänd efter alla år i rysk fångenskap.

Under hösten år 1808 hade det blivit ett raskt farväl från de nära och kära på gården då traktens baron Bråkenhielm hade fått uppdraget att mycket snabbt sätta ihop ett kompani med 150 man som skulle vara med och strida i Sveriges sista krig mot Ryssland.

De enda som kom hem från Finska kriget var Bråkenhielm själv, mannen vars namn kanske var Tomas, men 20 år senare stod Tomas utanför dörren till Moen och lutade sig samtidigt mot en krycka med järndetaljer.

Kanske var ”baron Bråkenhielm” personen Per Reinhold Bråkenhielm som levde under åren 1796-1878.

Per Reinhold Bråkenhielm blev år 1823 fortifikationsofficer och var därefter lärare vid Teknologiska institutet under åren 1827-1838 samt dessutom i ett flertal ämnen, främst matematik, vid Krigsakademien vid Karlberg åren 1829-1858.

Han var en konservativ riksdagsman och var ledamot av ridderskapet och adeln från år 1823-års riksdagar.

Efter pastoralexamen prästvigdes han år 1855 och blev kyrkoherde i Tvååker och Spannarp år 1857 och utgav dessutom ett flertal matematiska läroböcker.

Bråkenhielm är en svensk adelsätt med nummer 1 055 på Riddarhuset och ätten härstammar från Västergötland från regementskvartermästaren Sven Brååk som avled omkring år 1667.

Sven Brååks son, löjtnanten vid Smålands kavalleri, sedermera ryttmästaren Pär Brååk, levde mellan åren 1646–1720, och är ättens stamfader.

Han adlades av Karl XI den 14 augusti år 1683 i Ljungby prästgård i Småland under namnet Bråkenhielm och ätten introducerades på Riddarhuset den 14 september år 1686.

En yngre gren lever sedan år 1832 i Tyskland och nuvarande huvudman är Peder Bråkenhielm som är född 1937 och den 31 december år 2013 var 60 personer med efternamnet Bråkenhielm bosatta i Sverige

Moens gård, Hindsekind 1:13, ligger som en ensamgård, omgiven av blandskog, i den östligaste delen av Värnamo socken och norr om Ramnås.

Gårdsstrukturen på Moens gård har rötter i 1600-talet, med gårdens byggnader bevarade i ursprungligt läge.

Gården var tidigare pantförskriven under godset Hindsekind, men friköptes redan på 1800-talet och under senare generationer har odlingslandskapet brukats försiktigt med hjälp av traditionella odlingsmetoder fram till år 1966.

Alla byggnader är omålade och manbyggnaden på bilden från år 1884 utgörs av en knuttimrad dubbelkammarstuga i två våningar med locklistpanel.

Sadeltaket är täckt med torv och en förstukvist vänder sig mot väster och den ursprungliga vägen upp till gården.

Söder om manbyggnaden ligger ett sädesmagasin, visthusbod, troligen från 1700-talet, en timrad ryggåsstuga med torvtak, med pardörr i liggande fasspont.

Cirka 152 år efter det att Tomas kommit hem till Moen från Finska kriget och sin tjugo år långa ryska fångenskap i slutet av 1820-talet, kanske år 1828, och stod utanför dörren till sitt hem lutande sig mot sin krycka med järndetaljer, satt år 1980 en man vid namn Jan Nilsson på ladugårdsbacken till Moens gård med sin fru Ing-Britt och packade upp kaffekorgen.

Han hade läst om ett övergivet hus långt inne i skogen som fallit i törnrosasömn på 1960-talet och stod inte ut med tanken på att en bit vacker svensk kulturhistoria sakta skulle få rasa samman och inte finnas för eftervärlden.

Han kände sig tvungen att rädda gården som brukats av flitiga händer i århundraden, år 1975 hade ett antal personer förbarmat sig om några få hektar av den omkringliggande urskogen som fridlystes, men resten av marken och gården inklusive en av södra Smålands högst belägna bokskogar skulle få vänta några år till på att få hjälp.

Efter ett beslut om att göra något för den gamla gården började ett mödosamt arbete med att restaurera och samtidigt övertyga myndigheterna om nyttan med initiativet, men allra först stegade Jan hem till lantbrukaren Arvid Gustavsson och knackade på dörren och frågade om det var möjligt att få köpa ödehuset Moen.

Arvid Gustavsson och hans syster Linnea hade ärvt gården Moen efter en barnlös moster vid namn Hanna och gården hade stått obebodd sedan år 1966.

Arvid och Linnéa lät till slut låta skänka huset där bland andra deras mor hade vuxit upp så i november år 1980 bildades ”Linnea och Arvid Gustavssons stiftelse” med uppdrag att mycket varsamt återuppbygga Moen och röja i kulturlandskapet, och mycket folk deltog i projektet varav många som dessutom varit aktiva i bevarandet av gamla Värnamo.

På Moen hade det bott försiktiga människor som brukat jorden och inte förbrukat den och det sättet måste man ha med sig in i framtiden.

Samma släkt hade funnits på gården i 400 år och in på 1960-talet hade man levt och brukat jorden på ett sätt som i dag kan betraktas som mycket ålderdomligt.

Runt de många odlingsrösena på de små åkerlapparna hade gårdsfolket handsått det som behövdes och man hade tagit upp de stenar som ett par karlar kunnat bära, resten av de stora blocken fick ligga som öar i åkern, de oxdragna plogarna fick styras runt hindren istället för att flytta desamma.

Men Hanna som var den sista boende på Gården Moen hade inte brukat jorden och när Jan Nilsson började röja, tillsammans med ungdomar från en fritidsgård, hade skog och buskar tagit över de små åkrarna.

Vagnsboden, till höger på bilden är från mitten av 1700-talet och uppförd i timmer samt försedd med vedtak och är byggd i fackverksstil.

Visthusboden, till vänster på bilden, är från 1600-talet stod fortfarande upp när Stiftelsen tog över men fick kraftfullt renoveras till det fina skick som det har vid mitt besök i mitten av september år 2016.

Moens gård förvaltas från 1980 av Linnea och Arvid Gustafssons Stiftelse, namngiven efter de sista ägarna. Medlemmarna har restaurerat byggnader och tillhörande mark. Dessa har försett en del av byggnaderna med torvtak. Trädgård och inägor har hävdats.

Moens gård är byggnadsminne sedan år 1999.

I det lilla trädgårdslandet blommade den vackra arten blågull, ”Polemonium caeruleum”, som är en ganska högväxt, flerårig ört som kan bli upp till åtta decimeter hög.

Stjälken är upprätt med strödda parbladiga blad och en toppställd ganska tät blomställning som blommar i juli-augusti där blommorna är skålformade och femflikade, blå eller ibland vita.

Blågull anses vara ursprunglig bara i de västra delarna av Mellansverige, men den förekommer förvildad i nästan hela landet och naturligt förekommer den i ängar och vid vattendrag.

Redan Carl von Linné uppger år 1737 att arten odlas i trädgårdar och det svenska namnet blågull förklaras enligt C. F Nyman år 1867, ”häntyder på blommans blå krona och guldgula ståndarknappar”.

”I Torneå lappmarks fjäll förekommer mera sällan denna växt, som annars odlas i trädgårdar öfver hela Sverige.

Jag har sett flera från samma rot uppvuxna stjälkar, af hvilka några voro prydda med blå, andra med hvita blommor; jag öfvertygade mig om, att den uppgräfda roten bestod af ett enda stycke. Ack, om de varit tillstädes, som anse, att olika färg angifver skilda arter!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

När ägarna i början av förra seklet blev erbjudna rödfärg till huset tackade man nej och förklarade att om det dög som det var till mor och far så skulle det duga till oss också, man relaterade bakåt och inte framåt.

Bilden visar en interiörbild från Gården Moen där allt verkar vara tidstypiskt samt i ordning och i reda.

Moen har aldrig försetts med elektricitet eller rinnande vatten och Arvid och Linnéas moster Hanna, som var den sista boende på Gården Moen, hade aldrig förstått vad hon skulle med en telefon till.

En bit norr om gården ligger som redan nämnts naturreservatet Moens urskog, den mest urskogsbetonade i Värnamo kommunen men numera svårt härjad av stormar och barkborrar.

Liksom i anslutning till Moens gård finns här ett kulturlandskap som har spår från 1600-talet och någon mer omfattande skogsavverkning har inte ägt rum sedan dess.

Bilden snöbär eller smällebär, ”Symphoricarpos albus”, innehåller ämnen som har irriterande egenskaper i mage och tarm då de gulvita bären kan locka till förtäring, men förgiftningar är ovanliga.

Snöbär är en lövfällande buske med vita bärlika frukter och små rödlätta blommor och buskarna har en rik rotskottsbildning vilket gör att de ofta bildar stora snår precis som här vid Moens gård.

Frukten är en rent vit och bärlik stenfrukt som är rund eller oval och sitter kvar under lång tid.

Fruktköttet är vitt och poröst och de i Sverige förvildade snöbären hör till varieteten ”laevigatus”.

Snöbär är vanlig i odling och förvildar sig ganska ofta i södra och mellersta Sverige och kan på sina håll bli ett svårt ogräs och arten kommer ursprungligen från Nordamerika.

”Omkring pipmurens stenfot står häcken av snöbärsbuskar. Den har svällt ut till ett vilt snår och ur snåret uppstiga de döende aplarna.”

Ur ”Sol och summa” av Harry Martinson, ”Svärmare och harkrank”, år 1937.

Bildens gamla apel är av sorten Stenbock som år 2005 utsetts till landskapsäpple för Värmland, frukterna kördas i början av september, men håller bara en kort tid, arten är mycket härdig och kan växa från zon 1–6.

”Stenbock” är ett träd som börjar ge frukt både tidigt och rikligt, äpplena är medelstora eller stora, elfenbensvita med fast, vitt fruktkött som har en söt smak.

På solsidan av äpplet kan det förekomma röda strimmor eller prickar i skalet och dessa mognar i augusti-september och har kort hållbarhet, så det gäller att äta dem på en gång.

Stenbock är som sagt Värmlands landskapsäpple och kommer från Skillingmark och stammar från en kärnsådd på kärnor från Norge, gjord av den värmländska vallpojken Olof Påtfeldt, kallad Stenbocken, vid slutet av 1700-talet.

Det goda äpplet väckte så småningom uppmärksamhet och fick vida spridning under första halvan av 1900-talet.

Stenbock är ett härdigt äpple som inte har så stora krav på jordmån eller annat samt är motståndskraftigt mot sjukdomar men kan ibland drabbas av skorv.

Stenbock pollineras av följande äppelsorter: Antonovka, Charlamovsky, Oranie, Persikorött sommaräpple, Ringstad, Röd Astrakan, Silva, Sävstaholm, Transparente Blanche och Åkerö.

Den gamla och djupa brunnen är som allt annat i denna unika miljö vid gården Moen mycket välbevarad och kanske finns det något som döljer sig där långt nere i djupet.

Det är en djup brunn som förmodligen inte sinar i första taget, kanske finns där i dess mörka vatten en gammal brunnsål från anno dazumal.

Världens äldsta ål har gått ur tiden då den i 155 år hade den levt i en brunn i Brantevik i Simrishamns kommun i Skåne län, detta meddelande i en tidning är daterat till den 8 augusti år 2014.

Ålen var sålunda född omkring år 1859, och detta år, den 8 juli, avlider vår kung Oscar I fyra dagar efter sin 60-årsdag och efterträds som kung av Sverige och Norge av sin son Karl XV, i Norge under namnet Karl IV.

Detta år hålls också den största slavaktionen någonsin, ”The Weeping Time”, detta då en slavägare vid namn Pierce M. Butler säljer 436 män, kvinnor, barn, och småbarn, vilka alla i veckor vistats i ett häststall vid hästkapplöpningsbanan i Savannah i Georgia, USA.

En lång och välbevarad brunnssvängel som även kallas för stolpvind finns på gården och är en anordning som utnyttjar hävstångsprincipen för att lättare kunna hämta upp vatten ur en brunn.

Den har historiskt förekommit i hela Sverige under olika dialektala namn som brunnsstång, brunnvind, brunnsvåg och brunnljung.

Anordningen har dock förekommit i stora delar av världen, såsom i Kina, i främre Asien, i Egypten och den är även känd från det antika Rom.

Hävstången är ett av den klassiska mekanikens och teknikens grundelement, som används för att förstora krafter.

Hävstångsprincipen utnyttjas bland annat i tänger, saxar, balansvågar och mekaniska domkrafter och uttrycker statikens villkor för momentjämvikt.

Det gamla svinhuset som varit nedmonterat sedan år 1921, för övrigt samma år som ladugården byggdes, och har återuppförts på sin ursprungliga plats.

Här fanns vid mitt besök kraftfulla spår i gräsmattan efter vildsvin, ”Sus scrofa”, som är allätare men det mesta av födan, omkring 90 %, utgörs av vegetabilier där underjordiska växtdelar, som rötter, står för det mesta av födointaget under vintern.

Under sommaren äts gärna gröna blad av till exempel starr och tistlar, men också fallfrukt, bok- och ekollon samt hasselnötter.

Från juli och framåt hösten äter vildsvinen mycket frön och frukter, och ger sig då ibland på odlade grödor.

Födan domineras av frön av stråsäd som höstvete och havre, oljeväxter som raps, samt vall och potatis.

Runt det gamla svinhuset trivdes också stora mängder med svartriska, ”Lactarius turpis”, som inte är någon matsvamp.

Ladugården och logen i väster är uppförd i en stolpkonstruktion med stående panel, på en fint huggen stensockel och här finns tröskloge och en tröskvandring inomhus.

Detta är gårdens yngsta byggnad, och uppfördes så sent som år 1921, detta år infördes en ny svensk giftermålsbalk, i vilken bland annat stadgas att gifta kvinnor är myndiga, båda föräldrarna har ansvar för barnen och att barn och hustru skall bära mannens efternamn.

Därmed är svenska kvinnor slutligen myndiga oavsett om de är gifta eller inte, observera att detta bara är 95 år sedan.

Samma år antar den svenska riksdagen för andra gången och därmed definitivt rösträttsreformen som innebär att det nu råder allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, varvid socialdemokrater och liberaler hade nått sina gemensamma mål om demokrati och parlamentarism.

Den byggnadsantikvariska värderingen av Moens gård ledde till att gården förklarades som byggnadsminne år 1999, se bild 1.

Motivering till byggnadsminnesförklaringen lyder som följer:

Moens gård utgör ett exempel på en ensamliggande gård med ålderdomlig karaktär. Gårdsmiljön utgör ett sällsynt och välbevarat exempel på det småskaliga jordbrukets kulturmiljöer. Det kulturhistoriska värdet består i den autentiska helhetsmiljön och bebyggelsens samverkan med kulturlandskapet. Byggnadsminnet omfattas av skyddsföreskrifter som anger hur det ska vårdas och underhållas.

Det är inte svårt att se var gödselstacken fanns ty här växer idag mängder med kvävekrävande arter såsom nässlor.

Nässlor utgör släktet ”Urtica”, som är ett- eller fleråriga örter med brännhår eller sällan nästan utan brännhår och är sambyggare eller tvåbyggare.

Stjälken är fyrkantig, bladen är motsatta, ovala och med sågad kant, bladbasen är ibland hjärtlik.

Blommorna sitter i axlika eller greniga knippen, hyllebladen är fyra och gröna, honblommorna har två större och två mindre hylleblad, frukten en nöt som ligger innesluten i hyllet.

Nässlornas brännhår är ihåliga och har förbindelse med en liten giftblåsa och håren är mycket sköra och går av vid minsta beröring, deras spets bryts av snett och fungerar som en tunn kanyl när giftblåsan töms.

Släktnamnet ”Urtica” kommer av fornlatinets ”urere” för ”bränna”, vilket syftar på de brännande håren.

Släktet har 30 arter, i Sverige förekommer den fleråriga arten brännässla, ”Urtica dioica”, och den ettåriga arten etternässla, ”Urtica urens.

Tillfälligt förekommer också flera andra arter av nässlor, som bandnässla, ”Urtica membranacea”, hampnässla, ”Urtica. cannabina” och romersk nässla, ”Urtica pilulifera”.

”Få växter älska så mycket menniskans närhet som Nässlorna, hvadan också deras stora utbredning. Deras utseende är, såsom bekant, mindre behagligt, och deras brännande blad och stjelkar göra dem ingalunda omtyckta. Men märklig är inrättningen hos de för dessa växter egendomliga brännhåren. Hvart hår är ihåligt och sitter på en liten giftblåsa. Då vi med bara huden beröra ett sådant hår, hvilket är mycket skört, afbrytes det och blåsan ingjuter i det lilla såret sin skarpa vätska, som nu orsakar den såsom ”nässelbränna” bekanta känsla och de svidande blemmor, hvilkas antal rättar sig efter antalet brännhår, som man råkat vidröra.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

En interiörbild från den snart 100-åriga ladugården, som trots sin ålder är gårdens nyaste byggnad, byggd som redan sagts år 1921.

Bilden är tagen högst upp på rännesbron och visar hur oerhört vacker och unik gården Moen är och förhoppningsvis kommer att vara på sin väg in i framtiden.

Linnéa och Arvid Gustavssons stiftelse Moens gård säger följande:

Att främja kultur och naturminnesvård samt forskning avseende ekologi och kultur- och miljövård genom att vårda och för framtiden bevara del av nuvarande fastigheten Hindsekind Stora 1:13.

Fastigheten, som under flera generationer har brukats försiktigt med gamla traditionella odlingsmetoder, skall i framtiden kunna fungera som ett levande exempel på ursprunglig svensk odlingsbygd.

Ett område om ca 51 hektar av fastigheten Hindsekind Stora 1:13 i Värnamo, som överlåtes till stiftelsen genom gåvobrev av den 27.11.1980, skall brukas och vårdas så att kulturlandskapet bibehålles för framtida forskning. I lövskogsbeståndet på ängsmarken eller överhuvudtaget på gårdens inägor får gran och tall ej spridas eller planteras.

Stenbrytning, anläggande av fler än redan befintliga vägar eller andra intrång som förändrar områdets natur får ej ske, dock har stiftelsen rätt att på utägorna avverka skog för att få medel och virke för underhåll av byggnaderna.

Avverkning liksom andra förändrade åtgärder får dock inte genomföras inom naturreservatet Moens urskog. Det åligger stiftelsen att vårda skogen inom fastighetens övriga delar och tillse att den behålles i ett naturligt och vackert skick.

Mossmarken i nordvästra delen får ej utdikas. Kemiska bekämpningsmedel får ej användas på fastigheten. Allt vilt, växt- och djurliv skall skyddas. Fastighetens byggnader skall bibehållas i sitt ursprungliga skick.

Rödfärgning eller annan täckmålning av byggnaderna får ej ske. Ändringar på byggnaderna får ej ske, med undantag av tidigare målade och tapetserade ytor. Största försiktighet skall iakttagas i samband med utförande av erforderliga reparations- och återställningsarbeten.

Inga inventarier får bortföras från gården. Stiftelsens tillgångar skall i första hand användas för underhåll av byggnaderna, inventarierna, för vård av in och utägor, underhåll av vägar och inköp av redskap. I andra hand skall stiftelsens tillgångar användas på så sätt som styrelsen finner lämpligt, dock får ej tillgångarna användas utanför stiftelsens egentliga verksamhetsområde.

Det enda som tillförts är en såg för att kunna såga breda plankor, man har kopierat gamla bitar och hållit sig till samma dimensioner.

Allt annat snickeriarbete är gjort för hand eftersom det saknas elektricitet på gården.

Noggrannheten ledde till att man allt eftersom åren gick fick mycket beröm och erkännande och nu sitter en skylt på väggen vid farstukvisten om att huset är byggnadsminnesförklarat, se åter bild 1.

Kommunen och länsstyrelsen bekostar en gårdsskötare som under sommarhalvåret tar hand om ett konstant underhåll och håller Moen öppen för turisterna som hittar hit.

Man har tyvärr haft nio inbrott genom och huset har tömts på gamla möbler, en del har man fått tillbaka tack vare gott polisarbete men de eftertraktade möblerna har man blivit tvungen att magasinera.

Arvid Gustavsson som dog år 1991 samt hans syster Linnéa blev de sista i släkten som ägt gården Moen under fyra sekel.

När renoveringen startade hittades för övrigt en gammal krycka med järndetaljer i visthusbodens sädesbinge, Tomas hade slutligen kommit hem.