”Midsommarblot”: Del 8

Förmodligen var skrivbordet lika gammalt som stolen. På måfå bläddrade han bland urklippen som Jill slängt. De sa honom inte mycket mer nu. Han stoppade en vit, en grön och en rosa bil i munnen. Kombinationen av de tre var oslagbar. Han skulle aldrig låta sig luras av dem som envist hävdade att bilarna smakade likadant oavsett färg. Inga tester i världen kunde få honom att ändra uppfattning. Niklas tuggade ur och fyllde på med tre bilar till, den här gången gissade han sig till kulören.

Var hade hon hittat dem? Niklas ögnade igenom högen han placerat på sidobordet och konstaterade att även de handlade om det mystiska försvinnandet. Gunnar tycktes ha återvänt till fallet. Varför? Niklas snurrade ett varv i stolen och sträckte sig på måfå efter en pärm i den sprängfyllda bokhyllan som täckte hela väggen bakom skrivbordet. Urklipp och anteckningar om vartannat. Sköra plastfickor och rostiga gem. Det här var Gunnars livsverk, inte kunde han dumpa allt detta på soptippen. Men vad skulle han annars göra med det? Det skulle ta veckor, ja månader, att få ett grepp om innehållet. Niklas fyllde munnen med så många bilar att han nästan storknade av den påtagliga sötman.

Sedan vände han sig om och drog ut ytterligare en pärm. Fler urklipp nedstoppade i plastfickor. Lika gula som de som låg på skrivbordet.

Niklas visste inte var han skulle börja. Om han ändå hade kunnat rådfråga Jill. Hon var väl tillbaka i Australien vid det här laget. Hur hade hon egentligen hamnat i Brisbane? Varje gång han fört sin syster på tal hade Gunnar blivit tyst. Det enda han sagt var att han inte visste och att han inte brydde sig. Jill hade slutat att vara hans dotter i samma stund som hon lämnat Värnamo. Niklas mamma hade påstått sig veta lika lite och det var säkert sant. Jill hade ju flyttat efter henne och föräldrarna hade inte haft mer kontakt än nödvändigt.