Mejvings krönika: Att vara lättkränkt

Som 70-talist funderar jag på hur det var när jag växte upp. Var man verkligen lättkränkt, som man tydligen är i dag? Får man inte säga vad man vill, när man vill och hur man vill? Varför ska man anpassa sig hela tiden?

Jag bor på landsbygden och det är fantastiskt på alla sätt och vis. Samtidigt som man också får vara precis hur som helst jag får klä mig i vad som helst när jag jobbar i trädgården, jag anpassar inte min musiksmak till grannarna och tvättar inte bilen bara för att grannen har gjort det.

Med dagens informationsflöde och sociala medier funderar man på hur samhället har blivit. Måste man passa in i den där ramen om ”att vara normal” hela tiden, säga det som önskas hela tiden eller passa andra människor till lags? På sociala medier ska man tydligen lägga ut det som passar fint i bekantskapskretsen. 

På wikipedia finns angivet att kränkning innebär att frånta någon eller något dess värde, genom att överträda en etablerad gräns. Det jag undrar är vem det är som utser den ”etablerade gränsen”. Gör du eller gör jag det eller ska vi anpassa oss för att alltid vara normala, eller helst lite bättre än grannen eller kompisen så att vi inte stöter oss med dessa? Och om man är lättkränkt, överträder man bara en viss del av den ”etablerade gränsen”? 

För den personen som anser sig vara lättkränkt måste det vara väldigt jobbigt, kan jag tycka. Det måste gå åt ovanligt mycket energi som kan läggas på andra viktiga saker. 

I yrket får man passa sig så man inte råkar kränka någon. Men en artikel kan värderas precis hur som helst, beroende på vem som läser den. Är det fastighetsägaren som är förbannad på mig för att ha läst om sitt avslagna bygglov i tidningen först innan kommunen lämnat besked, eller är det den personen som ringer från ett hemligt nummer och inte vill vågar säga sitt riktiga namn, eller är det den anonyma personen som heller inte vågar vara sig själv, som kommenterar i vår tidning? Vågar man inte stå för sin åsikt? Jag ska skriva om det som händer, även om det kan tyckas vara lite obehagligt för vissa. Det ingår i mitt jobb.

Har vi blivit mer lättkränkta nu för tiden? Tar man mer illa upp i dag än vad man gjorde förr? Ja, det tycker jag men i samma anda måste man kunna ta kritik, ha en matsked med humor samtidigt som glimten finns i ögat eller inse fakta – så är det. 

Ingen ska behöva anpassa sig till någon som man inte är, eller inte vill vara…