Martinas blogg: Var tog hösten vägen?

Igår vaknade vi som alla andra här omkring till säsongens första snö. Hurra, jublade barnen. Och föräldrarna suckade över fel däck på bilen och lådan med vårlökar som just kommit med posten. Jublet över snön minskade dock något när barnen insåg att vi var tvungna att ställa in planerna på en mysdag med farmor och farfar eftersom vi inte ville ge oss ut och köra.

Så sent som i torsdags var jag ute och promenerade i strålande sol och blå himmel och fotade hösten. Hittade både hundkex, maskrosor och blåklockor bland höstlöven. Och där och då tänkte jag att tiden sannerligen är ur led. Inte trodde jag väl då, att två dagar senare skulle jag fota de vackra gula träden mitt bland snön istället. Det ser så märkligt ut med träden som nu inte längre är gula, men likafullt bär blad fulla av färg. Istället tronar de som rostiga konstverk mot en grådassig bakgrund. Vackert, bräckligt och en påminnelse om att livet kan svänga snabbt.

Det är lite som den här bloggen, den har tyvärr fått stå åt sidan lite det sista. Det är väl en kombination av att jag nu börjat arbeta på min vanliga skrivtid, livet i övrigt och en dotter som utvecklas i en rasande fart på sin resa mot 1-årsdagen. Sen en månad ungefär tar hon några enstaka steg då och då utan att hålla i sig. Men bäst traskar hon om hon håller en hand i något. Ibland glömmer hon bort sig och står rakt upp och ner och klappar händerna. Sen är det som att hon kommer på att hon ju behöver balans och ramlar eller tar tag i något. Det är en härlig, men intensiv tid det här med barn som kommit på att de kan röra sig lite mer än innan. Allt går med en hiskelig fart när hon sätter igång.

Annars går dagarna åt att baka bröd (för det mesta med en liten fröken på ryggen), tvätta, vila, diska, se på någon serie jag följer (med sovande barn i famnen) och att dammsuga samma yta om och om igen. Jag vågar inte ropa hej riktigt ännu, men kanske kan jag snart känna att dammsugningen håller mer än tio minuter igen. Vår hund har varit i sitt årliga oktoberläge. Vilket innebär att tappa sommarpälsen inför vintern. (Kanske inte är precis så, men varje oktober faller pälsen av som ösregn). Och vad gäller bakandet så klagade sonen för ett tag sen ”Måste du baka bröd hela tiden, kan vi inte köpa bröd istället”. Det är verkligen synd om honom och syskonen att de tvingas äta hembakat bröd utan tillsatser och på bra ingredienser. Verkligen tragiskt att de behöver stå ut med sådant i sin barndom. Nädå, skämt å sido så tror jag egentligen att de gillar att jag bakar. Men de vill ha sådana där platta och runda bröd man kan köpa. Och än så länge har jag inte lyckats baka något som är tillräckligt likt sådana bröd.

Men däremot har jag konstaterat hur enormt mycket billigare det faktiskt är att baka själv. På ingredienser för cirka 80 kronor får jag ut ungefär 12 limpor. Säg den butik du kan köpa en hel limpa för under 7 kronor i? Som då dessutom är utan tillsatser, på bra mjöl och nybakt. Det tar omkring 10 dagar för mig att göra slut på drygt 5 kg mjöl. Nu sist köpte jag 2 påsar istället. Jag log lite när jag gick därifrån för det fanns ingen 5 kilospåse på hyllan så hon frågade (nog mest för sakens skull) och gick och hämtade på lagret istället. Och så frågan ”hur många vill du ha?”. Jag tog bägge två som hon hade hämtat. Men jag undrade för mig själv hur många privatpersoner som klämmer till med 10 kg mjöl för att slippa åka varje vecka och köpa nytt.

I övrigt laddar vi inför höstlov. Får se vad vi hittar på för äventyr. Ska vi bara vara hemma jag och barnen i fyra dagar så kommer det vara en överhängande risk för att den här mammans tålamod har flyttat och ersatts av galenskap… Om inte annat kommer det vara grymt gött att komma till jobbet på fredag eftermiddag och andas lite bland vuxna människor.

//Martina