Martinas blogg: Sånt man inte berättar om
Nyheter Jag hör att familjen pratar med mig. Men jag hör inte vad de säger. Jag förstår inte sammanhanget. Kroppen har panik och stänger av världen runt mig. Jag är yr. Hjärtat rusar.
Zicko, familjens ångestdämpande blandras på fyra ben
Jag kollar pulsen och den är förhöjd, men inte så mycket som det känns inuti. Men kroppen reagerar i panik. Jag har vad många, många, många andra har. En panikångestattack. Inte min första och säkerligen inte min sista. Utlöst av något jag så här i efterhand knappt vet varför. Utlöst mitt i ett samtal jag själv hade startat. Mitt i vardagen. Inte på grund av något hemskt, tragiskt, eller oförutsett.
Så varför skriver jag detta? Varför delar jag med mig av något så privat på ett forum som är allt annat än just det. Jag skriver för att det behövs. För att det är för mycket tystnad som det är om psykisk ohälsa. Man pratar om det som att det är något man väljer. Som att man kunde välja att bara bli frisk när helst man vill. Men poängen är att man väljer psykisk ohälsa lika lite som man väljer att få cancer, bryta benet eller få punktering på bilen.
I veckan som var, var jag på föreläsningen i Skillingehus om ”NPF”. Neuropsykiatriskt funktionshinder. Adhd, add, autism. De som föreläste var själva berikade med detta. Och anledningen till att de berättade var att bryta tabun. Att våga berätta om hur det faktiskt kan vara, och är, för så enormt många människor. Skapa gemenskap och visa att även om man kan känna sig ensam om att inte ”vara som alla andra” så är man inte det. Det var ingenting de valde, detta föds man med. Och lika lite som man kan få det helt plötsligt kan man inte heller plötsligt bli av med det. Man (tvingas) lär(a) sig leva med det, hitta ett sätt som gör att vardagen fungerar och tvingas försöka anpassa sig i ett samhälle som är anpassat efter neurotypiska.
Det har länge varit tabu att ens prata om psykisk ohälsa. Något som är så himla vanligt. Något som sällan syns utanpå, men som jag kan garantera finns hos fler än du tror i din närhet. Ångest är en sån sak som många kan slänga ur sig lite slarvigt. ”Åh jag får sån ångest av det här”. I vissa fall är det nog så, att det faktiskt är ångest. I en del ett uttryck för något jobbigt. Och jobbigt är det.
Att leva med ångest är som att ständigt ha en följeslagare som när du minst anar det sätter sig på dig så luften blir tyngre att andas. Att leva med ångest är att känna hjärtat slå över 100 slag i minuten, fast det i själva verket bara är 72. Det är yrsel. Det är illamående. Det är panikkänslor. Det är trötthet. Det är ångest.
Panikångest är ännu mer av allt. Intensivare. Mer tårar. Inte veta vart man ska bli av. Och efteråt en extrem trötthet. Man är helt slut. Kroppen tar så mycket stryk av att laddas ur så otroligt mycket på kort tid. Och man gråter tillslut av lättnad för att det är över. För den gången. Så många tårar som spills genom ångest. Under tiden. Efteråt. Av rädsla för att få ångest på fel ställe. Vid fel tillfälle.
Jag skriver inte för att man ska tycka synd om mig. För det handlar liksom inte om det. Det är ingen längtan efter sympatier som gör att jag bryter en tystnad om sådant, som så länge varit fel att prata om öppet. Men som faktiskt är så viktigt att det blir naturligt. För hur ska vi kunna förstå varandra om vi bara berättar om det som är enkelt? Men det är jobbigt att skriva detta, mycket jobbigare än jag tänkte mig. Precis just nu känner jag både hjärtat rusa iväg och hur luften blir tyngre. Känner hur huvudet blir dimmigt och det börjar nästan värka i armarna.
Just därför måste jag skriva. Därför måste jag skicka iväg det. Och hjärtat må upplevas rusa. Men just nu var pulsen 75.
//Martina