Martinas blogg: När kärleken kom…

Bild från vårt bröllop. Foto: Maria Kenstam

Jag skrev igår att för åtta år sedan låg snön tjock. Det gjorde den sannerligen. Jag bodde i Jönköping då, i ett litet runt gårdshus på Rosenlund. Och fram till min dörr var det en gång skottad med åtminstone en halvmeter snö på båda sidorna.

I flera månader hade vi chattat. Och väldigt tidigt fanns det ett stort förtroende i våra samtal. Vi delade båda väldigt mycket av vårt innersta. Vilket gjorde att vi lärde känna varandra väldigt väl. Trots att det bara var några månader så kändes det som att vi alltid känt varandra. Kanske var det för att så mycket ändå redan fanns sagt, då vi möttes på ett skribentforum. De kring 300 dikter som låg där, berättade ju redan mycket av min historia. Och jag tror faktiskt att han läst dem alla. Det är det nog ingen mer än jag som gjort i övrigt. Nåväl vi pratade mycket och jag hade nog aldrig tänkt träffa honom. Därför kändes det ännu mer tryggt att dela med sig och prata.

Men så skulle han komma upp till Jönköping (han bodde i Varberg då) i ett annat ärende och tyckte vi kunde ta en fika. Det höll jag ju med om, men kände att vi nog skulle prata i telefon först för att se om det skulle bli en lång eller kort fika. Så på måndagen samma vecka ringde vi varann. 4 timmar samtal senare satt vi båda två med varsin telefon i handen och undrade vad som hänt. För det var verkligen så, som att en blixt slog ner. Det var en så enorm skillnad mot allt jag tidigare varit med om.  Och där och då förstod jag att livet aldrig mer skulle vara sig likt.

På tre dagar pratade vi sammanlagt 12 timmar i telefon, skickade ett antal sms och pratade även en hel del på msn (ett chattprogram). Nog för att jag kan prata mycket i telefon även nu. Men så där länge har jag aldrig pratat varken innan eller efter. Och det märkliga var, att även om vi pratade så mycket, så kunde vi hela tiden prata mer. Att vi inte pratade mer var att dygnet liksom tog slut och vi skulle ju jobba också.

Torsdag morgon fick jag ett sms ”Om jag kan komma upp redan ikväll, vill du det då?”. Det ville jag ju. Han bad sin chef om ledigt dagen efter, hans chef skrattade och tyckte inte han var klok men lät honom lyssna till hjärtat och gav honom ledigt. Och från första minuten när jag öppnade dörren, så var jag inte längre jag. Jag var en del av ett vi.

Och så här tre barn, ett bröllop, ett hus, två katter, en hund, en husvagn och ett liv i övrigt senare måste jag ändå säga att den där första känslan var rätt. Vi bara visste. Och jag anser för det mesta att man ska gå på sin magkänsla. Lyssnar man på magkänslan vet man oftast svaret, även om det kanske inte alltid är det svar man efterfrågar eller önskar.

Vi har hunnit med en hel del. Skrattat så luften tagit slut. Gråtit av både förtvivlan och sorg. Kämpat oss igenom betydligt mer än vad jag nånsin trodde var möjligt. Men samtidigt är det ju så, har vi klarat oss igenom allt det där utan att slitas isär. Då är det nog banne mig meningen att vi ska klara resten också. För även om livet bestått och består av enorm lycka så är det inte realistiskt att tro att det är det enda man får och ska uppleva tillsammans.

I glädje och sorg. Det har vi lovat varandra där i Algutsrums kyrka, inför både släktingar, vänner och Gud. Vi skrev våra löften själva och de sitter som en ständig påminnelse på väggen. Jag har ju faktiskt lovat att älska min man även när han inte har ätit. Och han har visserligen inte i sina löften lovat detsamma, det kanske var klokt. Men samtidigt lovade han att älska mig även om det kändes hopplöst och det kanske till viss del är samma sak.

Nåväl, livet kommer garanterat bjuda på ännu fler andnödsskratt, förtvivlade tårar, tokigheter, ilska, orättvisor och så mycket mer. Om inte annat så bjuds vi på de flesta av de där känslorna från barnen flera gånger i veckan.

Och i princip kan vi nog faktiskt tackla precis vad som helst. Så länge vi gör det tillsammans. Kärleken övervinner allt, står det nånstans skrivet. Nja, kärleken kanske inte kan övervinna allt, men den gör definitivt kampen lättare.

”Jag lovar att vara dig trogen. Och älska dig gränslöst. Tills döden, tillfälligt, skiljer oss åt”. Så avslutade vi våra löften den där dagen för snart sju år sedan. Och så har det varit, så får det förbli.

//Martina