Martinas blogg: Landet vs stan

Den största delen av min uppväxt bodde jag i Jönköping. Vi bodde precis intill Östra Storgatan: En gata som sällan sover särskilt länge. Vi bodde högst upp i ett hyreshus med 16 lägenheter om jag inte har räknat fel. Dagtid gick det bussar åtminstone var tionde minut och det tog max fem minuter för mig att gå till busshållplatsen. Lika lång tid som det tog att promenera till närmaste mataffär, pizzeria och till stranden.

Det är ungefär tvärtemot den uppväxt mina egna barn får. Den enda bussen som går regelbundet här ute är skolbussen. De bilar som kör förbi är till 99 % boende eller en gäst till en boende. Men visst kan vi ta kollektivtrafik. Bara vi tar oss de snudd på 4 km in till Klevshult så går ju tåget där ibland… Vi har dock en strand bara en km bort. Och till skillnad från Vätterstranden så är Linnesjön faktiskt badbar den största delen av sommaren.

Jag har alltid haft en längtan efter landet. Och tack och lov så tänkte min man likadant. Vi skulle egentligen kunna tänka oss att bo ännu mer på landet än vi redan gör. Men samtidigt är det skönt att det finns andra som ser ens hus om man inte är där. Och det är roligt att man själv har blivit en sån där som har koll på vems bil som kör förbi. Tänk det trodde jag aldrig, men det gick faktiskt oväntat fort. Det är ju en fördel med att det inte är så många hus här ute, svårare (snudd på omöjligt kanske snarare) att hålla koll inne i stan.

Bästa grannarna, precis utanför tomtgränsen.

En av de stora skillnaderna mellan stan och landet upplevde jag alldeles nyss när jag var ute med hunden. Det är pannlampa och reflexväst på som gäller annars ser man inte ett dyft. Inte många gatlampor här ute inte (även om många av oss har en alldeles ”egen” på tomten). Det kan vara jobbigt ibland, jag tycker om att se var jag går. Men samtidigt är det en stjärnklar natt, helt underbart att bara stå här nere på jorden och vara en liten plutt inför det mäktiga i vintergatan.

Det är verkligen ett annat lugn på landet. En annan takt. Och snart kommer något av det bästa jag vet med att bo här. Snart kommer äntligen korna ut igen. Eller ja, snart och snart än så länge ligger ju fortfarande snön på backen. Men våren är på väg. Jag hörde tranorna i torsdags så nu är det snart vår på riktigt. Och det är så härligt när de går alldeles utanför tomtgränsen. De är så fridfulla att titta på, det går liksom inte att vara stressad när man ser korna stå där och beta och bara vara.

Men visst, klart att man ibland kan sakna stadens bekvämligheter. Att inte tvingas vara så beroende av bilen för att klara sig. Vi kan inte handla eller nånting utan bil. Eller ja, det finns väl dem som är lite mer tuffa än oss som cyklar och handlar även om det är ett par mil. Men, tyvärr tillhör inte vi de som är så pass hurtiga och vältränade.

Det bästa med att bo så här, förutom friheten. Är närheten till naturen. Att kunna gå en skogspromenad utan att behöva ta sig iväg med bil eller buss. Kunna släppa ut ungarna i trädgården utan att oroa sig. Odla utan att känna att det man odlat är avgasförgiftat i hög mån. Och visst är det väl lite skönt att när barnen blir äldre veta att de inte kan ge sig iväg på dumheter lika lätt som inne i stan. Men det är tack och lov några år kvar till dess.

Jag antar att ni alla varit i stan och vet hur det ser ut när man kommer fram. Ni ser ju på bilden hur det ser ut när man kommer till vår fina lilla by. Jag älskar verkligen att komma hem och mötas av vyerna. Jag tycker det är lika vackert varje gång. Särskilt i solsken.

//Martina