Martinas blogg: Hos mig, bor Gud i träden

Igår skrev jag om mig själv och en del av mig är min tro. Det som tydligt syns utåt är ju mina kyrkliga uppdrag och mitt arbete. Det är intressant på sitt sätt. Men jag tänkte att jag skulle, denna söndag, berätta lite om hur det är inåt. Så har vi liksom avklarat det och kan avhandla annat följande veckor.

Jag är inte uppvuxen i ett så kallat kristet hem. Vi gick inte i kyrkan när jag var barn och vi pratade inte om Gud. Jag själv hade nog dock en liten längtan och ganska tidigt började jag prata med Gud. På ett barns sätt. Jag pratade med min nalle. Min trygga fina nalle, som än idag är en trygghet, fast nu för mina barn. Jag behövde något handfast, och min nalle var bra på så vis.

En gång frågade jag min farmor om hon trodde på Gud. Hon tittade på mig och svarade utan att tänka efter ”Ja det är väl klart. Det gör väl alla” och sedan var det inte mer med det. Många i farmors generation ”trodde” vare sig de ville eller ej, det ingick liksom i konceptet. Och det var nog inget man direkt ifrågasatte. Men det där dög inte för mig. Jag ville veta mer. Och jag skapade min egen tro. Hittade min egen väg till Gud. Men jag sa det inte direkt till någon, hur starkt det faktiskt var inuti mig. Jag vet inte om jag skämdes. Det dröjde några år och det var nog först när jag bytte stad, började plugga och gick med i kristna studentföreningen som jag kände att jag kunde stå för min tro. På riktigt.

För mig är Gud naturen. Att varje träd får nya blad varje år. Alla blommor som av egen kraft väcks till liv. Våren är verkligen Guds storhetstid tycker jag. Och träden i synnerhet är för mig trygghet och frid. När jag i tonåren slutat prata med min nalle, men ändå behövde något handfast. Då sökte jag mig till träden. Jag hade ett särskilt träd inte så långt hemifrån där jag kunde krypa upp på en stor gren, och bara vara. Jag tecknade, jag skrev, jag lyssnade på musik. Jag grät ibland, men mest bara var jag där, i stillhet. Än idag är träden en tillflyktsort. Numera oftast tillsammans med vår hund. Jag älskar skogen och framförallt att ha den så nära. Att bo så här på landet är verkligen en ynnest. Tänk att få bo mitt i denna fantastiska natur och bara vara. Det ger ett lugn i sig.

För 14 år sedan skrev jag en dikt om hur jag trodde då. Den där dikten har jag återkommit till då och då, och den stämmer till stor del ännu. Och när jag stod i duschen idag, kom den över mig ännu en gång. Jag väljer att se det som ett tecken. Och delar därför den texten med er också, fast på en bild.

Jag har många upplevelser som gjort att min tro har etsat sig fast. Även om jag är närmare Gud ibland och ibland en bit ifrån finns min tro alltid i hjärtat som en stadig punkt. Dock är många av mina upplevelser inte bara mina, så jag kommer inte dela någon så här öppet. Dels av hänsyn till övriga i händelsen, och dels för att detta inte är rätt forum för det. MEN jag berättar gärna och pratar om det, i ett mindre sammanhang, över en kopp eller två. Våga fråga.

Jag tror att livet är till för att delas. Upplevelser, lärdomar, glädjeämnen, sorg. Man måste våga prata om det. Annars äter det upp oss. Så om ni bara tar med er en sak ifrån denna text. Ta med er att våga prata. Livet är värt att dela. Både glädjen och tyngden. Jag tror att det är viktigt. Många sitter hemma i sin vrå och tror att de är ensamma om sin sorg. Men i världen utanför finns det så många som klarat sig igenom liknande händelser. Våga prata. Våga dela. Och kanske kan det på så vis skapa en större förståelse i livet för många. Kanske till och med bryta vissa tabun. Jag älskar förövrigt att bryta tabun, och lär göra det i ett antal inlägg framåt.

Ta hand om dig.

//Martina