Martinas blogg: En vecka andrum
Nyheter När man har tre barn med diverse olika behov blir det lätt en massa möten och platser man ska vara på. Är man dessutom ovanpå det förtroendevald med olika engagemang så ökar graden möten drastiskt.
Bloggaren Martina fick plats med uppgrävda busken i passagerarsätet
Denna veckan är den första sen påsklovet som jag inte har haft ett enda möte inbokat. Påsklovet hade jag ju också paus från just möten, men då var det så mycket annat.
Det är tider som ska passas jämt och ständigt. Och det har jag ju såklart även en vecka utan möten eftersom att sonen går i förskoleklass och dottern ska till förskolan. Men de tiderna ids jag inte räkna med. Blir trött bara jag tänker på det. Förra veckan hade jag 4 möten utöver lämning och hämtning och detsamma nästa vecka. Så det var skönt med en vecka utan några större krav.
Denna veckan har jag ägnat åt att tänka på saker jag borde göra men inte orkar i värmen. Gräset som påbörjade klippas förra helgen har väntat på en svalare dag så jag inte ska självdö längs vägen i värmeslag. Men de enda tiderna som temperaturen varit lagom (i mina mått mätt) tror jag inte grannarna skulle uppskattat om jag började dra igång gräsklipparen just då. Men det är väl bara att göra det ändå. Nu i helgen måste det bli av innan vi måste lära oss slå med lie för att få ordning på ängen vi odlar.
I måndags var jag i Norrahammar och gjorde något jag aldrig gjort förut. Jag grävde upp en buske och tog med mig hem. Vi hade ju självklart bestämt att jag skulle komma dit och hämta den, ifall nu någon trodde något annat. Jag är med i en grupp på facebook där man kan skänka och byta växter av olika slag. Har tidigare fått tomatplantor där igenom och nu då en krusbärsbuske.
Så jag åkte dit. De var inte hemma så jag kände mig som en inbrottstjuv när jag gick upp i deras trädgård med en spade i högsta hugg. Ännu mer när jag gick därifrån med en stor buske i näven. Att gräva upp den gick förvånansvärt smidigt. Kände mig grymt kaxig när jag var klar. Mindre kaxig när jag skulle få in den i bilen. Den var visst lite större än jag liksom tänkte. Men efter en lång kamp och många rivsår på armarna fick jag in busken på passagerarsätet. Då hade jag fått kapa av en hel del grenar för att det skulle gå.
Nåväl, den är planterad och nu hoppas jag att den ska ge lika mycket bär till oss som till tidigare ägare. Men jag lär ju tänka till både en och två gånger innan jag tänker att jag ska åka och gräva upp något igen. Jag lever ju ganska mycket efter devisen att saker löser sig. Och det gör det ju. Men inte trodde jag att det skulle ta längre tid att få in busken i bilen än att gräva upp den.
Idag började jag dagen med att ge mig ut på en liten tur med hunden i skogen. Så skönt att få gå själva. Vardagarna är det ju alltid någon unge som ska hänga med på rundorna som sker i härligt dagsljus. Men jag kunde tillochmed ta några försiktiga löpsteg. Tillslut kanske jag med kan springa mer än ett par minuter åt gången.
Förövrigt är det en mindre rolig premiär som varit denna veckan. Nämligen den första gången nånsin jag har haft så många myggbett redan i maj. Jag räknade till 12 igår. Inklusive några sönderkliade. Terroristmyggorna har verkligen varit olidliga i år. Helt galet. Räddningen är klådstillande salva, eftersom jag helt saknar självbehärskning i att inte klia.
Nä, nu är det visst regn i luften så är väl bäst att ta in de lakan jag hängde ut på tork igårkväll. Och eftersom frågan om lunch kommit ett antal gånger redan är det väl bäst att se till att fixa något att äta innan hungern övergår i tjuriga familjemedlemmar.
//Martina