Nyheter

Martinas blogg: I doften av tagetes lever farmor kvar

Nyheter Martina Löwenham bloggar om sin farmor.

Min barndoms farmor och jag.

Idag skulle världens bästa farmor ha fyllt 93 år. Tyvärr är hon inte med oss längre, hon dog i december 2011 när jag väntade vårt andra barn. Så min stora tjej har fått ett av farmors andranamn. På så sätt är hon alltid med ändå.

Nu tror jag inte att de vi älskat bara försvinner när de dör. Jag tror de är med och vakar över oss. Och precis så tror jag det är med bland annat min farmor. Jag tror hon tar del av barnens uppväxt även om hon aldrig fick träffa dem mer än vår förstfödde som bebis. Jag tror hon följer mig och puffar i rätt riktning ibland när jag står rådvill.

Farmor är med mig ganska ofta i min vardag. Jag påminns om hennes existens nästan varje dag. Jag speglar mig till exempel i hennes röda hallspegel. Den hänger i min hall nu. Vi har de blåa glasen vi alltid drack julmust i när jag växte upp. Vi är dock inte lika selektiva utan dricker även annat ur dem. Men farmor var speciell på så sätt, det fanns vissa glas och visst porslin som hade sin givna funktion. Vi åt till exempel bara äppelpaj i de mönstrade skålarna jag inte minns namnet på. Jag har ibland blivit bjuden på annat i likadana tallrikar och det känns lite knepigt på nåt sätt.

I doften av tagetes, kan jag stanna och vara nära farmor en stund.

Men mest är farmor med mig när jag ser en vacker tulpanrabatt. I doften av färsk dill, tagetes och ljuva rosor. Hon är med mig varje gång jag råkar få en skymt av den liljekonvalj som för alltid sitter på min skuldra. Liljekonvalj var farmors och farfars blomma. Hela deras slänt bredvid huset var full av liljekonvalj. När farmor var iväg på ärenden och vi barn var själva med farfar sa han ofta att vi skulle plocka en bukett att överraska farmor med. Liljekonvaljen är för mig kärlek personifierad. Därför har den suttit där på vänster sida i snart 9 år, som en ständig påminnelse om den kärlek som fanns både mellan farmor och farfar och den kärleken som fanns till oss.

Farmor är med mig när jag gräver i mina land. När jag plockar min sallad till smörgåsen. När jag tänker på farmor ser jag henne nästan alltid med scarfen i håret, i sitt bruna solliv och shorts i sin trädgård. Jag ser de stora trälådorna på ben framför mig. Fyllda av tagetes och petunior. Minns hammocken, finska pinnar och hemgjord saft.

Farmor och farfar hade pool och där lärde vi oss simma. Minns gången när min bror lärde sig simma. När han sprang i full fart inifrån duschen på nedervåningen och hoppade i poolen. Inget märkligt med det, det gjorde han mest hela tiden. Men just denna gången hade han glömt änglavingarna som farfar sa, eller simpuffarna som de flesta andra säger. Och farmor som står i trädgårdskläder, alldeles jordig efter att ha rensat i landen var nog precis på väg att hoppa i. Men inte då, brodern simmade lugnt in till stegen och insåg att det där med att simma kunde han ju visst redan. Storasyster, alltså jag, kunde ju inte vara sämre. Så jag tog av mig mina puffar med och visst var det så. Jag kunde ju simma jag också.

Det var en enorm ynnest att vara där på somrarna. Vi badade i princip varje dag. Ibland åkte vi till sjön, men mest var vi där i deras trädgård. Badade i poolen i ösregnet och efteråt fick vi sitta i badrock i soffan framför brasan och dricka varma koppen ur mörka glasmuggar. Varma koppen har aldrig smakat så gott som då.

När jag tänker på farmor tänker jag på hennes glansdagar. När hon var världens snällaste med kärlek för alla. Ingen bakar lika goda bullar som hon (fast min kusin är bra nära) och doften av farmor kommer jag aldrig få igen. Men blundar jag, kan jag se henne framför mig. Blundar jag kan jag se hela huset där de bodde. Korkplattorna på golvet. De bruna skåpsluckorna i köket. Det mosaikmönstrade golvet på toaletten. Den enorma balkongen, med det specialbyggda bordet med en grill mitt i bordet. Utsikten över fälten. De toppenbra klätterträden. Äppelträd, vinbärsbuskar och körsbär. Flaggstången och aldrig, aldrig nudda marken med flaggan. Krocket i trädgården.

Jag firade mina bästa jular där i deras hus. Mina barndomsjular med kusinerna. Minns kräftskivorna i gillestugan. Och vecka efter vecka på somrarna med farmor och farfar. Det var en fin tid och jag minns den tiden med mycket värme.

Jag vet ju att hon tillslut blev dement. Jag vet ju det, och jag vet att det inte var den farmor jag kände. Jag kan fortfarande skämmas över känslan att inte orka åka till henne och hälsa på när hon bodde på hemmet. När hon inte visste vem man var längre, då var det tungt. Sista gångerna trodde hon nog jag var min faster. Jag lät henne hållas och grät bakom solglasögonen. Min älskade farmor så snäll mot alla människor, blev någon annan. Jag vet ju att det var sjukdomen men det var så svårt att se. Och jag vet att hon skulle förlåta mig för att jag inte orkade, om jag hade mött henne igen.

Hon har det så mycket bättre nu. Återförenad med min fantastiske farfar. Blickandes ner på oss med en varm blick. Och i doften av tagetes, lever hon alltid kvar.

//Martina

Taggar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *