Martinas blogg: Dags för semester

De så kallade gräsblocken och sandblocken från förra veckans barnkalas

Ibland glömmer jag att jag är en 32-årig trebarnsmamma, med barn som tycker frukost ska inträffa minst en timme tidigare än skäligt.

Som nu, när klockan närmar sig tre på natten. Maken snarkar, som alltid när han är förkyld. Jag ligger vaken på min sänghalva och njuter av att det bara är jag. Normalt sett är det minst två, ben o armar till intryckta på väl valda ställen. Mysigt ibland men inte när man ligger i låst läge och inte kan röra sig. Med värkande ben i behov av att få sträcka ut sig.

Jag är vaken. Nyss hängde jag tvätten jag tänkte ignorera tills imorgon. Men ångrade mig. Jag råkade börja titta på en ny serie på fyran. Eller alltså ny för mig. Femte säsongen började nyss, så jag är bara lite efter. Nåväl, jag fastnade. Såg 9 avsnitt i ett svep och plötsligt var klockan två. Tänkte fortsätta titta först men nånstans där kom jag på att jag ju har barn att ta hand om i morgon.

I skrivande stund är det tisdag och nedräkningen till makens ledighet har börjat. Jag har laddat med halvfabrikat för att lösa de resterande luncherna tills vi är två hemma och kan laga lunch med barnen på behörigt avstånd övervakandes av den andre föräldern.

Husvagnen ska packas i ordning och kläder ska tvättas upp. Plantorna ska gås igenom så att samtliga vi är rädda om har träull runt fötterna. Så ska de nog klara sig bra. Till helgen är det dags för bröllop, mormorsmys för de stora barnen och husvagnsinvigning för året (för oss. Som gäststuga har den tjänat väl flera gånger redan i år).

Sen får vi se. I år väljer vi att hålla semestern lite öppen. Vi ska dock fira en sexåring. Som hon längtar efter sin födelsedag här hemma. Eller mest kanske efter presenter och kalas. Precis som det nånstans ska vara som sexåring. Hon ska få en cykel är planen, inte löst det klart ännu. Planen är att hitta en fin begagnad, jag tycker nämligen inte att man måste hålla på och köpa nytt hela tiden. Inte för att hon kan cykla ännu men det kommer ju gå bra mycket enklare att lära sig om hon har en cykel i rätt storlek.

Felicia är lite nöjdare nu när hon kan sitta själv och spana på sina badande syskon

Förra helgen hade vi ju barnkalas och jag är så nöjd. Vilken snilleblixt att ha det i lekparken. (Och ännu mer lysande att vara två familjer. Delat ansvar och arbete. Perfekt). Med tanke på den enorma energi barnen hade var det skönt att de inte tog ut den hemma. Kakorna blev lyckade, och godiskuberna med. Fyrkampen klarade de med bravur. Och mest stolt är jag över storsintheten i dessa 7-åringar. Det ena laget vann varenda tävling, och kunde således blivit dryga vinnare. Istället blev det inte alls så. Inga dåliga förlorare och inte något skryt om vinsten. Klart att de var glada att de vann. Men ingen efterfrågade ett pris och ingen blev sur över att förlora.

Efter kalaset så var det snabbt hem igen. Lunch och barnbyte med maken. Sen for mini och jag och bevittnade bröllopet mellan vår kyrkoherde Klas och hans Theres. Så fina de var och vilka enormt duktiga solister. En helt fantastisk utgångslåt var det också. Oh my God, ni vet den som the Moniker sjöng i melodifestivalen för några år sedan (vet ni inte får ni söka på youtube eller liknande. En glad och härligt medryckande sång är det).

Medan låten spelades och sjöngs av en av solisterna så kastades det in ett antal vita ballonger som studsade mellan kyrkbänkarna och framför brudparet. De tog det hela med ro och lite avslappnad glädje och båda två både plockade upp ballonger, sparkade vidare och log så det strålade. Underbart. Efteråt var det bullparty på kyrkbacken med orkestermusik och många kända ansikten. Jättemysigt!

En annan av Felicias "konster" sen ett tag tillbaka är att i tid och otid knäppa sina små händer

Vad gäller mini så är hon ju inte så liten längre. Nästa vecka blir hon 7 månader. Hon kan numera sitta. Hennes två tänder växer så det knakar (har jag ens berättat att de kommit upp? Det är ju några veckor sen nu) och dem bits hon gladeligen med. Så det där med amningen ger vi snart upp tror jag, Sylvassa tänder in i bröstet och sen bara ett stort smile efteråt när man ropar ”Aj”. Jätteroligt verkligen, eller inte. I övrigt har hon denna veckan fått smaka vattenmelon och smörgås. Båda två var ytterst populära. Smörgåsen äter hon själv. Med andra ord, lite i munnen, lite i stolen och lite till hunden som lärt sig var man ska vara för att få snabb matutdelning.

Nästa vecka går startskottet för två veckor semester. Äntligen. För mig alltså, maken ska nämligen vara föräldraledig ett par veckor och jag ska bryta min föräldraledighet för lite semester. Så det måste ju betyda att vi ska förflytta mängden blöjor man önskade att man sluppit byta till makens planhalva ett tag? Vi får väl se hur det blir med det. Till att börja med blir det ju i varje fall bröllop och lite egentid med make och mini. Lyxigt.

//Martina