Martinas blogg: Att lära sig älska sitt barn

Från i höstas när mini fortfarande var i magen. Foto: Elisabeth Korpinen.

Redan helg och dags för min fjärde vecka och således mitt sjunde blogginlägg. Om ni missat något inlägg eller gärna vill läsa igen så kan ni klicka på taggen under inlägget ”Martinas blogg” där hittar ni allt jag skrivit.

Jag skrev för nån helg sen att jag skulle återkomma till det något tabubelagda ämnet förlossningsdepression. Och det tänkte jag göra nu. För sju år sedan blev jag mamma för första gången. Jag hade ju hört andra berätta hur fantastiskt det var att bli förälder. Hur man inte kunde begripa att man kunde känna sådan kärlek från första stund. Så det var vad jag förväntade mig att känna. Men så blev det inte.

Jag visste ju inuti mig att jag älskade mitt barn. Men jag kunde inte genuint känna det. Jag kände mig lurad. Var helt övertygad om att folk hade ljugit för mig när de pratade om känslorna som svallade över. Det tog dock några veckor innan jag sökte hjälp. Det var när jag totalt bröt ihop över något som var en riktig struntsak, som min man sa åt mig att söka hjälp. Eftersom jag ville vara säker på att jag inte skulle backa igen när jag väl tog steget skrev jag på ”mina vårdkontakter”. Och vården fungerade på det sätt den ska när den fungerar bra. Hjälpen kom fort. Nästa dag ringde de upp, dagen efter hade jag en läkartid och därifrån en remiss till psykvården med en tid redan några dagar senare.

Vi fick träffa en anknytningsexpert som var kopplad till bvc och hon lärde oss hur man kunde lära sig knyta an till barnet. Liksom lura sig själv att känna det man ska. Och vet ni, det fungerade. Det tog några månader men till slut kunde jag på riktigt känna den där kärleken inuti. Och tack och lov har man ju så många år att ta igen det på. Sen dess har jag ju älskat honom gränslöst.

Men hur kan man känna igen att man har drabbats av förlossningsdepression? Det korta svaret är att de som sa till mig innan jag blev mamma att det är den största kärleken. De ljög inte. Nu är jag ju mamma till tre och vet att det finns andra upplevelser av att få barn. Man kan verkligen innerligt älska från första stund. Och känner man av någon anledning att det inte är så himla fantastiskt att vara förälder där i början så kan det ju faktiskt vara så att man inte mår bra. Och gör man inte det finns det hjälp att få.

Det viktiga är att inte göra som jag gjorde. Vilket är att svara vad man tror de på bvc vill höra. För ju tidigare man fångas upp, desto tidigare får man hjälp. Ju längre tid som går desto jobbigare att ta sig tillbaka. Så var ärliga, och var uppmärksamma på den andra föräldern. För både mammor och pappor kan drabbas.

Nåväl, nog om det. Idag blir min lilla stjärna tre månader gammal. Det firar vi med att gå på kurs/inspirationsdag på Tallnäs som stiftet anordnar för oss förtroendevalda och sen smita efter halva dagen för att ta oss till Habo kyrka och delta när mitt första syskonbarn också ska bli döpt. När jag skriver klart detta är klockan halv två på natten. Skrivet i omgångar då mini vägrade somna.  Hälften är skrivet med en hand. På den andra somnade till sist mini, men hon sover ganska ryckigt. Och jag hoppas innerligt att hon ska sova vidare så det blir åtminstone någon timmes sömn för mig inför denna dag.

//Martina