Martinas blogg: För 23 år sedan kunde jag ha dött

17 november 1995. Ett datum många av oss minns även om vi inte var så gamla då. Jag var 9 år och bodde i centrala Jönköping. Och det är nog första gången jag verkligen hade änglavakt. Antagligen finns det fler som hade det den dagen, så som det stormade.

Vi bodde på Östra Storgatan, i ett lägenhetshus på fjärde våningen. Mitt emot oss fanns det 3 ännu högre hus och från vårt stora vardagsrumsfönster såg vi Vättern. Med andra ord ganska långt ifrån hur jag själv valt att bo när jag blivit vuxen. Från högtrafikerade gator, höghus och lägenheter, till villa på landsbygden med några enstaka grannar. Bra på olika sätt. Fyra våningar utan hiss var ju klart en bra vardagsmotion. Men jag känner mig oerhört tacksam åt att slippa det med 3 barn, hund och storhandlingar som ska upp.

Det var inte vad jag skulle skriva om. I vardagsrummet hade vi ett jättestort fönster. Det fanns persienner men vi använde dem aldrig. Just denna dagen fick dock någon av mina föräldrar en känsla av att de borde dra ner persiennen och gjorde det. Och tack gode Gud för det. Jag minns inte exakt hur lång tid efter, men inte särskilt länge i varje fall, så hördes en rejäl smäll i hela rummet. Jag och mina syskon kollade på tv. Jag satt precis nedanför fönstret.

Vi sprang ut och tittade på balkongen vad det var som smällt och ser att vårt stora fönster var numera ett stort hål. Nere på gatan bland glassplittret låg en takpanna som flugit in i vårt fönster ifrån huset på andra sidan gatan.

Om vi inte skulle ha dragit ner persiennerna hade tegelpannan med största sannolikhet träffat mig i huvudet. Tack och lov så vet vi inte om den skulle träffat eller missat och det får vi heller aldrig veta. Jag väljer att tänka att det var änglavakt som gjorde att vi drog ned den där persiennen. Jag minns inte att vi någonsin gjorde det efteråt och aldrig innan. 1 enda gång under alla de år vi bodde där, och då räddade den liv.

Det var svinkallt i hela lägenheten och givetvis kunde ingen glasmästare komma mitt i stormen. Så vi sov alla tillsammans i ett rum för att hålla oss varma minns jag. Annars är det mest fragment ifrån stormen som jag minns. Minns hur jag och en klasskompis tog oss till skolan i princip flygande i varsin hand efter hennes pappa som var lång och stabil. Minns framför allt snön som låg kvar sen efteråt. Alla dessa enorma drivor av snö som var kvar att leka i.

*

Det var då. Nu är nu, och nu är det varken snö eller storm. Hur minns just du stormen?

//Martina