Lyckan i en prutt
Nyheter Martina bloggar "När man blir förälder ändras ens världsbild. Inte bara på det sätt man förväntar sig".
Nu tänker jag inte så mycket på det där med känslorna. Det kan nog de flesta tänka och förvänta sig, att man kommer älska det barn man får. Men alla får inte uppleva den där gränslösa kärleken från start. Jag fick inte det. Jag inledde mitt föräldraskap med förlossningsdepression och det är ett ämne jag kommer skriva om längre fram. Idag ligger fokus på en helt annan del av föräldraskapet.
Det är rätt sjukt ändå, att saker man innan man fick barn tyckte var märkliga och kanske lite äckliga, helt plötsligt normaliseras och känns helt normalt. Innan man fick barn hade man alltid rena kläder (sanning med modifikation då jag alltid haft en tendens att spilla) och måttet för om det gick att använda tröjan var om den luktade ok och inte hade några fläckar. När man har små kräkbarn, som jag lyckats få tre gånger, så går måttet fortfarande efter lukt. Men fläckmässigt är snarare, syns det inte, finns det inte.
En annan sak som normaliseras är det där med att prata om kroppsfunktioner. Jag ska inte gå in för hårt på just det, för alla som läser kanske inte är lika härdade och störda som oss småbarnsföräldrar. Men de flesta diskuterade knappast tarmrörelser över en kopp kaffe innan de fick barn. Undantaget är väl de som jobbar i vården. Jag som jobbat i vård- och omsorg sedan jag fyllde 18, har med andra ord övat en hel del.
Men det är ju fantastiskt ändå, att man kan bli så himla glad över en rap och en prutt. Jag hade inte med det i varje fall i mina föreställningar om att bli mamma. Lyckan när en efterlängtad rap äntligen kommer. (Nu syftar jag alltså på barnets diverse kroppsljud). Och hur länge är det egentligen gulligt och förenat med Bravo när kroppen fungerar som den ska? Här hemma blandas det hej vilt mellan bravo och usch beroende på vem som fiser vid matbordet.
En tredje sak som ändras när man får barn, det är måttet av en sovmorgon. Det varierar också lite under själva föräldratiden. Här hemma räknas det som sovmorgon om barnen passerar sju innan de vaknar. De få gånger de passerat åtta börjar man undra om något är fel. Jag vet inte hur det är med andra, men sovmorgon för mig innan jag fick barn var betydligt längre än sju i varje fall. Tyvärr betyder inte det att man som förälder automatiskt är pigg på morgonen. Det hade annars varit grymt bra om det liksom höll varandra i handen att man får barn som vaknar tidigt och att man då automatiskt blir piggare tidigare på dagen.
Däremot vänjer man sig gradvis vid färre och färre timmar sömn per natt. Och det faktum att man alltid vaknar när barnen vaknar. Det minns jag från när jag var liten. Att jag levde i nån slags tro att mamma var ju alltid vaken när man kom ner. Så man väckte aldrig henne. HA! Vilken insikt det var när man själv började vara vaken när barnen kom upp på natten. Och fortfarande gör. Men jag har förträngt om mamma nånsin klagade på att vakna. Där är jag nog en något tjurigare förälder stundtals, beroende på hur många uppvak det varit de senaste dagarna.
Apropå kroppsfunktioner läste jag en så rolig sanning på instagramkontot mammasanningar häromdagen. Vad jag säger: ”Jag ska på toa, är snart tillbaka”. Vad barnen hör: ”Familjemöte i badrummet. Följ mamma!”. SÅ sant. Aldrig kunde jag väl ana innan jag fick barn, hur många olika sorters konversationer man kan ha när man går på toaletten.
Att vara förälder är fantastiskt. Både fantastiskt roligt och underbart och fantastiskt jobbigt. Det är faktiskt hemskt bra att de sover en gång per dygn så man hinner glömma bort jobbiga dagar och ladda för nya äventyr.
//Martina