Långasand, tumlaren och supermånen

Långasand, tumlaren och supermånen
Långasand, tumlaren och supermånen, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder från Västerhavet i lanskapet Halland och om tragedin på stranden.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en solig och varm höstdag i slutet av september år 2015.

Långasands badstrand hittar man cirka 15 km söder om Falkenberg och vägarna till Långasand utgår från kustvägen mellan Boberg och Eftra.

Långasand är långgrunda sandstränder avbrutna av klippiga uddar med namn som Boabjer och Garnbjer och i området söder om Suseåns mynning finns höga sanddyner som förr var häckningsplats för den idag mycket ovanliga fältpiplärkan, ”Anthus campestris”.

Vesslunda naturreservat ligger i norra delar av Långasand i anslutning till Suseåns mynning och har fina strövstigar som bjuder på omväxlande terräng och fantastiska utsiktsplatser över kusten.

Långasands hedmarker är en lisa för själen och en upplevelse för ögat och örat och att vandra omkring på dessa marker är inte minst under höstens tystnad, då bara vinden och västerhavet ljuder, en stor upplevelse.

Under flera hundra år var sanden ett gissel för dem som bodde nära den halländska kusten, så också för människorna i Långasand.

Mycken möda lades ner på att binda sanden med planteringar av tallar och olika arter gräs såsom strandråg, ”Leymus arenarius”, och sandrör, ”Ammophila arenaria”.

Idag är problemet det omvända, så släpp sanden loss för blommorna och binas skull

Jättebalsamin, ”Impatiens glandulifera”, är en högväxt ört som oftast växer i stora bestånd, den har rosa eller ibland vita blommor.

Jättebalsamin blommar från juli till september och blommorna hänger i fåblommiga knippen, de enskilda blommorna är stora, tre till fyra centimeter långa, med ganska kort spetsig sporre.

Frukterna spricker upp explosionsartat vid beröring liksom hos de andra balsaminerna i släktet ”Impatiens”.

Jättebalsamin är en ursprungligen indisk växt som odlas som prydnadsväxt och nu förvildat sig på ett flertal ställen i landet. Den påträffas oftast på fuktig mark, vid dammar, åar och stränder.

Den första fynduppgiften är från Frihamnen i Stockholm och publicerades år 1928.

Gul vaxskivling eller gul vaxing, ”Hygrocybe chlorophana” växer under hösten tämligen allmänt på Långasands hed- och gräsmarker.

Olvon tillhör släktet ”Viburnum” eller kaprifolväxter med drygt 150 arter lövfällande eller ständigt gröna buskar och små träd i tempererade och subtropiska trakter.

De har helbräddade eller sågade, oftast hela, vanligen motsatta blad och tvåkönade, femtaliga, små, vita eller rosa, väldoftande blommor i flocklika blomställningar med eller utan sterila och skyltande kantblommor, hos vissa arter sitter blommorna i klase.

Några arter har använts inom folkmedicinen, och många är prydnadsväxter. Till släktet förs bland annat glansolvon, kejsarolvon, luktolvon, parkolvon, rynkolvon och olvon.

Bildens art skogsolvon, ”Viburnum opulus”, är en 1–4 meter hög buske från Europa och Asien och den har i juni månad en 5–10 centimeter bred blomställning med fertila blommor i mitten och sterila kantblommor, båda typerna av blommor är vita.

Frukterna på bilden är ett rött och giftigt bär och arten, som bland annat växer i skogsbryn och lundar, är i Sverige tämligen allmän norrut till Ångermanland men sällsynt norr därom.

Den odlas ibland i trädgårdar och parker, vilket särskilt gäller formen snöbollsbuske som bara har de sterila och skyltande kantblommorna.

Fiskmålla, ”Chenopodium polyspermum”, är en ettårig, ofta brun- eller rödaktig ört med nedliggande eller uppstigande stjälkar.

”Frömållan berömmes sedan gammalt såsom en mycket smaklig mat (gratissima esca) för fisk i dammar…

…Dess utseende är temligen olikt de andra Chenopodiernas och mera likt de mindre Amarantus-arternas.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Bildens björkticka, ”Piptoporus betulinus”, är en svamp som bryter ned vedens cellulosa, varvid den angripna veden krymper och brister i kubiska bitar.

Veden blir brun till svart och spröd och virkets hållfasthet försämras drastiskt. Rötan kallas ibland också brunröta eller destruktionsröta.

Bildens lövvårtbitare, ”Leptophyes punctatissima”, är en art i insektsordningen hopprätvingar som tillhör familjen vårtbitare och är en ganska liten vårtbitare med en kroppslängd på omkring 9 till 17 millimeter.

Kroppen är grönaktig och beströdd med små svarta punkter vilket är ett av de mest utmärkande kännetecknen för arten. Hanen har korta vingar och honan saknar dessa helt.

Lövvårtbitaren finns i mellersta, västra och södra Europa och hos oss i Sverige finns den endast i den södra delen av landet.

Lövvårtbitaren är en växtätare som gynnas av värme och föredrar soliga och skyddade habitat.

Hanen stridulerar, det vill säga spelar, under natten för att locka till sig honor och sången är svag och utgörs av korta och enkla ljud, närmast hörbara som ”sr”.

Tumlare, ”Phocoenidae”, är en familj tandvalar med sex arter i framför allt tempererade kustnära hav, den saknas bland annat vid Afrikas kuster.

De är de minsta valarna, bara 120–225 centimeter långa med en vikt av mellan 30–160 kilo. De är gråsvarta med vit undersida eller vita sidor, i övrigt mest grå eller svarta.

Tumlaren saknar den för delfiner och näbbvalar typiska näbben och har istället en rundad nos.

Tumlaren lever i små grupper, vanligen bara några få djur, och livnär sig av fisk, några också av räkor men när tumlare jagar fastnar de ofta i fisknät, där de då drunknar.

Arten tumlare, ”Phocoena phocoena”, förekommer i norra Stilla havet och norra Atlanten, men även i Medelhavet, Svarta havet och Östersjön, och är den vanligaste valarten i svenska vatten, även om den har gått starkt tillbaka under senare tid.

Tumlaren jagades, särskilt under sin höstvandring, flitigt redan i vikingatid, inte minst i de danska sunden men senare även vid Gotland.

Bildens tumlare, ”Phocoena phocoena”, härstammar från de första valarna som levde under mellersta eocen för cirka 45 miljoner år sedan som är kända både från kranie- och skelettrester, som visar valarnas ursprung bland hovdjuren inom den nu utdöda däggdjursfamiljen ”Mesonychidae”.

De äldsta valarna, till exempel ”Pakicetus”, var 2–3 meter långa, hade stora skallar och fungerande fram- och bakben och valarnas långsträckta kroppsform men mot slutet av eocen för cirka 40–35 miljoner år sedan utvecklades valar med kortare extremiteter och anpassningar till ett liv helt i haven.

Dessa tidiga, tandförsedda valar kunde bli upp till 25 meter långa och uppdelningen i de moderna tand- respektive bardvalarna skedde i början av oligocen för cirka 35–30 miljoner år sedan.

Hur dessa grupper är släkt med de äldre valarna är osäkert, men de tycks dock inte härstamma från skilda grupper av valar.

Utvecklingen av de moderna grupperna var långsam i början, men de nutida familjerna är i huvudsak kända från mitten av miocen för cirka 15 miljoner år sedan.

Det var inte som vanligt denna helg nere vid Långasand, en strandad och död tumlare låg mitt på stranden efter det som tycktes vara en lång dödskamp vilket märkena i sanden efter stjärten tycktes visa.

Denna lilla val som bland annat hör hemma i våra svenska vatten är en sällan sedd gäst här i Långasand i Halland.

Bildens tumlare ingår i ordningen valar, på latin ”Cetacea”, som i sin tur ingår i ordning däggdjur med cirka 80 nutida arter fördelade på de två underordningarna bardvalar och tandvalar, en tredje underordning, så kallade urvalar, har dött ut.

Valar finns i alla hav över hela jorden, några arter även i de stora floderna.

Frambenen har ombildats till fenor, och bakbenen har försvunnit och en horisontell stjärtfena, och hos många även en ryggfena, av bindväv har istället utvecklats.

Näsborrarna är förskjutna till huvudets ovansida och har hos tandvalar som bildens tumlare en gemensam öppning.

Tumlare kan likt övriga valar utnyttja luftens syre mer effektivt än andra däggdjur genom att de har stor blodvolym och högre halt hemoglobin.

Vid dykning får viktiga organ såsom hjärna och hjärta syrerikt blod, medan perifera muskler klarar sig med syrefattigare blod.

Lungorna är konstruerade så att luften vid djupdykning pressas in i klaffavgränsade avdelningar i luftrören och därigenom förhindras passage av kvävgas till blodet, varför så kallad dykarsjuka kan undvikas även vid en snabb uppstigning till ytan.

Hjärnan är hos valar mycket stor och på ytan lik hovdjurs och rovdjurs, förutom att luktlober saknas. Lillhjärnan, som styr rörelsekoordinationen, är mycket avancerad.

Avslutningsbilden visar den supermåne som om några timmar kommer att bli en blodmåne, ety vår måne befann sig ovanligt nära oss på jorden vid tillfället när jag tog bilden. Det dröjer för övrigt 17 år innan samma sak inträffar igen.