Kulturarva bloggar – när blir man egentligen svensk?

Elin Ljungqvist

Vi firar ju vår nationaldag till minne av att Gustav Vasa valdes till kung detta datum år 1523 och att vi detta datum fick en ny regeringsform år 1809, undertecknad av de fyra stånden och kung Karl XIII. Själv har jag båda dessa kungar i mitt släktträd. Är jag ”lite extra svensk” då? Eller? Hur svenska var egentligen dessa kungar?

Vasaätten sägs ha tysk-baltiskt ursprung och Karl XIII:s föräldrar var båda tyskar och själv pratade han hellre franska än svenska, precis som sin bror Gustav III. Den svenska medborgarskapslagen (som visserligen inte fanns 1809) grundar sig på härstamningsprincipen, det vill säga att föräldrarnas medborgarskap avgör vilket medborgarskap deras barn får. Så egentligen var nog Karl XIII tysk, precis som många av de adliga familjer som haft stort inflytande över Sveriges styre genom tiderna.

När jag fyllde år fick jag ett DNA-prov i present. Jag har under de senare åren intresserat mig mycket för släktforskning och ett DNA-prov kan vara ett sätt att hitta nya grenar på släktträdet, men även bekräfta de grenar man redan har hittat. Själv har jag kommit hela 38 generationer bakåt, hela vägen ner till 900-talet och ”kända svenskar” som Olof Skötkonung, Erik Segersäll och Sigrid Storråda. Jag skulle kunna kalla mig för en riktig viking, eller åtminstone en riktig vikingaättling. Och svenskare än så kan man ju inte bli. Eller

Mitt DNA-prov visade att jag var 87,2 % britt (alltså England, Skottland, Irland och Wales) och bara 12,8 % skandinav (alltså Sverige, Danmark, Norge och Finland). Resultatet förvånade mig inte särskilt mycket, då jag redan kommit fram till denna geografiska spridning genom min släktforskning. Vikingarna reste till det som numera är Storbritannien och blandades med kelter exempelvis och de kungliga och adliga släkter jag har lite längre fram i släktleden var många gånger inflyttade till Sverige, bland annat från England. Så småningom blandas deras blod med blod från exempelvis Åker och Tofteryd och blir till den DNA-profil som jag har idag. Som uppenbarligen inte är särskilt svensk. Eller?

Om man tänker sig lite mer lokalt: när blir man en ”äkta” Skillingarydsbo eller Vaggerydsbo? För några år sedan jobbade jag lite på Skillingaryds bibliotek. Då kom det in en man som brukade sitta på biblioteket ganska ofta för att släktforska. Han läste på min namnskylt och sa fundersamt: ”Ljungqvist- är du släkt med han som körde mjölkabilen här förr då?” ”Nej, svarade jag, min pappa är inte härifrån. Han är uppvuxen i Norrahammar.” Då tittade mannen bekymrat på mig, lade sin hand på min axel och sa med allvarlig stämma: ”Ja, alla är vi ju invandrare någonstans ifrån.”  Vilket han ju i och för sig hade rätt i, men jag hade ändå svårt att hålla mig för skratt.  Min pappa är alltså uppenbarligen inte en riktig Skillingarydsbo, trots att han har bott, drivit företag, varit politiskt aktiv och engagerat sig på andra sätt i samhället i snart femtio år.

Mannen på biblioteket blev dock lite gladare när jag berättade att min mamma hette Engholm som ogift och han kunde då redogöra för min morfars släkt i flera generationer bakåt. Min mormor kom dock ifrån Kaxholmen, så kanske är det så att inte heller min mamma kan räknas som en ”äkta” Skillingarydsbo? Hur många generationer tar det? Och är det någon skillnad om man kommer från Norrahammar eller från Syrien?

Riksantikvarieämbetet har tagit fram en vision för hur kulturmiljöarbetet i Sverige ska utvecklas och vilka resultat som ska uppnås till år 2030. Kärnan i denna vision är att ”Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.” Runstenen i Hok är alltså lika mycket vikingaättlingen Elins som Mahdis från Afghanistan eller som Amiras från Somalia. Eller Lars från Norrahammar för den delen.  Oavsett om man kan läsa runskriften eller inte och oavsett hur många procent svensk man är på pappret eller enligt sitt DNA.

Bor man i Sverige är man en del av vårt land och en del av vårt framtida kulturarv som vi skapar tillsammans. Det tycker jag är värt att fira! Grattis Sverige till denna härliga blandning av människor! Och grattis till oss som får leva i ditt vackra land, som vi ju faktiskt bara lånar av våra kommande generationer.

Elin Ljungqvist, projektledare Kulturarva