Judisk ledare i Värnamo: ”Vi måste mötas – annars vinner hatet”

Allianskyrkan stod i fokus under måndagskvällen. Bild: David Alin

Under Shalom Värnamos månadsträff i Allianskyrkan berättade han om oro, tystnad från omgivningen och vikten av att fortsätta mötas över religionsgränserna.

– Vi måste träffas och förstå varandra. Annars är det fördomarna som får styra, säger han.

Den judiska församlingen i Göteborg består av omkring 1 000 medlemmar och är en av Sveriges nationella minoriteter. Församlingen har både en större synagoga från 1855 och en mindre ortodox synagoga. Sedan drygt 20 år tillbaka är den stora synagogan egalitär, vilket innebär att kvinnor och män deltar på lika villkor i gudstjänsterna.

– För mig är religionen grunden. Utan den kan vi inte överleva som folk. Våra traditioner är det som hållit oss samman i tusentals år, säger Dan Fibert.

Han är själv uppvuxen i ett traditionellt judiskt hem i Göteborg och har under många år engagerat sig i församlingslivet. Bland annat leder han arbetet i det judiska begravningssällskapet Chevrah Kadisha.

– Det är ett hedersuppdrag. Det är en av de viktigaste uppgifterna man kan ha, säger han.

En stor del av kvällen kom att handla om situationen efter Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023.

– Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva det här igen. Hatet har blivit mer öppet, menar Dan Fibert.

Han berättar att säkerheten runt synagogan i Göteborg är rigorös och att besökare måste identifiera sig. Vid guidningar för skolklasser, omkring 5 000–6 000 besökare per år, finns numera ibland vakter närvarande.

– Ibland kan jag känna mig otrygg, men samtidigt är det viktigare än någonsin att vi öppnar upp och låter människor komma och ställa frågor.

Han beskriver hur många skolelever aldrig tidigare har träffat en jude.

– De flesta vet ingenting. När vi pratar med varandra som människor försvinner mycket av misstänksamheten.

Samtidigt menar han att antisemitismen i Sverige förändrats över tid.

– Bland infödda svenskar har den inte ökat nämnvärt, men bland vissa grupper med rötter i Mellanöstern ser vi en tydlig ökning, säger han.

En aspekt som Dan lyfter är den upplevda tystnaden från tidigare vänner och bekanta.

– Det är tystnaden som gör mig galen. Människor man trodde stod nära säger ingenting, de frågar inte hur man mår. Det gör ont.

Han menar att det är bättre att våga ställa frågor än att undvika ämnet.

– Man behöver inte hålla med om allt, men man kan fråga hur någon mår när deras familj lever i krig.

Under en resa till Israel i november och december besökte Fibert kibbutzer som drabbades hårt den 7 oktober samt platsen för Nova-festivalen, där över 360 personer dödades. Han berättar om mötet med en mamma vars dotter hölls som gisslan i över 400 dagar.

– Ovissheten är det värsta. Att inte veta om ens barn lever, säger han.

Insamlingar som arrangeras i Sverige går bland annat till stöd för traumadrabbade i Israel. Dan beskriver hur terapihundar och hästunderstödd terapi hjälper soldater och civila med svåra trauman.

– Jag såg en ung man som blivit blind i kriget. Hans hund kunde lugna honom när paniken kom. Det var oerhört starkt att se.

För Dan Fibert är Israel mer än en politisk fråga.

– Om inte Israel finns, vad händer då med oss judar i världen? Historien har lärt oss att vi behöver en fristad.

Samtidigt beskriver han en vardag i Israel där restauranger och kulturliv fortsätter trots kriget.

– De har 15 sekunder på sig att ta sig till skyddsrum när larmet går. Sedan går de tillbaka och fortsätter äta sin middag. Livet måste fortsätta.

Kvällen avslutades med frågor från publiken om antisemitism, politik och framtiden i Sverige. Dan Fibert uttryckte tacksamhet över stödet från kristna Israelvänner.

– Ni gör att jag känner mig trygg. Att ni finns här betyder mycket.

Han återkommer flera gånger till vikten av dialog.

– Hat föds i okunskap. När vi möts ansikte mot ansikte blir det svårare att demonisera varandra.