Jeanettes krönika: Uttern – naturens egen storfiskare
Nyheter Det är tidig höst och björkarnas löv börjar så smått skifta i gult. Vi tar en promenad utmed Lagan. Vattnet glittrar, och vi håller utkik efter den grå hägern som vi vid tidigare promenader har fått se. Läs Jeanette Hallgren Eklunds premiärkrönika här.
Den här dagen får vi dock se något helt annat. På Lagans motsatta strand glider något långt och mörkt ljudlöst ner i vattnet och simmar iväg. Första tanken är att vi har sett en mink, men det här djuret verkade vara längre. Tänk om det var en utter? I så fall kan vi verkligen vara glada eftersom uttern, som är Smålands landskapsdjur, är sällsynt.
Uttern är ett spännande djur med en dramatisk historia. Den räknades till fisksläktet och hade även rykte om sig att ha elektrisk päls som gjorde den självlysande i mörker. Förr jagades uttern intensivt, dels på grund av att skinnet var mycket eftertraktat. Det var mjukt och väldigt hållbart. Hade man en mössa av utterskinn klarade man sig i alla väder hela livet ut eftersom skinnet var outslitligt. Dels jagades den på grund av att den var en hejare på fiske och ställde till det för yrkesfiskarna. I deras ögon var den ett skadedjur som måste bekämpas med alla medel.
Man jagade uttern med nät och fiskeredskap. På så vis hamnade utterjakten utanför adelns jaktprivilegier. Adeln använde skjutvapen och fiskarna sina fiskeredskap. Under medeltiden tillagades utterköttet men det utgjorde ingen kulinarisk sensation. Det smakade som torkad fisk som härsknat. Eftersom uttern smakade som fisk kom den att räknas så som fisk vilket i sin tur medförde att den gick bra att äta under fastan när man inte fick äta kött. Uttern simmar också som en fisk genom att röra kropp och svans sidledes så därför fanns ännu en anledning till att räkna uttern till fisksläktet.
Någon gång under 1500-talet fick så en person en riktig snilleblixt. Varför inte tämja och dressera uttrar i konsten att fånga fisk till sin ägare? Sagt och gjort! Resultatet blev strålande. Uttern blev en mycket uppskattad fiskekamrat och även ett trevligt sällskapsdjur. Det här berättar författaren Olaus Magnus (1490-1557) om i sin ”Historia om de nordiska folken” från 1555.
Utterns fiskeförmåga ledde till att forskaren Johan Low vid Lunds universitet skrev en avhandling om hur man på bästa sätt kunde ”inrätta” en utter till husbehovsfiske. Avhandlingen trycktes i Kungliga Vetenskapsakademins Handlingar år 1752.
När man ser uttrar i naturprogram ger de intryck av att vara både lekfulla och pigga krabater. De verkar ha gränslöst roligt särskilt vintertid när de åker kana i snön. Det här beteendet är inte bara på lek utan ett sätt att doftmarkera. I boken ”Guide till våra vilda djur” av Thomas B. Andersson och Rolf Svensson får jag veta mer om uttern. Den kan bli upp till 15 år gammal och trivs i både sött och salt vatten. Den kan vissla och fräsa och ungarna kan komma till världen när som helst under året. Uttern är ett mårddjur som bor i gryt. Dess latinska namn är Lutra lutra och när den dyker stänger den näsborrarna precis som en säl.
Uttern har väldigt lätt för att anpassa sig till olika miljöer och trivs bra i både områden med bebyggelse och i vildmark.
Fram till mitten av 1900-talet fanns uttern över praktiskt taget hela landet men miljögifter, förorenade vattendrag och jakt medförde att antalet uttrar minskade. 1968 blev uttern fridlyst och stammen har återhämtat sig. Orsaken till återhämtningen är att miljögifter har förbjudits samt att utterns livsmiljöer kring vattendrag har förbättras genom naturvårdsverkets åtgärdsprogram. En viktig åtgärd är de så kallade ”faunapassagerna” under vägar. I och med dessa kan djuren ta sig mellan olika områden utan att riskera att dödas i trafiken. Glädjande nog ökar utterstammen i vårt land!
Vi fortsätter vår promenad och visst får vi se gråhägern. Den står där i strandkanten, som en staty, och spanar.
Jeanette Hallgren Eklund