Jeanettes krönika: Östersjöns guld

Bild från bärnstensavenyn Mariacka i Gdansk. Bild: David Alin

Det är november och vi befinner oss i Skåne där vi ska besöka Bärnstensmuseet i Kämpinge. Det ligger vid Höllviken mellan Skanör och Trelleborg. Om man hyser en stark längtan efter att få se och lära sig om bärnsten är det en bra idé att bege sig dit. Där kan man också köpa med sig bärnsten i olika modeller.

Det är många som besöker museet samtidigt med oss. Där står en person som med liv och lust berättar om hur mycket bärnsten han har plockat utmed Östersjöns stränder. Han framhåller också att det är just hösten som är den bästa årstiden för att leta efter bärnsten. Helst ska man ge sig ut efter en redig storm. Falsterbohalvön fick besök av Carl von Linné år 1749, och han konstaterade då att på denna plats fanns mer bärnsten än någon annanstans i Sverige. Kanske ska vi försöka oss på att leta bärnsten när vi ändå befinner oss på rätt ställe.  Bärnsten är för övrigt den enda smyckesten som finns naturligt i vår hemmakultur.

Innan vi kommer till stranden ska vi passa på att lära oss en del om bärnstenen som också kallas Östersjöns guld. Varifrån bärnsten kom rådde det delade meningar om. För riktigt länge sedan trodde man att den kom från solguden, och om man var lycklig att ha en bärnsten i sin ägo hade man alltid solgudens beskydd. En annan teori som kom från Grekland var att bärnstenen kom från gudarnas boning i Olympen.

Nu vet vi att bärnstenen har färdats genom tiden i flera miljoner år. Den skapades för mellan 30–50 miljoner år sedan av kåda från barrträd som växte i stora skogar där det i dag är hav. Bärnstenen kan innehålla växtdelar och insekter, till och med små grodor och ödlor som fastande i kådan för så länge sedan. Den vanligaste färgen är gul-brun men den finns även i blått, grönt, rött, lila, svart och den kan vara helt genomskinlig.

Det fornnordiska namnet för bärnsten är Rav och det används fortfarande i Danmark. Man skulle kunna säga att ordet bärnsten har två ursprung. Dels från tyskans ”bernen” som betyder brinna och dels från lågtyskans ”börnen” som betyder bränna. I forntidens Grekland kallades den för ”elektron”. Det namnet fick bärnstenen efter att en klurig filosof som hette Thales från Miletos, (632 f. Kr–543 f. Kr) upptäckte att stenen fick en negativ elektrisk laddning när den gneds mot ull och kunde då dra till sig hårstrån och damm.

Den som troligtvis var den förste som vetenskapligt studerade bärnsten för att ta reda på hur den var uppbyggd var en romare som hette Plinius den äldre. Han föddes troligtvis år 23 eller 24 och han dog år 79 efter att ha kommit nära Vesuvius stora utbrott som han gärna ville studera närmare. Han kom dock alldeles för nära och dog där.

Plinius var vetenskapsman och ville ta reda på om bärnstenen tillhörde mineralriket. I så fall skulle den bete sig så som vanliga stenar gjorde om man höll dem i en ljuslåga. Så Plinius tände ett ljus och höll en bit bärnsten inuti lågan. Då började stenen brinna med en sotad låga och luktade väldigt gott.

Den luktade barrträd, precis som rökelsen man använde i templen. Den rökelsen var en form av harts, som är en kåda och som luktar ljuvligt när den brinner. Genom det här experimentet kom han så fram till att bärnsten inte hörde till mineralriket utan helt enkelt var en förstenad kåda. Den är mjuk och lätt att bearbeta och därför uppskattad som smyckes-och prydnadssten.

Bärnsten har uppskattats sedan stenåldern. Fynd av bärnstensamuletter visar att människor i Europa bar smycken av denna sten redan för 13 000 år sedan. I Falbygdens megalitgravar från yngre stenåldern, 3600–2300 f. Kr. (man kan se dessa på Ekornavallen), har man funnit bärnsten som fått följa sin ägare i graven. Man har också funnit bärnsten i mossmarker, vilket kan tyda på att bärnstenen utgjorde offergåvor till gudarna. Utmed vikingarnas handelsvägar har man funnit bärnstensföremål som var viktiga handelsvaror.

Bärnsten finns över hela världen. De mest kända fyndplatserna finns i Östersjöområdet särskilt utmed Polens och de baltiska ländernas kuster. Stormar kan föra bärnsten från dessa trakter ända bort till England, Danmark och Norge. Förr inhägnades vissa strandremsor för att inte vem som helst skulle kunna plocka de eftertraktade stenarna. Den ryske tsaren Peter den Store fick ett helt bärnstensrum som gåva av den preussiske kungen Fredrik Vilhelm I år 1716.

Bärnsten ansågs skydda mot allt ont och bars ofta som skyddsamulett. Den ansågs även vara helande och läkande för hela kroppen och såldes på apotek ända in på 1930-talet.

Så tog vi då en stärkande promenad utmed havsstranden. Tillsammans med många andra gick vi och tittade ner i sanden. Tyvärr hittade vi ingenting, men det hindrar inte att man försöker igen och då efter redig en storm.

Jeanette Hallgren Eklund