Jeanettes krönika: Möte med skogens konung

"Att älgen kallas för skogens konung är väll självklart. Den är en ståtlig symbol för vår svenska natur och viktig för ekosystemet. Nästa gång vi möter en älg får vi hoppas att avståndet mellan den och oss är längre än vid det senaste mötet." Det menar vår krönikör Jeanette Hallgren Eklund. Bild: Pressbild

Det är trevligt att promenera på elljusspåret. Just den här dagen skiner solen och vi går tysta i långsam takt och bara njuter av naturen. Lilla vovven är med och hon är mycket upptagen med att nosa på varenda grästuva och spännande gren som kantar vår väg. Tydligen har det gått något spännande djur en bit framför oss. Då stannar vår dotter och hugger tag i min arm och säger med låg röst: ”Det står en älg där!” Ja, så är det. Den står stilla i ett buskage alldeles vid spåret och tittar på oss. Den är väldigt stor och väldigt nära! Är det en fjolårskalv eller en ko med kalvar? Det vet vi inte, och ingen av oss känner någon stark längtan efter att ta reda på vilken sorts älg det är.

Det gamla ordstävet som säger att det är bättre fly än att illa fäkta står kristallklart för oss. Lilla vovven lyfts upp och vi tvärvänder. Sedan springer vi därifrån. Jag har mött älgar tidigare men aldrig så här nära. Det kändes som om vi hade promenerat rakt in i älgens vardagsrum.

Senare berättade jag för en jägare om vårt möte. ”Inte behövde ni väl springa heller”, sa han lugnt. Kanske inte men det vet man aldrig förrän efteråt. I en av våra bokhyllor står en intressant bok som har titeln ”Överlevnadsguiden” av Rich Johnson och Ola Skinnarmo. I den här boken kan man läsa om allt som en människa kan råka ut för bland annat om hur man bör agera när man möter en älg. Att älgen hör till ett av de farligaste vilda djuren i vårt land hade jag ingen aning om förrän jag bläddrade i boken. Älgen är oförutsägbar, den är stor, stark och snabb. Om älgen ser människan som en inkräktare kan den anfalla men den kan lika gärna låta en vara ifred.

Älgen är Jämtlands landskapsdjur och den stoltserar så stolt och elegant på landskapsvapnet. Jag har fjällvandrat en hel del i Jämtlandsfjällen och även rest runt i landskapet men älgen har lyst med sin frånvaro. Däremot har jag mött renar i mängd och de är riktigt trevliga djur.

Älgen har en fascinerade historia som går tillbaka många tusen år. Den har varit förutsättningen för livet i de norra landskapen. Från 10 200 före Kristus hade inlandsisen börjat dra sig tillbaka vilket medförde att stora skogar bredde ut sig. Många djurarter vandrade upp till Nordanland och en av dessa arter var älgen. Arkeologiska fynd berättar om hur älgen och människan har följts åt under tusentals år.

Under stenåldern jagades älgen flitigt. Jakten handlade inte enbart om mat utan var också en social aktivitet som skapade sammanhållning. Allt på älgen användes. Av ben och horn tillverkades föremål som gärna kunde prydas med älgmotiv. Senorna blev till tråd och bågsträngar och skinnet blev till kläder och varma fällar att ha i bostäderna. Klövarna ansågs ha läkande egenskaper och tänderna kunde slipas till pärlor som träddes på en tråd och så hade man fått ett halsband. Människan har alltid tyckt om att smycka sig, dels för att det var vackert men ett smycke var också en skyddande talisman och älgen var en kraftfull skyddssymbol.

Älgmotiv dominerar i hällristningar från kopparstenålder och bronsåldern. Dessa älgmotiv har man funnit i Norge, Sverige, Finland och ända bort till Ryssland. Älgen symboliserade något mer än enbart föda. Den hade också en mytologisk och andlig betydelse. Älgen var tillsammans med renen och björnen de mäktigaste djuren och hade starka symbolvärden.

När nåjden, den samiske schamanen, slog på sin trumma som kunde vara av älgskinn, förmedlades den viktiga kontakten mellan djuren, naturen, människan och den andliga världen. Samspelet mellan dessa var livsviktigt för att världen skulle bestå. Sådana trummor tillverkas även idag och på dessa finns ofta bilder av bland annat älgar.

Älgen såg man som en andlig vägvisare och beskyddare. Den rörde sig på gränsen mellan den verkliga världen och den okända andliga världen. Därför måste den behandlas med respekt. När man hade dödat en älg var det viktigt att alltid tacka älgen för att den gav sitt liv för att människorna skulle överleva.

I den fornnordiska litteraturens berättarskatt finner vi Fornaldrarsagorna från cirkaa 500-talet. Här möter vi Älgfrode. Den är en blandning av älg och människa, en nordisk morsvarighett till antikens kentaur som var en blandning av människa och häst. Älgfrode har vanligtvis en människas överkropp och en underkropp med två älg ben och en del har hornkrona på huvudet.

Om vi går ut en stjärnklar natt och hittar en plats som inte är upplyst av gatlyktor och tittar upp mot himlen kan vi se en hel berättelse som handlar om en älgjakt. Det är samernas motsvarighet till några av stjärnbilderna. Vi kan få se Favdna, jägaren som jagar Sarvva, älgen. Sarvva består av Cassiopeia som motsvarar älgens krona, Perseus motsvarar älgens framkropp och kusken motsvarar älgens bakkropp. Jägaren motsvaras av stjärnan Arcturus i stjärnbilden Björnvaktaren och pilbågen är Karlavagnen. Om pilen skulle träffa polstjärnan i stället för älgen då är vi illa ute, för då går världen under. Därför är det bra att jägaren har sina tre söner till hjälp i jakten. De tre sönerna motsvaras av Orions bälte.

Att älgen kallas för skogens konung är väll självklart. Den är en ståtlig symbol för vår svenska natur och viktig för ekosystemet. Nästa gång vi möter en älg får vi hoppas att avståndet mellan den och oss är längre än vid det senaste mötet.

Jeanette Hallgren Eklund