Jeanettes krönika: Möte med ekorrar

"För ett antal år sedan röstades ekorren fram som Sveriges populäraste djur. Att just ekorren vann är inte så förvånansvärt. De är så söta med sina tofsar på öronen och yviga svansar som de håller balansen med när de gör sin trädakrobatik." Det menar vår krönikör Jeanette Hallgren Eklund. Bild: Pixabay

Det är en tidig morgon och jag är ute på promenad med vovven. Det är tyst och stilla. Då hörs ett rasslande ljud från en tall alldeles bredvid stigen där vi går. Vi stannar och får se två ekorrar som jagar varandra upp och ner för tallens stam. Att de springer med huvudet nedåt bekommer de inte det minsta. Jakten går i vild fart. Så hoppar de ner på marken, stannar upp och tittar på oss med sina pepparkornsögon. Svansarna vajar och så försvinner de högt upp i toppen på en gran. Ibland har vi också haft turen att höra ekorrarna. De ger ifrån sig lustiga ljud som smackningar, pipanden och knorranden.

Innan vi lär oss lite mer om ekorrarna ska vi bekanta oss med alla ekorrars anfader: Ratatosk. Ratatosk bodde i världsträdet, asken Yggdrasil, vars grenar sträckte sig vida omkring hela världen och ända upp i himlen. Högst upp i trädets makalösa krona satt örnen Räsvelg och nere vid askens rötter slingrade sig ormen Nidhögg. Mellan örnen och ormen sprang Ratatosk med elakt skvaller och förtal och skapade oreda. Namnet Ratatosk betyder gnagtand och visst händer det att man stöter på en Ratatosk i människogestalt. Dessa är farligare än alla ekorrar tillsammans.

För ett antal år sedan röstades ekorren fram som Sveriges populäraste djur. Att just ekorren vann är inte så förvånansvärt. De är så söta med sina tofsar på öronen och yviga svansar som de håller balansen med när de gör sin trädakrobatik. Vigt svingar de sig mellan trädkronorna och björkar verkar vara särskilt uppskattade eftersom de böjliga grenarna ger ekorren möjlighet till en trevlig luftfärd. Ekorren har ett stiligt latinsk namn: Sciurus vulgaris. Sciurus betyder ”han som skuggar sig med svansen” och vulgaris betyder ”vanlig”.

Vi kan träffa på ekorrar både i skogar och i städernas parker. De vänjer sig lätt vid oss människor och de kan bli riktigt tama. De ekorrar vi möter på våra skogspromenader har vanligtvis en rödbrun päls och kallas därför röd ekorre men det finns de som är mörkare, ja, nästan svarta. På vintern är de grå. Förutom i Norden finns ekorrar i övriga Europa och i norra delen av Asien ända bort till Kamtjatka.

På ett ställe i skogen där jag och vovven brukar gå delar sig stigen och där har någon händig person satt upp ett antal fågelholkar. Ett fåglarnas koloniområde skulle man kunna säga. Den här platsen går under namnet ”Holkets park”. En dag såg jag hur en ekorre utförde en rent fantastisk balansakt för att kunna titta in i en av holkarna. Kanske hade den tänkt sig att bygga sitt bo där. Det är något som ekorrar tycker är väldigt bra. Då får de ett litet hus att ha sina ungar i och det är aldrig fel. Då kan ungarna vara skyddade från både oväder och rovdjur. Mård och duvhök är ekorrens fiender, men också vi människor.

Hittar den ingen passande fågelholk kan ett ihåligt träd bli bra eller så får den bygga om ett gammalt fågelbo. Finns inte något av dessa alternativ till hands får de börja bygga från grunden. Ekorrar är duktiga byggmästare. Deras bon har ytterväggar av kvistar som de sedan isolerar med mossa, lavar, gräs och annat som är mjukt. Boet blir en ombonad plats för ungarna som föds någon gång under mars och april.

Nu tycker inte alla att ekorrar är de raraste av djur. För fåglarna är de fiender när de försöker ta sig in i deras holkar och bon och det händer att ekorrar tar både fågelägg och ungar. Ekorrar härjar ordentligt kring fågelborden under vintern och roffar åt sig så mycket de kan av fåglarnas goda smörgåsbord. Ekorrarnas meny består främst av gran- och tallfrön, ekollon, bokollon, hasselnötter, ibland småkryp och granens blomknoppar.

Runt om i skogen kan man se kottar som ekorrarna har kalasat på och ibland kan man se pyttesmå grankvistar eller granskott ligga under ganar. Det är ekorrarna som har bitit av dessa skott när de ätit av granens hanblommor som är en riktig delikatess för våra små rara gnagare.

Under medeltiden kunde det vara jobbigt att vara ekorre eftersom pälsen var en eftertraktad handelsvara. Det var vinterpälsen människorna ville ha. Den kallades gråverk och är väldigt vacker men den passar absolut bäst på ekorrarna själva.

Vid nästa promenad, i skog eller park, så kan det vara värt att hålla ögonen öppna efter dessa söta och livliga inslag i vår vackra natur. Jag och min vovve går hem till ett gott fika!

Jeanette Hallgren Eklund