Jeanettes krönika: Forntida Rök
Nyheter "Vi är på väg hem till Värnamo från Stockholm. När vi har passerat Mjölby får vi se en skylt som informerar oss om att E4:an är avstängd och att vi ska följa pilarna. Tillsammans med alla andra trafikanter som är på väg söderut får vi lämna motorvägen". Läs Jeanette Hallgren Eklunds krönika här.
Det här är en väldigt vacker trakt med mycket historia. Vår väg leder oss till Röks kyrka och Rökstenen som är en av Sveriges märkligaste runstenar. Den är ett mäktigt stenblock, hela två och en halv meter hög och under markytan finns ytterligare ungefär en meter. Den är helt översållad av runor på alla sidor, från toppen till marken. På framsidan finns ca 280 runor och på baksidan ca 425 samt lönnrunor. Runristaren som utförde detta arbete måste ha gripits av en ofantlig författarinspiration! Det lär vara den längsta kända runskriften.
Ordet ”runa” är fornnordiskt och betyder bokstav, hemlighet eller visdom och kommer ursprungligen av ordet rúnō. När man lägger handen på en runsten blir historien väldigt konkret. Runristningarna är vår äldsta skriftliga källa som berättar om vår tidiga historia. I Norden har runskrift funnits sedan 200 – talet e. Kr och den äldsta runskriften i vårt land är daterad till just 200 – talet e.Kr. Den består av fem tecken på en spjutspets från Gotland.
De tidigaste meddelanden som ristades var korta och en del av dem hade en magisk innebörd. Man kunde rista på trä, näver, spjutspetsar, vaxtavlor eller varför inte på en prydnad av älghorn. Någon gång mellan 300 – 400 – talet började man resa riktigt ståtliga stenar med runskrift men det gick också utmärkt att rista på berghällar. Nu blev runskriften längre och mer innehållsrik. Vi kan även finna arvsdokument bland dessa.
Runstenarna var placerade på platser där de kunde ses av många. Vid vägar, broar, hamnar, vid den gemensamma tingsplatsen, vid en stormansgård eller en orienteringspunkt i skogen. De var också väldigt färggranna för att dra uppmärksamheten till sig. Trots att dåtidens samhälle byggde på muntlig tradition fanns de som kunde läsa budskapen på stenarna.
Varifrån kommer då runorna? Många folk har myter som berättar att skrivkonsten var en gåva från gudarna. Hos oss här i Norden var det Oden som skänkte runorna till människorna. Detta kan man läsa om i dikten ”Havamal” som betyder ”Den höges sång”. Havamal ingår i ”Codex Regius” (Den kungliga boken) som är en handskrift från tiden mellan 900 – 1200-talet.
Den här beskrivningen av varifrån runorna härstammar är inte något som historiker och arkeologer tycker är en bra förklaring. Det har debatterats en hel del om runornas uppkomst, och en teori framhåller att det latinska alfabetet ligger till grund för runalfabetet medan en annan teori menar att runalfabetet utvecklades genom en blandning av de grekiska, latinska och etruskiska alfabetena.
Runraden kallas futharken. Den äldre runraden uppkom kring Kristi födelse och omfattar 24 tecken. Den användes inte enbart av nordbor utan även av folk nere på kontinenten.
I Storbritannien hade man en variant av denna runrad. Från 700-talet började man använda en kortare runrad med 16 tecken. Den räckte egentligen inte till så en runa fick stå för flera ljud. Det fanns även en variant som kallades kortkvistrunor och som användes för praktiskt bruk. Under senare vikingatid, från 1000-talet, började antalet runor öka eftersom det nordiska språket förändrades och skriften skulle hänga med. Runor användes även efter vikingatidens slut vid sidan av det latinska alfabetet.
Ristningarna på Rökstenen är från början av 800-talet. Både den äldre 24-typiga och den kortare 16-typiga runraden har använts. Inledningsvis får vi veta vem som ristade runorna och varför det gjordes: ”Till minne av Vämod står dessa runor. Men Varin skrev dem, fadern, till minne av den döde sonen.” Sedan fortsätter skriften med att berätta om forntida händelser såsom ett stort slag där tjugo kungar stupade. Här kan man läsa om Tjodrik den dristige som syftar på östgoternas konung Theoderik (död 526) och hans ätt som kallades Märingar. Det berättas om offer och om guden Tor samt mycket mer. Vad som var syftet med den här långa texten vet vi inte. Den är en gåta och fortfarande försöker många att lösa den.
Varifrån kommer då namnet ”Rök”? Ordet ”rök” betyder på östgötadialekt en samling av sädesskylar, kärvar, som står uppresta parvis. Ordet kan också syfta på en upprest större sten. Under 1100-talet byggdes många kyrkor i vårt land till följd av kristnandet och så skedde även i Rök. Nära kyrkan byggdes en kyrkbod av sten och där murades Rökstenen in, liggandes med ena sidan utåt, i en av väggarna.
Runforskaren Johannes Bureus besökte Rök i början av 1600-talet och gjorde en teckning av inskriften på stenens framsida. Det var framsidan som syntes på kyrkbodens utsida. Han var inte den ende forskaren som sökte sig till Rök. En annan fornforskare vid namn Johan Hadorph besökte Rök på 1670-talet. Han fick se den märkliga stenen i väggen och även han gjorde en teckning av den. Teckningen blev så småningom ett träsnitt, som 1750 hamnade i verket Bautil. I en senare beskrivning av Östergötland från 1760 kan man läsa om Rökstenen och det står att skriften är ”alldeles obegriplig och oläslig”.
Ända fram till 1840-talet fick Rökstenen vara inmurad i kyrkbodens vägg. Då var det dags att riva både den gamla kyrkan och kyrkboden. Runstenen plockades ut och då upptäckte man att den hade ristningar på alla sidor. Att detta var en mycket märklig sten kunde prosten Carl Hedmark i Rök konstatera och gjorde en teckning av de sidor som varit dolda. När det var gjort murades stenen in i innerväggen i den nuvarande kyrkans vapenhus.
Som tur var glömdes den inte bort. Att Rökstenen är en av Nordens märkligaste runsten var man fullt medveten om, så 1862 togs stenen ut ur väggen. Nu står den under tak utanför kyrkogårdsmuren.
Det blev ett mycket intressant besök på vår väg. Efter en fikapaus fortsatte vi så hem.
Jeanette Hallgren Eklund